En kontaktannons!

Jag är tillbaka från min påsksemester. Har tagit det lugnt och kopplat bort allt vad plugg, jobb och bloggande heter. Bland läsningen fanns senaste numret av Arena (Där hade jag en tidsignal). Det finns en hel del intressant att läsa i det. Bland annat en kontaktannons av tidigare LO-mannen Olle Sahlström.

Min Vägval Vänster-kompis Andreas Magnusson har redan bloggat om Olle Sahlströms artikel. Han lyfter fram något jag ser som en anknytning till zapatisternas paroll: ”Att förändra världen utan att ta makten” (cambiar el mundo sin tomar el poder). (Det bör kanske tilläggas att Olle Sahlström varit involverad i debatten om Vägval Vänster.)

Första, andra och tredje vänstern

Begreppet den tredje vänstern, som Olle Sahlström anknyter till, myntades mig veterligen av Jan-Otto Andersson. Själv har jag använt begreppet ett par gånger. Jag går inte djupare in på vad den tredje vänstern står för, men den första vänstern var liberalerna efter franska revolutionen och den andra var de kommunistiska och socialdemokratiska arbetarrörelserna och partierna, från 1800-talets mitt och framåt.

Jag tror att zapatisternas paroll, att förändra världen utan att ta makten, kan förstås med utgång från Antonio Gramscis hegemonibegrepp. Nu följer en, om än ytlig så ändå genomgång av marxistisk teori. Jag ber om ert överseende med det. Det går bra att hoppa över följande avsnitt, till nästa mellanrubrik, om ni vill slippa. (Dessutom har jag skrivit om en del av det förut, utan att ta upp Gramsci.)

Bas => överbyggnad, eller bas <=> stat + civilsamhälle

I marxistisk teori finns en föreställning om att samhället kan delas in i de analytiska kategorierna bas och överbyggnad. I den ekonomiska eller materiella basen finner vi naturresurser samt produktionssättet (t ex jordbruk eller industri) med dess produktionsförhållanden (olika samhällsgruppers positioner i förhållande till t ex ägande och arbete) och produktivkrafter (arbetskraft och produktionsmedel). I den politiska, juridiska och ideologiska överbyggnaden ingår statsapparaten, men också konst, ideologi, filosofi, vetenskap, etc. Mellan bas och överbyggnad sker det en kontinuerlig växelverkan med ömsesidig påverkan, dvs en dialektik. Alltsedan Marx dagar har marxister tvistat om exakt hur detta dialektiska förhållande ser ut.

Man kan urskilja tre varianter i synen på förhållandet mellan bas och överbyggnad: ekonomistiska, strukturalistiska och humanistiska marxister. Jag hoppar över strukturalisterna, representerade främst av Louis Althusser. Ekonomistiska marxister (bl a den ortodoxa marxism-leninismen och den s k kapitallogiska skolan) hävdar att basen helt och hållet bestämmer överbyggnaden. Ett samhälles ägandeförhållanden och teknologiska nivå determinerar dess utveckling, och det finns inget utrymme för människan som aktivt, handlande subjekt.

Den humanistiska marxismen, representerad av t ex Frankfurtskolan, Antonio Gramsci och existentialistiska marxister som Jean-Paul Sartre, tar avstånd från ekonomismens alltför deterministiska och endimensionella samhällssyn. Just dialektiken mellan bas och överbyggnad betonas mer, och man läser Marx utifrån hans ungdomsskrifter. Ett tidigt citat av Marx är särskilt träffande:

Den materialistiska läran, att människorna är produkter av omständigheter och uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran glömmer att omständigheterna också förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. (Teser om Feuerbach, III, 1845)

Antonio Gramsci är särskilt intressant när man talar om bas och överbyggnad. Han förfinade modellen genom att dela in överbyggnaden i staten (de repressiva medlen i maktutövningen, samhällets våldsapparat) och det civila samhället (som ideologiskt fostrar massan att lyda den härskande klassen, genom skapandet av samtycke). Den klass som har kontroll över de båda är den hegemoniska klassen i ett land. Teorin var ett försök att förklara hur den härskande klassen kunde behålla sin makt i det demokratiska Västeuropa (och det blir i detta perspektiv begripligt hur Bo Rothstein kunde hävda att riksdagsvalet 2006 var en triumf för socialdemokraterna).

