Ett europeiskt dilemma

Av den 26 september, 2014

Min nionde ledare för ETC Göteborg är en kommentar till riksdagsvalet, där Sverigedemokraterna blev landets tredje största parti. Detta samtidigt som svenskarna blir allt mer positiva till invandring. Hur går det ihop?

De ekonomiska och sociala krisår som inleddes med 2008 års finanskris har ofta jämförts med 1930-talets stora depression. Den mest obehagliga parallell som dragits handlar om framväxten av högerpopulistiska och högerextrema strömningar. På trettiotalet kom fascismen till makten i länder som Tyskland, Italien och Spanien, och Europa kastades snart in i ett nytt världskrig. Det sägs att historien inte upprepar sig, och att det inte är ljudet av stöveltramp vi ska oroa oss för.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna; Marine Le Pen, Front National; samt Nigel Farage, Ukip.
Sverigedemokraterna, Front National och Ukip gick alla fram i vårens val till Europaparlamentet.

Samtidigt går det inte att blunda för utvecklingen. Högerpopulistiska Fremskrittspartiet sitter i Norges regering. Frankrikes Front National var en seriös utmanare i senaste presidentvalet, och blev med 25 procent landets största parti i Europaparlamentet. Sverigedemokraterna är sedan år 2010 ett riksdagsparti, numera Sveriges tredje största med sina 13 procent.

Framgångarna för den här typen av partier beror inte på ökad främlingsfientlighet, åtminstone inte i Sverige. Tvärtom visar undersökningar under en lång tid att svenskarnas attityder kring invandring, invandrare och integration blir allt mer öppna, generösa och toleranta. En majoritet vill öka arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU, ännu fler anser att invandring berikar landet och så gott som alla stöder asylrätten. Det kan tyckas paradoxalt att det samtidigt är så att Sverigedemokraterna i varje riksdagsval fördubblar sitt stöd.

Vilka röstar på Sverigedemokraterna?

Marie Demker, professor i statsvetenskap, har i Sverige åt svenskarna (2014) ambitionen att nyansera diskussionen om främlingsfientlighet och förklara den till synes paradoxala opinionsutvecklingen. Det är sedan länge känt att arbetare – jämfört med tjänstemän – står till vänster i socioekonomiska frågor (arbetsmarknad, skatter, välfärd, etc.) men till höger i värderingsfrågor (invandring, genus och sexualitet, rättspolitik, etc.). Men Demker visar att det inte är i arbetarklassen som helhet (“LO-kollektivet”) som SD fått fäste. SD-sympatisörerna finns inte så mycket bland outbildade arbetare, servicepersonal, arbetslösa. De grupper som faktiskt har osäkra och utsatta arbets- och levnadsförhållanden.

Snarare är yrkesutbildade och relativt väletablerade arbetare kraftigt överrepresenterade bland SD-sympatisörerna. År 2006 röstade de i hög grad på Nya Moderaterna, traditionellt sett kan de identifieras som socialdemokrater. Deras främlingsfientlighet grundar sig inte i att ökad invandring skulle vara något reellt hot mot den egna positionen. Ekonomisk kris eller oro för arbetslöshet tycks inte påverka attityden till flyktingar och invandring. Det är rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. Den här gruppen arbetare har fått det ganska bra och den ser förändring som ett hot.

De politiska utmaningarna är inte lätta. Parlamentariskt måste blockpolitiken brytas och SD:s inflytande minimeras. Regeringen måste respektera folkets positiva syn på invandring. De missnöjda arbetarnas oro för framtiden behöver mötas. Men genom att vi socialdemokrater sätter fokus på hur vi vill att samhället ska se ut – om femton, tjugo år. Som när trettiotalets folkhemsprojekt skilde ut Sverige från Tyskland, Italien och Spanien.

Mina tidigare ledare

Det här var min nionde ledare för ETC Göteborg. Det här är vad jag skrivit tidigare:

  1. I januari skrev jag under rubriken Ett nödvändigt uppbrott om hur försörjningsstödet för allt fler blivit ett långvarigt bidrag snarare än ett stöd vid akut kris, och hur detta beror på en utsortering från arbetsmarknaden som inleddes med nittiotalskrisen. Utbildningsinsatser kan vara en del i att vända denna utveckling, liksom metoder för att tillvara ta de anställdas reella kompetens så att de kan ta ett kliv uppåt och frigöra lågkvalificerade jobb.
  2. I februari skrev jag under rubriken Kris i befolkningsfrågan om behovet av regionala investeringar i bostäder och infrastruktur, för att kunna möta befolkningstillväxten och främja den ekonomiska utvecklingen. Med utgång från den nya ekonomiska geografin (Paul Krugman) argumenterade jag för att Västsvenska paketet, tillsammans med ökat bostadsbyggande i Göteborg, behövs för att bekämpa arbetslösheten i regionen.
  3. I mars skrev jag under rubriken Brundtlandparadigmet om hur en kommande rödgrön regeringspolitik kan komma att se ut. Inspirerat av det rödgröna samarbetet i Göteborg, liksom den FN-kommission som på åttiotalet leddes av Gro Harlem Brundtland, bör en rödgrön regering kunna samordna sin på förhand sinsemellan spretiga politik inom en modell för socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar utveckling.
  4. I april skrev jag under rubriken Arbetets döttrar och söner apropå första maj, där jag önskade mig ett tal med feminism som grundtema. Det handlade om det obetalda hem- och omsorgsarbetet, om villkoren på arbetsmarknaden, samt om föräldraförsäkringen och förutsättningarna för ensamstående mödrar.
  5. I maj skrev jag under rubriken Den bortglömda sysselsättningsunionen inför valet till Europaparlamentet. Främst handlade det om hur viktigt det är att socialdemokratin sätter en egen, progressiv agenda. Om EU ska överleva behövs det en samordnad ekonomisk politik för sysselsättning, med investeringsprogram för grön omställning.
  6. I juni skrev jag under rubriken En öppen stad bygger vi gemensamt. Det blev stadspolitik med ett väldigt lokalt perspektiv, kretsande kring gentrifieringen av min egen stadsdel, Majorna, och det trängande behovet av att bygga fler bostäder.
  7. I augusti skrev jag, efter ett sommaruppehåll, under rubriken Ett miljardprogram för hållbart boende om miljonprogrammets behov av upprustning och om chansen att göra betydande energibesparingar. Som retorisk poäng jämförde jag med statens utgifter för rotavdrag och vad det får för verkan.
  8. Senare i augusti skrev jag under rubriken Socialdemokrati som samhällsmodell om min syn på vad valet handlar om - nämligen färdriktningen för samhällsutvecklingen. Socialdemokratin står för en samhällsmodell byggd på generell välfärd och ett bejakande av strukturomvandling. Från det utgår allt annat.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om ETC Göteborg, extremhögern, finanskrisen, flyktingmottagande, folkhemsprojektet, högerpopulism, Marie Demker, migration, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, valet 2014

Kommentera!