Ett nödvändigt uppbrott

Av den 31 januari, 2014

Jag gör härmed debut som S-märkt ledarskribent för ETC Göteborg. Min första text handlar om försörjningsstödet, det som kallats socialbidrag, och hur vi kan vända en utveckling mot ökat slöseri med mänskliga resurser.

Förra veckan kom ett intressant förslag från Dario Espiga som gällde personer med försörjningsstöd – eller socialbidrag, som det tidigare hette – sedan minst tio månader. Espiga, socialdemokratiskt kommunalråd med särskilt ansvar för socialtjänsten, vill att de som väljer att börja studera inte ska förlora försörjningsstödet. Syftet är att försöka vända en ohållbar utveckling.

Från generell välfärd till fattigvård

Dario Espiga, socialdemokratiskt kommunalråd i Göteborg, vill att de som börjar studera får behålla försörjningsstödet.

År 2013 gick 1,1 miljard av Göteborgs stads budget till försörjningsstöd. Långtidsstödet har ökat med 78 procent sedan år 2007, och det utgör nu 70 procent av det totala försörjningsstödet. Över hela landet har kostnaderna för försörjningsstöd ökat med en fjärdedel sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Det är en ökning i åtta av tio kommuner.

Det är svårt för den som har försörjningsstöd att förbättra sin situation. I grunden är det ett behovsprövat bidragssystem av fattigvårdskaraktär, som under efterkrigstiden funnits som en liten underström i en välfärdsstat med i övrigt universalistiska ambitioner baserade på sociala rättigheter. Nu ser fattigvården ut att komma tillbaka.

Många har skrivits ut ur sjukförsäkringen och fler står utan a-kassa om de blir arbetslösa, efter att regeringen åren 2007-08 ändrade reglerna för socialförsäkringarna. Det är en del av förklaringen till att allt fler har försörjningsstöd. Enligt Socialstyrelsen är arbetslöshet och ohälsa de huvudsakliga orsakerna till försörjningsbehovet, snarare än social problematik. Från att vara tänkt att hjälpa hushåll vid akut kris har försörjningsstödet för många blivit ett allt mer långvarigt bidrag.

Det här är förstås inte bra för de berörda individerna, och på lite längre sikt är det också till skada för samhällsutvecklingen. Om vi lyfter blicken från kommunens budget är det ett slöseri med samhällets viktigaste tillgång, mänskliga resurser. Och det är en utveckling som tog sin början innan den borgerliga regeringen tillträdde.

En väg ut ur krisen

Den svenska nittiotalskrisen satte hela arbetslivet under ett starkt tryck att minska kostnader och öka produktiviteten. Slimmade arbetsorganisationer och höjda kompetenskrav gjorde att omkring 400 000 individer i arbetsför ålder mer eller mindre permanent stöttes ut från arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen har bara flyttat kostnaderna för detta utanförskap från statsbudgeten till kommunernas budgetar, från den generella välfärden till fattigvården.

Det är i dag efterfrågan på bland annat ingenjörer, förskollärare och IT-arkitekter. Trots hög arbetslöshet rapporterar företag att de inte får tag på den kompetens de behöver. Med stora pensionsavgångar inom offentlig sektor fram till år 2025, som bara delvis förväntas täckas upp, kommer det att finnas brist på arbetskraft även där.

Samtidigt finns det statistik som visar att omkring hälften av alla jobb i dag utförs av personer som är överkvalificerade. Det måste till metoder för att tillvara ta de anställdas reella kompetens, så att de kan ta ett kliv uppåt och frigöra lågkvalificerade jobb. De resurser som samhället i dag lägger på att försörja människor utanför arbetsmarknaden skulle, ungefär som Espiga föreslår, bättre användas för att rusta dem för de jobb som skulle bli lediga.

För övrigt...

...har jag skrivit ledare förut, juli 2007-augusti 2008. Då var det för Fria tidningar, och jag var medlem i Miljöpartiet. Identifierade mig som frihetlig vänster. För ETC Göteborg skrev jag i juni 2010 en gästledare, inbjuden i egenskap av nyligen avgången styrelseledamot för MP Göteborg.

...läste jag på morgonen efter att jag skickade in min ledare tre intressanta saker som är högst relevanta i sammanhanget. 1) SvD Näringsliv rapporterar från World Economic Forum i Davos där den ökade ojämlikheten var på tapeten. Bland annat lyfts det hur tekniska förändringar gör att kvalificerad arbetskraft gynnas på den mindre kvalificerades bekostnad, och att detta ger upphov till en ojämlikhet som måste mötas. 2) EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson skriver på bloggen för S i Göteborg att den så kallade matchningsproblematiken (att det råder brist på arbetskraft inom vissa yrken, samtidigt som arbetslösheten är mycket hög bland stora grupper) nyligen lyfts av EU-kommissionen, ILO och McKinsey. 3) Fackförbundet TCO visar i en rapport att det år 2030 kommer att finnas en arbetskraftsbrist inom välfärdssektorn på 141 000 personer med rätt kompetens.

...tycker jag att Michaela Leo, riksdagskandidat för S i Norrköping, och Sara Karlsson, riksdagsledamot för S i Eskilstuna, skriver bra om partiledningens genom Ibrahim Baylan förslag (som det tolkades) om att neka ungdomar försörjningsstöd om de inte fullgör sin utbildning. Notera att också detta kom upp dagen efter att jag lämnade ifrån mig min ledare.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om a-kassan, Dario Espiga, ETC, försörjningsstöd, Fria Tidningar, Göteborg, humankapital, kompetensförsörjning, kunskapsekonomi, matchning, Michaela Leo, Miljöpartiet, nittiotalskrisen, Olle Ludvigsson, Sara Karlsson, sjukförsäkringar, sociala rättigheter, Socialdemokraterna, TCO, välfärdspolitik, World Economic Forum

Kommentera!

Kommentera