En kämpande liberal

Jag har alltid sett ”liberal” som ett hedersord. Detta trots, för ett sådant tycks det ibland vara, att jag haft min politiska hemvist i den vänstra delen av spektrat. Tyvärr är inte alltid den officiella liberalismen lika tilltalande.

I en debattartikel på SVT Opinion i början av 2008 lanserade Petter Nilsson, vänsterlibertarian och marxist knuten till Tankesmedjan Konflikt, begreppet ”realliberalism”. Avsikten var förstås att i analogi med det mer vedertagna ”realsocialism” – benämningen, med uppkomst i den sovjetiska propagandan på 1970-talet, på det samhällssystem som rådde i det forna östblocket samt fortfarande i främst Nordkorea – göra en analytisk distinktion mellan å ena sidan reformer och andra politiska handlingar som utförs i liberalismens namn, å andra sidan de höga ideal som självbetitlade liberaler säger sig stå för. Som analytiskt distinktion är det inget dumt påfund, även om begreppet inte sällan använts som ett slags halmgubbeargument.

Författaren och bloggaren Isobel Hadley-Kamptz är knuten till Expressens ledarsid

Ett alternativ till att analytiskt skilja mellan realliberalism och liberala ideal är att se att det kan finnas olika former av liberalism även på idéernas plan – då talar vi inte enbart om nyliberalism respektive socialliberalism. (Vi har varit inne på detta förut.) Liberalen Isobel Hadley-Kamptz skrev i Expressen ett manifest för – som hon själv kallar det – ”Den Nya Liberala Teorin”. (Smickrande nog finns undertecknad omnämnd på bloggen bland personer ”som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills”.) Det är en mycket läsvärd text, trots skribentens egna ord om att det är ”rätt abstrakt” och ”våldsamt nedbantat”. Efter en kommentar till debatten kring tidskriften Arena, följt av ett konstaterande att den borgerliga regeringen – med exemplen skolpolitik, integrationspolitik och ”hela området övervakning kontra integritet” – knappast är någon kämpe för frihetliga ideal, följer en kritik av en liberalism som allt för mycket vill värna om ett särskilt sätt att leva, har ett för snävt fokus på äganderätt, och allt för lite diskuterar ”makten, ojämlikheten i makttilldelning och maktens inneboende korruption”. Isobel Hadley-Kamptz efterlyser en liberalism som i pluralism och komplexitet ser ett egenvärde och som vill ”ge alla människor mesta tänkbara möjlighet att hävda sin autonomi och göra tusentals, emellanåt tvärt kontrasterande val, på livets alla områden”. Den personliga autonomin, ”ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan”, skulle kräva en förändring av allt från socialförsäkringar till nya övervakningslagar.¹

Personligen skulle jag kalla denna nya liberala teori för en vänsterliberalism – medveten om att prefixet ”vänster” är ett rött skynke för somliga som, liksom undertecknad, sympatiserar med det Isobel Hadley-Kamptz skriver. (Men det är av underordnad betydelse vad vi kallar oss.) Wikipedia pekar ut Karl Palmås som den som introducerat begreppet i en svensk kontext – bland annat via tidskriften Arena, föreningen Vägval Vänster och på sin egen blogg. (Man kan vara skeptisk till Wikipedia: Det finns förstås dem som pratat om vänsterliberalism oberoende av de insatser Kalle gjort.) På 99, our 68 tog Kalle upp några utmaningar för vänsterliberalismen: Hur formulera en kulturradikal hållning ur insikten att antropocentrismen och Natur/Kultur-separationen är falsk? Hur vara en kämpe för den personliga autonomin ur insikten ”‘att allt är flöden av materia-energi, att allt är smittor, att allt är evolution’ – och ‘att allt är ekologier’”? Om individen inte finns och sannolikt aldrig har funnits?² Dessa frågor kommer vi garanterat åter till. Här vill jag ta upp vikten av ett ur vänsterliberalt perspektiv konstruktivt förhållningssätt till välfärdsstaten.

