En kontaktannons!

Av den 9 april, 2007

Jag är tillbaka från min påsksemester. Har tagit det lugnt och kopplat bort allt vad plugg, jobb och bloggande heter. Bland läsningen fanns senaste numret av Arena (Där hade jag en tidsignal). Det finns en hel del intressant att läsa i det. Bland annat en kontaktannons av tidigare LO-mannen Olle Sahlström.

Min Vägval Vänster-kompis Andreas Magnusson har redan bloggat om Olle Sahlströms artikel. Han lyfter fram något jag ser som en anknytning till zapatisternas paroll: "Att förändra världen utan att ta makten" (cambiar el mundo sin tomar el poder). (Det bör kanske tilläggas att Olle Sahlström varit involverad i debatten om Vägval Vänster.)

Första, andra och tredje vänstern

Begreppet den tredje vänstern, som Olle Sahlström anknyter till, myntades mig veterligen av Jan-Otto Andersson. Själv har jag använt begreppet ett par gånger. Jag går inte djupare in på vad den tredje vänstern står för, men den första vänstern var liberalerna efter franska revolutionen och den andra var de kommunistiska och socialdemokratiska arbetarrörelserna och partierna, från 1800-talets mitt och framåt.

Jag tror att zapatisternas paroll, att förändra världen utan att ta makten, kan förstås med utgång från Antonio Gramscis hegemonibegrepp. Nu följer en, om än ytlig så ändå genomgång av marxistisk teori. Jag ber om ert överseende med det. Det går bra att hoppa över följande avsnitt, till nästa mellanrubrik, om ni vill slippa. (Dessutom har jag skrivit om en del av det förut, utan att ta upp Gramsci.)

Bas => överbyggnad, eller bas <=> stat + civilsamhälle

I marxistisk teori finns en föreställning om att samhället kan delas in i de analytiska kategorierna bas och överbyggnad. I den ekonomiska eller materiella basen finner vi naturresurser samt produktionssättet (t ex jordbruk eller industri) med dess produktionsförhållanden (olika samhällsgruppers positioner i förhållande till t ex ägande och arbete) och produktivkrafter (arbetskraft och produktionsmedel). I den politiska, juridiska och ideologiska överbyggnaden ingår statsapparaten, men också konst, ideologi, filosofi, vetenskap, etc. Mellan bas och överbyggnad sker det en kontinuerlig växelverkan med ömsesidig påverkan, dvs en dialektik. Alltsedan Marx dagar har marxister tvistat om exakt hur detta dialektiska förhållande ser ut.

Man kan urskilja tre varianter i synen på förhållandet mellan bas och överbyggnad: ekonomistiska, strukturalistiska och humanistiska marxister. Jag hoppar över strukturalisterna, representerade främst av Louis Althusser. Ekonomistiska marxister (bl a den ortodoxa marxism-leninismen och den s k kapitallogiska skolan) hävdar att basen helt och hållet bestämmer överbyggnaden. Ett samhälles ägandeförhållanden och teknologiska nivå determinerar dess utveckling, och det finns inget utrymme för människan som aktivt, handlande subjekt.

Den humanistiska marxismen, representerad av t ex Frankfurtskolan, Antonio Gramsci och existentialistiska marxister som Jean-Paul Sartre, tar avstånd från ekonomismens alltför deterministiska och endimensionella samhällssyn. Just dialektiken mellan bas och överbyggnad betonas mer, och man läser Marx utifrån hans ungdomsskrifter. Ett tidigt citat av Marx är särskilt träffande:

Den materialistiska läran, att människorna är produkter av omständigheter och uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran glömmer att omständigheterna också förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. (Teser om Feuerbach, III, 1845)

Antonio Gramsci är särskilt intressant när man talar om bas och överbyggnad. Han förfinade modellen genom att dela in överbyggnaden i staten (de repressiva medlen i maktutövningen, samhällets våldsapparat) och det civila samhället (som ideologiskt fostrar massan att lyda den härskande klassen, genom skapandet av samtycke). Den klass som har kontroll över de båda är den hegemoniska klassen i ett land. Teorin var ett försök att förklara hur den härskande klassen kunde behålla sin makt i det demokratiska Västeuropa (och det blir i detta perspektiv begripligt hur Bo Rothstein kunde hävda att riksdagsvalet 2006 var en triumf för socialdemokraterna).

