En strukturreformistisk ansats

Av den 23 september, 2011

Sänkt krogmoms för 5,4 miljarder ska ge 3.500 nya jobb. Det är en av de stora satsningarna i regeringens höstbudget. Mer välbehövliga reformer sägs hållas tillbaka av det världsekonomiska läget. För Borg är kriser välkomna.

Andra har sagt det före mig: Det vilar någonting beklämmande över ordet reformutrymme. Anders Borgs finanspolitik bygger på att göra satsningar när tiderna är goda, och på att hålla i plånboken när konjunkturen pekar nedåt. Det är raka motsatsen till den keynesianska, kontracykliska finanspolitik som förespråkas av de flesta till vänster: investeringar ska göras för att stimulera ekonomin när det går dåligt, och i högkonjunktur sparar man på utgifterna för att kunna satsa när det är mer behövligt.

Rekordårens institutionella ramverk

Gunnar Sträng (S) och Anders Borg (M), två svenska finansministrar med vissa likheter.

Socialdemokratin förde under rekordåren, när Borgs förebild Gunnar Sträng var finansminister, inte någon keynesiansk finanspolitik. Snarare stod man för en tredje skola, mer lik den monetarism som Milton Friedman 1976 belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för att ha utformat en teori kring. Strängs strama finanspolitik utgjorde - tillsammans med en solidarisk lönepolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik - en grundpelare i det institutionella ramverk som kommit att kallas Rehn-Meidner-modellen, efter LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner.1 Modellens grundtanke är att utnyttja den av marknadskrafterna drivna strukturomvandlingen, med syfte att förstärka de tendenser som pekar i önskvärd riktning och dämpa dem vars följder är oönskade. Det är social ingenjörskonst av den högre skolan. Tack vare dess framgångar har svensk fackföreningsrörelse varit betydligt mer positivt inställd till globaliseringen, och mindre protektionistisk, än facket exempelvis i Frankrike eller USA.

Rudolf Meidner
LO-ekonomen Rudolf Meidner var en av arkitekterna bakom rekordårens ekonomiska politik.

Rehn-Meidner-modellen byggde främst på idén att påskynda strukturomvandlingen genom att löner sätts oberoende av företagets faktiska betalningsförmåga (den solidariska lönepolitiken) och att genom aktiv arbetsmarknadspolitik styra arbetskraften till effektiva företag.2 Detta skyndade på urbaniseringen, och Centerpartiet fick starkt väljarstöd för sin kritik mot den socialdemokratiska regeringens så kallade "flyttlasspolitik". Samtidigt sprang tiden ifrån den svenska Rehn-Meidner-modellen på avgörande punkter: Den mogna processindustrin, som var modellens utgångspunkt, fick en allt mindre relativ betydelse inom näringslivet – humankapital blev en allt viktigare produktionsfaktor, och det var modellen inte konstruerad för att hantera. Det internationella kapitalets fria rörlighet i och med Bretton Woods-systemets fall gjorde att modellens princip om låga vinster i näringslivet blev omöjlig att tillämpa i ett land av Sveriges storlek. Devalveringen 1982, vars själva ändamål var en hög vinstnivå i näringslivet som skulle lyfta den svenska ekonomin, markerar socialdemokratins reträtt från Rehn-Meidner-modellen. När inflationsmålet så överordnades sysselsättningsmålet var det definitivt.

Vikten av reformplaner för medellång sikt

Min poäng är här inte att vi ska återupprätta Rehn-Meidner-modellen i alla dess beståndsdelar. Sedan mitten av nittiotalet har vi nya mönster i världsekonomin vilka den inte skulle ha fungerat på. Däremot är det av oerhörd vikt att vi låter oss inspireras av det som var modellens styrkor, nämligen det breda greppet på den ekonomiska politiken. Jag tror inte heller att socialdemokratins räddning är att återuppväcka Keynes, åtminstone inte i den uttolkning hans teorier oftast får. I lågkonjunktur är det bra att göra investeringar i den fysiska samhällsplaneringen - infrastruktur och bostäder - och det är två faktorer som enligt OECD håller nere inte minst Stockholmsregionens konkurrenskraft. Jag tycker att offentliga investeringsfonder skulle vara en bra idé - varför inte använda AP-fonderna på detta sätt? Det hålls utanför statsbudgeten och går utmärkt att kombinera med en permanent stram finanspolitik.