En pragmatisk syn på statsapparaten

Eftersom det var arbetarrörelsens stora parti, Socialdemokraterna, som blev statsbärande är vi i Sverige låsta till en stark koppling mellan vänster och stat. För vänstern i såväl USA som Tyskland har staten istället setts som hotfull – McCarthyeran och Vietnamkriget respektive den ofullgångna uppgörelsen med Hitlerepoken gjorde det svårt att uppfatta den som en bundsförvant.³

Likaså gör man det lite väl enkelt för sig när man sätter upp en principiell motsättning mellan personlig autonomi och en utbyggd välfärdsstat. Jag tog tidigare upp filosofen Baruch Spinozas uppfattning att statens legitimitet ytterst vilar på dess funktion som garant för medborgarnas frihet – Sverige är ett exempel på att staten kan vara ett verktyg för autonomi i socialt och ekonomiskt hänseende (även om skyddet för medborgarnas negativa frihet från staten varit svagt, för att inte säga obefintligt). Välfärdsstatens kritiker – för inte så länge sedan räknades Fredrik Reinfeldt, då ordförande för Moderata ungdomsförbundet, Muf, och författare till Det sovande folket (1993), till dem – har hävdat att välfärden pacificerar och försoffar människorna. Vänstern i sin tur har en tendens att förledas av sin egen retorik om kollektivism och solidaritet. Individualism blir någonting problematiskt – strävan efter individuell frigörelse ses som ett hot mot solidariteten. Båda sidor missar det faktum att välfärden byggts på den individens dröm om frihet och emancipation som också var folkrörelsernas framgångsrecept. Den svenska välfärdsstaten bygger på en lång historisk tradition av att vilja bli lämnad i fred, och att lämna andra i fred. Undersökningar som World Values Survey visar att svenskarna knappast är konformistiska kollektivister – ingen annanstans är kombinationen av svag traditionalism och en hög värdering av självförverkligande lika utpräglad.

Sverige (högst upp till höger) sticker ut i den globala undersökning, World Values Survey, som genomförs med avseende på tradition-sekularism och överlevnad-självförverkligande.

I boken Är svensken människa? spårar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh ”den svenska ideologin”, som de kallar statsindividualism, från Erik Gustaf Geijer (1783-1847) och Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) till Eva Moberg och Grupp 222 – med sin kulmen strax innan Oljekrisen 1973 begränsade möjligheterna att finansiera vidare utbyggnad av välfärdsstaten.⁴ Geijer, som i början av sin bana var konservativ, knöt inte sin individualism till någon abstrakt naturrättstradition utan det han själv kallade personlighetsprincipen: att varje människa, oavsett klass eller kön, ägde en egen, unik personlighet. Inbyggt i denna princip låg också att varje jag krävde andra jag för att kunna utvecklas, för att få självmedvetande och självbestämmande. Geijers tanke, på vilken han byggde sitt på sin tid radikala ställningstagande i rösträttsfrågan, påminner om den hegelianska principen om ömsesidigt erkännande. Rätten till självständighet och personlig utveckling kräver att staten skyddar medborgarnas oberoende och suveränitet. Geijers vän Almqvist utvecklade, särskilt i dramat Det går an (1838), det Berggren och Trägårdh kallar ”en svensk teori om kärlek”: äkta kärlek kräver fullständigt ekonomiskt oberoende, inte egenintresse och utnyttjande, människor emellan. Relationen mellan Sara Videbeck och Albert (utan efternamn) från nämnda drama är här idealet. Och statens uppgift är att undanröja hinder för individens självständighet – inte att försörja eller administrera människors liv.