Med utgång från Gramscis hegemoniteori blir det tämligen meningslöst att skilja på klasskamp och identitetspolitik. Jag vill mena att strategin för en tredje vänster bör vara trefaldig: Den juridiska kampen för mänskliga rättigheter bör gå hand i hand med en politik för ekonomisk rättvisa, likväl som med kulturkamp – det vill säga bekämpandet av rasistiskt, homofobiskt, sexistiskt och av annat slag motiverade fördomar på mer personlig plan. Till det sistnämnda hör en problematisering av normalitet och av föreställningar om solitära och beständiga identiteter. Jan-Otto Andersson talar om tre grundvärden för den tredje vänstern: reell frihet för envar, demokratiska gemenskaper och hållbar utveckling.

Att sätta ihop makten för befrielsen, att ta isär den för friheten

Både den första och den andra vänstern har varit bra på att sätta ihop makten för befrielsens skull. De har avsatt tyranner och befriat länder från kolonimakter, men de har inte varit så bra på att ta isär makten för frihetens skull. Väl vid makten har befriarna blivit förtryckare. Maktinnehav blir ett egenvärde.

Här ser vi skillnaden mellan en statssocialistisk och en frihetlig vänster. Medan de sistnämndas influenser från anarkistisk tradition har öppnat dem för en ekonomisk politik som gränsar till nyliberalism, så har de förstnämnda haft alltför svårt för att problematisera statsapparaten i sig och inte bara den som för tillfället innehar makten. Det finns trots allt en skillnad mellan politik och statskonst.

Olle Sahlström förespråkar federalismen och maktdelningen som ideal.

Jag tänker, att den federativa synen på kunskap och människor är polyfon. Mångfalden av självständiga och icke – förenade röster, erfarenheter och medvetanden är särdraget. Förståelse lever inte i en människas isolerade medvetande, den börjar först ta form och få sina uttryck i växelverkan, i dialog, mellan olika och främmande medvetande. Det vill säga, förutsätter en fri samverkan mellan jämbördiga individer och andra som bevarar sin själständighet och autonomi.

Koordinationen, inte subordinationen som samhällets första och sista organisationsprincip, jämbördigheten, inte hierarkin. Idén om hur maktdelning är förutsättningen för självstyre. Idén om hur makt kan må erövras och förstöras för att alla röster ska höras i den mångstämmiga, polyfona, kören.

En vänster som bottnar i en sådan humanism vill jag verka för. Och det är en vänster som tänker, att ingen makt må lämnas odelad. Att mer demokrati förutsätter en konstitutionellt säkrad maktdelning. Att fler, olika och gentemot varandra jämbördiga maktcentra, är kärnan i förutsättning för en federativ demokrati.

(Hela Olle Sahlströms artikel finns att läsa på hans hemsida.)

***

Charlotte bloggar mycket läsvärt om ett angränsande ämne under rubriken Hjärtat sitter till vänster. Arenagruppens Håkan A Bengtsson berättar om projektet Agenda 2010+ (som ett lustigt sammanträffande heter det samma som den här bloggportalen).

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: kontaktannons, Arena, Olle Sahlström, Vägval Vänster, vägvalvänster, tredje vänstern, zapatisterna, Jan-Otto Andersson, liberalism, franska revolutionen, kommunism, socialdemokrati, arbetarrörelsen, Antonio Gramsci, hegemoni, marxism, Karl Marx, bas och överbyggnad, Louis Althusser, marxism-leninism, Frankfurtskolan, Jean-Paul Sartre, Bo Rothstein, klasskamp, identitetspolitik, federalism, maktdelning, frihet, befrielse

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

12 reaktioner på ”En kontaktannons!

  1. Björn (16 comments)

    ser att du läser momo. en i mitt tycke fantastisk bok, har läst den både som barn och som vuxen. ångrar djupt att jag inte gick å såg pjäsen som sattes upp i gbg för nåra år sedan...