Lena Westerlund, LO:s chefsekonom 2008-2011.

Lena Westerlund, LO:s chefsekonom fram till i vintras, skriver i en mycket läsvärd rapport som ett inlägg i socialdemokratins eftervalsdebatt att vi nu behöver göra reformplaner för perioden 2015-2025.3 Politikens horisont har inskränkts till en mandatperiod, men det betyder inte att det inte också finns långsiktiga visioner. Vad som saknas är kopplingen däremellan - avståndet mellan visioner och utspel har blivit för stort att överbrygga. Med Ernst Wigforss formulering kan det uttryckas som att vi har ett behov av provisoriska utopier. Precis som Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs nya arbetarparti lägger Lena Westerlund, av naturliga skäl, fokus på sysselsättningen. Moderaterna måste utmanas på samma gren som den där man år 2006 vann över Göran Perssons socialdemokrater: den så kallade jobbpolitiken. Det var, som Katrine Kielos påpekat, Anders Borgs arbetsgrupper och inte Per Schlingmanns PR-trick som åstadkom framgångarna. Man övergav systemskiftesretoriken och fokuserade på att presentera sin lösning på den höga strukturella arbetslöshet som funnits med oss ända sedan nittiotalskrisen - och som ökat med varje ny kris. Borg tog sig an utmaningen. Visserligen på sitt sätt, men det är mer än vad som kan sägas om både Persson och Sahlin.

Har vi råd att arbeta?

Egentligen är det smickrande för en socialdemokrat: Inte bara omfamnar Moderaterna numera välfärdsstaten och den svenska modellen (även om modellen kanske inte är så socialdemokratisk längre), utan har också lärt sig strukturreformismens hemlighet. (En hemlighet Socialdemokraterna själva dessvärre tycks ha glömt.) Med det som är den moderata politikens kärna, nämligen jobbpolitiken - sänkta reservationslöner genom jobbskatteavdrag, fler vita jobb i städsektorn genom rutavdrag, etc. - har man troligen genererat kvantitativt fler jobbtillfällen än utan dessa åtgärder. Den sänkta krogmomsen ger nog fler vita jobb inom restaurangbranschen, även om det är en dyr åtgärd för det syftet. Försämrade trygghetssystem berövar människor "vingarnas trygghet", som Gösta Rehn kallade det, men skapar incitament för att söka vilka jobb som helst. Det så kallade Fas 3 sysselsätter fler människor än Volvo AB. Det är en cynisk politik, men dess resultat är fakta.

Karin Wanngård
Karin Wanngård ställde till rabalder när hon inför sitt tillträde som oppositionsborgarråd i Stockholm pratade om "skitjobb".

Vad socialdemokratin istället måste rikta in sig på är vilka jobb samhällsekonomin behöver. Debatten om "skitjobb" vittnar om att våra företrädare inte riktigt bottnar i analysen. Förra årets mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne har i sin forskning bland annat visat att det kan finnas en motsättning mellan kvantitet och kvalitet när det gäller utbudet av arbetstillfällen som politiken kan skapa. Regeringens jobbpolitik bygger på en förebild från USA, Work First, med risk att skapa en låglönesektor där man inte kan leva ett drägligt liv på sin lön. Det är inte den typen av arbetstillfällen som främst behövs i en högproduktiv kunskapsekonomi. Det kan tyckas magstarkt att säga att lågkvalificerade jobb inte är önskvärda, men det var icke desto mindre arbetarrörelsens hållning under rekordåren. Varför nöja sig med mindre än det bästa?

