Är hemma från jobbet med förkylning och lite feber, och fördriver tiden med lite läsning. Mest blir det skönlitteratur, men jag har skummat lite annat. Från Bertil Ohlin-institutet hämtade jag ned texten Liberalism som jämlikhet – ett perspektiv från vänster, av Ulf Öfverberg (på pdf). Verkar intressant. Fastnade tidigt för ett citat av Karl Popper, ur Historicismens elände (1957).
Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker, såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser. Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra. Vetenskaplig metod inom politiken innebär att den stora konsten att övertyga oss själva om att vi inte har begått några misstag, att ignorera dem, att dölja dem och att ge andra skulden för dem, ersätts med den större konsten att erkänna ansvaret för dem, att försöka dra lärdom av dem och att tillämpa denna kunskap så att vi kan undvika dem i framtiden.
Liberalism, i ordets bästa bemärkelse. Behöver jag tillägga att skriften är en vänsterliberal kritik av den högervridning inom Folkpartiet som pågått sedan mitten av 1990-talet?
***
Genom postlådan damp senaste numret av Minaret ned. Om det har bloggen Café Exposé skrivit, så jag behöver kanske inte tillägga något mer än att det verkar intressant. Stötte på tidskriften för några år sedan när jag pluggade, men har bara läst några artiklar.
***
Uppdatering den 18 augusti 2008: Någon som inte gillade Ulf Öfverbergs text är Louise P. Men det är läsvärt.
Inga relaterade inlägg.
2012
Pingback: Onaturliga människor och sociala konstruktioner « strötankar och sentenser
Pingback: Onaturliga människor och sociala konstruktioner « Du gröna nya värld
Pingback: Den vetenskapliga socialismen « strötankar och sentenser