    Började läsa boken under min påskledighet. Har kommit in i andra delen, där de grå herrarna kommer in i bilden. Läste aldrig boken som liten. Gillar den än så länge. /Jimmy

    Svara
  2. vänstra stranden (27 comments)

    Hm, jag börjar nog tycka att begreppen byter plats. Den anarkistiska vänstern gjorde ju ideologi av att inte vilja erövra makten. För mig är makten central, liksom maktanalysen, eftersom jag inte tror att människan är alltigenom god. Därmed måste samhället regleras. Och den regleringen måste kontrolleras. Av makten. I vårt fall via demokratin, vilket är mycket bra. Jag har svårt att följa ditt resonemang.

    Hur gör du med dem som inte accepterar att människor har samma rättigheter oavsett kön, sexualitet, hudfärg m m? Utan makt kommer du ingenvart med de värderingarna.

    Och vad är egentligen samma rättigheter? Män kan inte föda barn, en del kan alls inte bli föräldrar, några blir lätt alkoholister eller feta och andra har inte så stora förståndsgåvor -samma rättigheter kan aldrig innebära lika utfall, men det räcker inte heller med lika möjligheter. Rättigheter knutna till gruppegenskaper blir problematiska menar jag. För mig måste rättigheter knytas till a) människovarandet samt b) medborgarskapet. Inget mer.

    Med rättigheter syftar jag på mänskliga rättigheter (inte t ex att män ska ha rätt att föda barn, däremot att ta hand om barn lika mycket som kvinnor ska ha rätt till det). Och jag håller med om att de ska knytas till människovarandet (likavärdet) och medborgarskapet (tror jag).

    Jag anser inte att makt inte behövs. Där håller inte jag med anarkister. Däremot anser jag att maktansamling korrumperar, och maktdelning (reglering) är avgörande för demokratin. Därav "att ta isär makten".

    Mot dem som inte accepterar människors lika värde oavsett kön, sexualitet, hudfärg, etc., använder vi identitetspolitik. 😉 /Jimmy

    Svara
  3. Charlotte (146 comments)

    Just det! Bra text Jimmy. Det finns mycket att ta fasta på här tycker jag.
    Fast nej, helt utan någon slags centralmakt kan man nog inte vara och samtidigt vilja ha ett samhälle för alla (och det är väl inte heller vad du menar antar jag). Men makten kan naturligtvis vara utformad på olika sätt. Den kan vara mjuk eller hård, repressiv eller tolerant, inriktad mot att skydda den enskilda eller mot att skydda kollektivet, ett territorium, en viss livsstil etc.
    Det är viktigt att minnas att utspridning av makten inte garanterar mindre förtryck av den enskilda. Den där gamla kommunistiska idén om "råd" t ex, om man ponerar att den skulle vara avsedd funka utan Partiet som "enande" (dvs ihoppiskande) kraft, då skulle den lik förbannat kunna vara förtryckande genom att funka i de mest högljuddda & talföras intressen. Och det är förstås därför det blir så viktigt med att trycka på de mänskliga rättigheterna, som en sammanhållande moral.
    Bara som en liten parentes.
    Tack för länken förresten!

    Tack själv! 😀

    Japp, utspridning av makten är bara en strategi. Även små grupper kan naturligtvis förtrycka enskilda. Därför förespråkar jag en konstitution baserad på mänskliga rättigheter, och införandet av en författningsdomstol. /Jimmy

    Svara
  4. Andreas (orust) (17 comments)

    Jimmy! Välformulerad förklaring av ekonomismen, strukturalismen och humanismen. Jaja, det får väl bli till att fortsätta blogga i alla fall då. Men det senaste inlägget jag skrev var väl mest en ventil för att vädra tvivel. (och på så sätt omöjliggöra dem)