Det måste erkännas att politikens möjligheter att skapa jobb är begränsade, men de insatser som ska prioriteras måste riktas in på investeringar i humankapital. För det första genom bättre system för validering av anställdas kompetens - för att stödja ett livslångt lärande inom arbetslivets ram, samt för att åtgärda det faktum att omkring en tredjedel av de anställda i Sverige är överkvalificerade för de arbetsuppgifter de har. Mer flexibla arbetsorganisationer kan tillvarata detta och på så vis få in arbetslösa på de anställningar som nu innehas av överkvalificerad arbetskraft.4 För det andra genom ett nytt grepp om det formella utbildningssystemet. Vi måste lämna diskussionen om att avskaffa betyg, för att istället rikta in oss på betygsinflationen och segregationen. En del av orsakerna till dessa är det fria skolvalet och friskolereformen, inte främst Jan Björklunds skolpolitik. Det är nödvändigt att finna former för att återinföra statens huvudmannaskap för skolan. Med en åldrande befolkning kommer kommunerna ha ökade kostnader för omsorgen, vilket troligen resulterar i att resurserna till skolan blir än sämre. Vi har redan nu i praktiken ett parallellskolesystem likt det som avskaffades 1962, med en folkskola för fattiga barn och ett läroverk för det bildade klasserna. Det duger inte för en kunskapsekonomi.

Skattereform, budgetramar och penningpolitik

Lena Westerlund för i sin rapport också fram synpunkten att det behövs en ny övergripande skattereform. För tjugo år sedan, 1991, genomfördes vad som kallades "århundradets skattereform". Man rensade upp i en härva av specialregler och undantag vilka skapat snedvridna drivkrafter och en lukrativ bransch av skatteplanering, och skapade ett skattesystem som var relativt enkelt och överskådligt. Sedan dess har det åter krånglats till - av socialdemokratiska regeringar såväl som den nuvarande borgerliga. Jobbskatteavdragen och avdragen för hushållsnära tjänster, rut, är bara de senaste exemplen. Vi har också problemen med en mervärdes- eller omsättningsskatt (moms) på generellt 25 procent, men där vissa typer av konsumtion eller branscher har en moms på 12 procent eller 6 procent. Som den socialdemokratiska kriskommissionen konstaterat är inte skattenivån avgörande för ett lands konkurrenskraft, men systemets utformning och balansen mellan hur olika saker beskattas har viss betydelse. Den politiska debatten är inte konstruktiv när den fokuserar så mycket på enskilda skattesatser. Det är hög tid för en översyn av det lapptäcke med hål och sprickande sömmar som skattesystemet blivit. Skattepolitiken måste vara en del i ett helhetsgrepp på politiken, där olika områden - välfärd, näring, arbetsmarknad, utbildning, klimat, etc. - relaterar till varandra.

Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet.

Hanteringen av krisen på nittiotalet skapade dagens budgetregler med utgiftstak och överskottsmål. Framför allt det senare är omdiskuterat, och har ifrågasatts både från vänster och från höger. Ordning och reda i finanserna är en förutsättning för god ekonomisk politik, men det kan åstadkommas också på andra sätt. De nuvarande budgetreglerna kan inte vara huggna i sten. Ungefär år 2015 bör överskottsmålet ersättas av ett balansmål. Till penningpolitikens område hör Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Det bör höjas till 3 eller 4 procent, som Lars Calmfors förordar, och dessutom kompletteras med ett sysselsättningsmål. Nuvarande regelverk förhindrar inte skattesänkningar, men de gör det svårare för en politik inriktad på investeringar i samhällsekonomin och humankapitalet.

