Ett något motsägelsefullt Europaval

Av den 30 maj, 2014

Jag skrev i min ledare för ETC Göteborg att Socialdemokraterna kan komma att bli den största partigruppen efter EU-valet. Nu blev det inte så, även om de konservativa tappade. Mest oroande är förstås extremhögerns framgångar.

De ekonomiska och sociala krisår som inleddes hösten 2008 har ofta jämförts med 1930-talets stora depression. Den mest obehagliga parallell som dragits handlar om framväxten av högerpopulistiska och högerextrema strömningar. På trettiotalet kom fascismen till makten i länder som Tyskland, Italien och Spanien, och i förlängningen kastades Europa in i ett nytt världskrig.

Det sägs att historien inte upprepar sig, och att det inte är ljudet av stöveltramp vi ska oroa oss för. Samtidigt går det inte att blunda för utvecklingen. Högerpopulistiska Fremskrittspartiet sitter i Norges regering. Sverigedemokraterna är sedan år 2010 ett riksdagsparti, med ett stöd som i opinionsundersökningar ligger runt 10 procent. I valet till Europaparlamentet landade de på 9,8 procent. Frankrikes Front National var en seriös utmanare i senaste presidentvalet, och blev med 25 procent landets största parti i Europaparlamentet. Det högerextrema Jobbik är Ungerns tredje största parti, och Grekland har under eurokrisen fått in det mer eller mindre uttalade nazistpartiet Gyllene gryning i sitt parlament. Listan slutar tyvärr inte där.

Ett splittrat Sverige

En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) kan tjäna som illustration av den politiska segregationen.
En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) kan tjäna som illustration av den politiska segregationen. (Klicka för större.)

Om mörkret breder ut sig över Europa ser det något ljusare ut i vårt eget land. Att SD kom in i Europaparlamentet - rentav med två mandat - kan i någon mån vägas upp av att Feministiskt initiativ, Fi, kom in och Miljöpartiet, MP, dubblade sina mandat. Även om Socialdemokraterna tappade ett mandat, så var ökningen i antalet väljare (125.561 st) nästan lika stor som för som Fi (133.571 st) - säkert för att ihärdig dörrknackning bidrog till ett ökat valdeltagande jämfört med 2009 års EU-val. Att Moderaterna tappade så mycket kan inte vara lätt för partiledningen med statsminister Reinfeldt i spetsen att smälta. (Jag tror att projektet Nya Moderaterna nått vägs ände.) Det är nog en klen tröst att regeringsvännerna Centerpartiet och Kristdemokraterna höll sig kvar i Europaparlamentet. Särskilt med tanke på att också Folkpartiet tappade en hel del.

För Sveriges del ser jag den största utmaningen i dels det fortfarande låga valdeltagandet, dels de stora skillnaderna i hur olika grupper av befolkningen röstade - skillnader som är påtagligt geografiska. I hög grad handlar det om utbildningsnivå, till viss del ålder och kön. Diagram (se bilden) över det valdistrikt där jag växte upp (Slottsbron i Grums kommun) och distriktet jag tillhör i dag (Majorna i Göteborg) kan tjäna som en jämförande illustration. Om jag bara pratade med grannar och vänner hade jag kunnat tro att MP och Fi tillsammans skulle bilda egen majoritet.

En progressiv allians

Till en början kändes dessa skillnader i sig väldigt nedslående. Men för en konstruktiv analys gäller det att hålla huvudet kallt. En av de mest sansade politiska debattörerna jag vet är Isobel Hadley-Kamptz. Så här skrev hon på Twitter under tisdagen:

Jag skulle vilja ägna en del tankemöda åt dessa utmaningar under den kommande tiden.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Europaparlamentet, Feministiskt initiativ, Fredrik Jansson, Grums, högerpopulism, Isobel Hadley-Kamptz, Majorna, Miljöpartiet, Moderaterna, segregation, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Kommentera!