    Gällande makten, hmn, jag vill inte säga att det för mig handlar om för den sociala förändringsrörelsen att avsäga sig all makt. (som zapatisterna) Det är mycket riktigt makten vi vill åt, makten som är målet, makten över våra egna liv, som förvägras oss under rådande former. Men jag tror mer att det handlar om att erövra makten med nya former, utanför de föråldrade formerna, snarare än att erövra makten, inom ramarna för de gamla formerna. Vilken form som blir får makten beror på hur många som ansluter sig med sitt knippe maktbekräftelse till respektive form, den nya eller den gamla. (nu motsäger ju visserligen hela mitt paripolitiska engagemang detta ideal, men whatever). Gillar Sahlströms maktnedbrytning. Men när socialstaten faller för en ny kapitalistisk expansionfas, globaliseringen. Kommer folket då att kräva samma enkla lösning som när folkhemmet byggdes? (dvs. en korporativism, en global korporativism). Måste vi uthärda en världsstat innan vi kan unna oss att börja bryta ned statsmakten, för de fria associationernas skull? Och om vi hävdar att centralmakten behövs för att "krossa kapitalet"? På vilket sätt kan vi då säga att vi skiljer oss från Lenins politiska teori? (För att vi vill få Cred från borgarpressen för våra "demokratiska" ideal.) Här menar jag, är det själva representativiteten som måste ifrågasättas, och ställas mot en direkt demokratisk kontroll. Men hävdar jag att en sådan direkt kontroll måste byggas utanför statsmakten underminerar jag å andra sidan min egen roll som politiker. Så konsekvent kan jag inte säga att jag är.

    Förtryck baserat på kulturella motsättningar ser jag väl först och främst som varandes ett uttryck för kapitalets maktutövning, en funktion av de nuvarande formerna. Jag tror att när de gamla formerna bryts ned försvinner också grundvalen för irrationella former av maktutövning som t.ex. rasism.

    Tack för berömmet! Skönt att få veta att du inte tänker lämna bloggvärlden. 🙂

    Jag undrar om inte mitt resonemang var svårt att följa för att jag tog upp zapatisternas paroll. Det jag menar (och skulle ha skrivit rakt ut) är inte det som den bokstavligen säger, dvs att makt i sig är något dåligt. Jag tror bara att det är viktigt att se att det finns andra vägar till att fördela makt än att ta statsmakten. Och att statsmakten ibland kanske t o m kan vara en dålig väg. /Jimmy

    Svara
  5. Anders (36 comments)

    "och införandet av en författningsdomstol."

    Fy vilka reaktionära konsekvenser det lär få! Och samtidigt svänger du dig med Marx och Gramsci...

    Det är tragiskt att idén om maktdelning bara har kommit att betyda horisontell maktdelning, dvs mellan olika byråkratiska organ som redan tillhör samhällseliten, istället för vertikal maktdelning (baserad på demokratisk jämlikhet och varje människas lika värde) dvs mellan samhällseliten och breda folkgrupper. Det är en direkt import av det amerikanska sättet att se på politik.

    Författningsdomstol innebär att politiken avdemokratiseras: man för bort inflytande från politiker som är demokratiskt valda och ansvariga och för över den till höga jurister. Dessa elitjurister kan aldrig avsättas i demokratiska val, de har en folklig representativitet som är lika bra som den i Investors ledningsgrupp, och bara genom sin status av "visa män" tenderar de att lägga en kritiskt död hand över sina beslut (jämför riksbanken). Beslut som är nästintill omöjliga att riva upp om de är fel.

    Därmed minskar man den vertikala maktdelningen, den som har betydelse, men ersätter den med en nominell horisontell maktdelning. Det är ett recept för att föra politiken långt åt höger.

    Författningsdomstolen i USA är en av de sämta delarna i deras (oerhört gammalmodiga) institutionella design. Det är en myt att vissa politiska instanser är "oberoende" bara för att inte styrs av valda politiker. Amerikanska statsvetare kallar den högsta domstolens ledamöter för "politicians in robes". De är genompolitiserade och genomkonservativa. Och omöjliga att avsätta...

    Var i inlägget har du fog för att maktdelning bara ses som horisontell och inte vertikal? Jag förespråkar ju uttryckligen en federativ princip. Du framför bra synpunkter om författningsdomstol, givetvis sådant som måste tas hänsyn till om det ska fungera på ett bra sätt.

    Jag håller med dig om att det är en myt att instanser är oberoende för att de inte är politiska. Tillsättningen av högre ämbetsmän bör ske med mycket högre transparens än idag.

    Jag ber så mycket om ursäkt för att jag återigen förolämpat dig genom att nämna såna som Marx och Gramsci i samma andetag som jag säger nåt du ogillar. Men jag är övertygad om att jag med din hjälp nog ska kunna bli en mer renlärig marxist. /Jimmy

    Svara

Kommentera