Tyvärr har jag inte särskilt stort förtroende för Miljöpartiet, mitt tidigare parti, vad gäller den ekonomiska politiken. Jag hoppades in i det sista, för det finns kloka personer bland de gröna. Dessvärre tycks inte den nya ekonomisk-politiska talespersonen - en man som på sin kammare drömmer om platt skatt på inkomster och tror att högre miljöskatter kan väga upp för den förlorade progressiviteten - räknas till dem. Grön skatteväxling kunde utgöra ett inslag i det jag efterlyser. Men grundidén bygger knappast på någon sänkt krogmoms, utan tvärtom att en generell momshöjning - skatt på konsumtion - sätter in som en andra växel när miljöskatterna blivit så framgångsrika som incitament mot miljöskadlig verksamhet att de inte längre ger tillräckliga intäkter för en skattefinansierad välfärd. Om man vill sluta missgynna krogbesök i förhållande till konsumtion av mat från dagligvaruhandeln är det bättre att återställa den enhetliga momsnivån. Sårbara låginkomstgrupper kan kompenseras för den höjda momsen på mat genom generellt höjt barnbidrag.

Vi bör också återinföra fastighetsskatten, men förenkla den. Det är en lättadministrerad skatt med stabil bas och få snedvridande effekter, som dessutom verkar nedkylande på fastighetsmarknaden. Dagens kommunala fastighetsavgift ersätts med en statlig skatt på 1 procent för fastigheter med taxerat värde över 4,5 miljoner, utan undantag för bostadsrätter men med möjlighet till uppskov på reavinstskatten för att undvika inlåsningseffekter. Istället för en förmögenhetsskatt för att finansiera sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare bör fastighetsskatten göras progressiv. Marginaleffekter i inkomstskatten behöver åtgärdas, men snarare än Per Bolunds och Annie Lööfs dröm om platt skatt kan det åstadkommas genom att gränsen sänks för när man börjar betala statlig skatt - samtidigt som procentsatsen för denna skatt också sänks. Men nu börjar vi förlora oss i detaljer.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • rudolf meidner

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Borg, AP-fonderna, Centerpartiet, fas 3, finanspolitik, Gösta Rehn, Gunnar Sträng, infrastruktur, keynesianism, Lena Westerlund, Miljöpartiet, överskottsmål, penningpolitik, Rehn-Meidner-modellen, Rudolf Meidner, skattereform, strukturreformism

Noter

  1. Modellen har sin upprinnelse i en rapport till LO-kongressen 1951, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, där bland andra Meidner och Rehn deltog i utredningsarbetet bakom betänkandet. Det socialdemokratiska partiet var till en början skeptiskt, ända upp till Tage Erlander, och modellen fick genomslag först när Gunnar Sträng, en tidig anhängare, 1955 blev finansminister. []
  2. I boken Den kapitalistiska välfärdsstaten: Om den svenska modellens historia och framtid (Ratio, 2007) framhåller Andreas Bergh detta som en av de viktigare beståndsdelarna i den svenska modellen. Detta tillsammans med 1) Blandekonomin - Sveriges speciella blandning av kapitalism och planhushållning, 2) Korporatismen och folkrörelserna - Sveriges praxis att låta exempelvis arbetsmarknadsorganisationer avtala om sådant som många andra länder hanterar genom lagstiftning, exempelvis minimilöner och anställningsvillkor, samt 3) Den generella välfärdspolitiken - idén att utforma de stora välfärdsprogrammen så att även den breda medelklassen omfattas av dem. []
  3. Lena Westerlund, Vad vill Socialdemokraterna att svensk ekonomi präglas av år 2025?, Landsorganisationen i Sverige 2011, finns att läsa som pdf. []
  4. Anders Nilsson och Örjan Nyström skriver om detta i en rapport för en nystartad tankesmedja - Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Rapporten heter Ny strategi för jämlikhet och finns att läsa som slideshare. Anders Nilsson och Örjan Nyström har tidigare tillsammans skrivit bland annat Den sociala demokratins andra århundrade? Pusselbitar till en ny reformistisk strategi, Atlas 2005, Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden, Premiss 2008, samt Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder, Arbetarrörelsens tankesmedja 2011. []

Kommentera!