Den allians mellan stat och individ som redan Geijer förespråkade – och som har sina historiska rötter i kungamaktens allians med en självägande bondeklass, en skarp kontrast mot det feodala system som präglade stora delar av Europa – jämför Berggren och Trägårdh med förhållanden i Tyskland och USA. I Tyskland kanaliseras den statliga välfärden genom familjen och andra institutioner i civilsamhället – vilket gör att individen är beroende av dessa för sin välfärd, och när hon vänder sig till staten sker det ofta med tiggarbössan i handen. I USA är det sociala skyddsnätet främst till för att hjälpa medborgare som varken klarar sig på marknaden eller har nödvändigt stöd hos familjen eller i civilsamhället, medan staten betraktas med skepsis. I Sverige riktas resurser mot medborgaren som individ, utan att ta vägen genom familjen eller privata organisationer. Synen på individen liknar den i USA, men staten förväntas tillhandahålla resurser på ett sätt som gör individen oberoende av familj, grannskap, arbetsgivare och andra kollektiva nätverk. Sverige har legat i framkant inom äktenskapslagstiftning (inte minst sin neutrala position mellan de facto-familjer och traditionella familjer), barns rättigheter (inklusive synen på ”oäkta barn”), föräldraledighet för både fäder och mödrar (även om föräldraförsäkringen utgår från en konservativ familjesyn snarare än den liberala synen på individen som samhällets minsta enhet), förbud mot aga, särbeskattning, homosexualitet, abort, etc. Denna statsindividualism är nog det som främst utmärker ”den  svenska modellen” – mer än förhållandet mellan arbete och kapital.

Den svenska välfärdsstaten har haft sina baksidor.⁵ De tvångssteriliseringar som utfördes på fattiga och utsatta kvinnor mellan 1934 och -75 är kanske det tydligaste exemplet.⁶ Hanteringen av Hiv/Aids på 1980-talet – läkare gavs mandat att lära ut acceptabla sexualbeteenden och de om inte följde anvisningarna kunde omhändertas och sättas i karantän – är ett annat exempel, liksom den på nolltolerans baserade narkotikapolitiken. Berggren och Trägårdh pekar på två förhållanden som försvagat den enskilda individen i förhållande till staten: Det finns för det första, till skillnad från i exempelvis USA, ingen motpol till staten vare sig inom det politiska systemet eller i civilsamhället. Den starka, konstitutionellt baserade maktdelningsprincipen med en högsta domstol som kan pröva lagar som strider mot mänskliga rättigheter saknas. (Lagrådets roll är här alltför begränsad.) De professioner som kunnat utgöra en moralisk motståndsröst – präster, läkare och andra inom sjukvård och socialtjänst – har varit statens förlängda arm. Det saknas för det andra en juridiskt bindande rättighetslagstiftning som möjliggör för medborgaren att effektivt driva sin sak mot staten. (I dag finns en sådan möjlighet i Europadomstolen.)⁷

En vänsterliberal samhällsvision

Charlotte på Kamferdroppar skrev för ett år sedan om sin vision av ett vänsterliberalt samhälle. Jag kan bara instämma. Hon skriver bland annat följande.

Det vänsterliberala samhället bygger på en stark men desintresserad stat. Stark för att den måste kunna tillhandahålla sina medborgare all sådan service, vård och utbildning som inte kan läggas över på privata händer. Det är viktigt att det finns starka samhällsägda institutioner som tillhandahåller samhällsnyttiga verksamheter med anknytning till infrastruktur, public service-media, skola och högre utbildning etc.

Den svenska välfärdsstaten har, trots sina baksidor, varit ett ganska bra exempel på en ”stark men desintresserad stat”. Statlig välfärd, rätt utformad, är en offentlig resurs som kan utnyttjas utan skam av alla medborgare under problemfyllda faser av livet. Medborgarna känner att det finns en grundtrygghet och blir därmed mer flexibla och förändringsvilliga. Att de flesta välfärdssystem är riktade mot individen – föräldraförsäkringen är ett beklagligt undantag – ökar den ekonomiska och sociala autonomin. Beroendet av familj, arbetsgivare och vänner är mindre i Sverige än i många andra länder. Frivilligheten, snarare än beroendet, kan främja autenticiteten i dessa förhållanden.

Charlotte skriver vidare.

Stark men desintresserad, alltså, och med det menar jag att det i det vänsterliberala samhället inte ska finnas plats för sådan moraliserande lagstiftning som utan rimliga skäl inskränker individens faktiska och/eller mentala frihet.

Sedan tar hon upp exempel som sexköpslagstiftningen, narkotikalagstiftningen, filmcensur och den senaste arsenalen av övervakningslagar (FRA, Ipred, etc.). Även om jag personligen stödjer sexköpslagen så håller jag med i princip. Jag vill avsluta det här – alltför långa – inlägget med några konkreta politiska förslag i linje med mitt resonemang.