Med utgång från Gramscis hegemoniteori blir det tämligen meningslöst att skilja på klasskamp och identitetspolitik. Jag vill mena att strategin för en tredje vänster bör vara trefaldig: Den juridiska kampen för mänskliga rättigheter bör gå hand i hand med en politik för ekonomisk rättvisa, likväl som med kulturkamp – det vill säga bekämpandet av rasistiskt, homofobiskt, sexistiskt och av annat slag motiverade fördomar på mer personlig plan. Till det sistnämnda hör en problematisering av normalitet och av föreställningar om solitära och beständiga identiteter. Jan-Otto Andersson talar om tre grundvärden för den tredje vänstern: reell frihet för envar, demokratiska gemenskaper och hållbar utveckling.

Att sätta ihop makten för befrielsen, att ta isär den för friheten

Både den första och den andra vänstern har varit bra på att sätta ihop makten för befrielsens skull. De har avsatt tyranner och befriat länder från kolonimakter, men de har inte varit så bra på att ta isär makten för frihetens skull. Väl vid makten har befriarna blivit förtryckare. Maktinnehav blir ett egenvärde.

Här ser vi skillnaden mellan en statssocialistisk och en frihetlig vänster. Medan de sistnämndas influenser från anarkistisk tradition har öppnat dem för en ekonomisk politik som gränsar till nyliberalism, så har de förstnämnda haft alltför svårt för att problematisera statsapparaten i sig och inte bara den som för tillfället innehar makten. Det finns trots allt en skillnad mellan politik och statskonst.

Olle Sahlström förespråkar federalismen och maktdelningen som ideal.

Jag tänker, att den federativa synen på kunskap och människor är polyfon. Mångfalden av självständiga och icke – förenade röster, erfarenheter och medvetanden är särdraget. Förståelse lever inte i en människas isolerade medvetande, den börjar först ta form och få sina uttryck i växelverkan, i dialog, mellan olika och främmande medvetande. Det vill säga, förutsätter en fri samverkan mellan jämbördiga individer och andra som bevarar sin själständighet och autonomi.

Koordinationen, inte subordinationen som samhällets första och sista organisationsprincip, jämbördigheten, inte hierarkin. Idén om hur maktdelning är förutsättningen för självstyre. Idén om hur makt kan må erövras och förstöras för att alla röster ska höras i den mångstämmiga, polyfona, kören.

En vänster som bottnar i en sådan humanism vill jag verka för. Och det är en vänster som tänker, att ingen makt må lämnas odelad. Att mer demokrati förutsätter en konstitutionellt säkrad maktdelning. Att fler, olika och gentemot varandra jämbördiga maktcentra, är kärnan i förutsättning för en federativ demokrati.

(Hela Olle Sahlströms artikel finns att läsa på hans hemsida.)

***

Charlotte bloggar mycket läsvärt om ett angränsande ämne under rubriken Hjärtat sitter till vänster. Arenagruppens Håkan A Bengtsson berättar om projektet Agenda 2010+ (som ett lustigt sammanträffande heter det samma som den här bloggportalen).

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: kontaktannons, Arena, Olle Sahlström, Vägval Vänster, vägvalvänster, tredje vänstern, zapatisterna, Jan-Otto Andersson, liberalism, franska revolutionen, kommunism, socialdemokrati, arbetarrörelsen, Antonio Gramsci, hegemoni, marxism, Karl Marx, bas och överbyggnad, Louis Althusser, marxism-leninism, Frankfurtskolan, Jean-Paul Sartre, Bo Rothstein, klasskamp, identitetspolitik, federalism, maktdelning, frihet, befrielse

Inkommande söktermer

• horisontell maktdelning betyder
• sartre hjärtat sitter till vänster
• vad innebär horisontell maktdelning
• vad menas med vertikal maktdelning

Inga relaterade inlägg.