• En föräldraförsäkring knuten till individen snarare än till familjen.

• Sex timmars arbetsdag med möjlighet till friår. (Vårdnadsbidraget kan skrotas.) Uppdatering: Den här punkten följer inte – som Dennis påpekat  en kommentar nedan – självklart på ovanstående resonemang. Den kräver ytterligare argumentation.

• Ett enhetligt system för ekonomisk grundtrygghet som är en sammanslagning av sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och socialbidragen.

• En icke-behovsprövad basinkomst (”medborgarlön”) strax över existensminimum.

• En konstitutionsdomstol som dels innebär ett stärkande av Lagrådets uppdrag att pröva lagförslag mot grundlagen (där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är inskriven), dels ger medborgare möjlighet att försvara sina rättigheter mot staten. Bör vara fristående från såväl regering (den verkställande makten) som riksdag (den lagstiftande makten).

För övrigt lär vi få anledning att återkomma till den republikanska traditionen i politisk filosofi.

Rekommenderad läsning

Inkommande söktermer

• carl erland andersson frihetlig socialist
• eva moberg liberal
• Isobel Hadley Kamptz
• jonas qvarsebo
• nordkorea world map
• personlig autonomi
• svenskar är svaga konformister
• wikipedia statsindividualism

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om autonomi, Carl Jonas Love Almqvist, demokratiteori, Den Nya Liberala Teorin, Erik Gustaf Geijer, familjepolitik, Isobel Hadley-Kamptz, konstitutionalism, realliberalism, socialdemokrati, socialpolitik, statsapparaten, statsindividualism, Tankesmedjan Konflikt, vänsterliberalism

Noter

1. Bland dem som i skrivande stund kommenterat manifestet för Den Nya Liberala Teorin finner vi Carl Erland Andersson, som på GP Kultur skriver uppskattande – men hyser någon märklig idé om att demokrati baseras på kollektivism. (Jag skulle snarare, i anslutning till deweysk demokratiteori, hävda det motsatta: En samling människor fattar bättre beslut än experter om den präglas av en brokighet och mångfald där avvikande och även felaktiga åsikter släpps fram.) Louise på bloggen Frihetsspropaganda har, likt Dennis på Sänd mina rötter regn, vissa invändningar och menar att statens våldsmonopol ger den kraftfullare verktyg till repression än ”sociala etikettsregler” och ekonomisk status. (Detta kan relateras till vad jag tidigare skrivit om liberalers benägenhet att stirra sig blinda på staten.) Johan på Mothugg anknyter till det här med att regeringen knappast företräder frihetliga ideal – trots den tidigare retoriken i opposition – och konstaterar, med Hans Morgenthau, att ”det nationella intresset definierat i termer av makt tvingar sig på var och en som försöker utöva statsmannaskapets svåra konst”. (Anders Ehnmark brukar tala om att sätta ihop makt för befrielsens skull och att ta isär den för frihetens skull – och vi kan konstatera att det sistnämnda är svårare.) Rasmus på Copyriot lyfter inslaget av skepsis mot den Panglossliberalism ”som odlar sin optimistiska tro på att historiens maskineri kan göra världen ‘bättre och bättre dag för dag’”. Också Niclas på Nonicoclolasos sällar sig till pessimismen – och poängterar dessutom att det föreligger en spänning mellan autonomi och marknad som liberaler sällan vill kännas vid. Även Hannes på hannes2peer gillar Den Nya Liberala Teorin, med reservationen att det egentligen är en ny socialism han vill se. [↩]
2. Arena nr 1/2010 tar upp det spännande temat posthumanism. Karl Palmås har med en text, ”Försvarsministerns nya filosofi”, som kan ses som ett smakprov på hans En liten bok om slem (Federa). Isobel Hadley-Kamptz skriver spännande om individens död, och genusforskaren Cecilia Åsberg tar sig an utmaningarna för humaniora. [↩]
3. Ett intressant exempel är prostitution – där vänstern i Tyskland i första hand fokuserat på de prostituerades arbetsrättsliga förhållanden, medan vänstern i Sverige drivit igenom en lag som kriminaliserar sexköparna. Se idéhistorikern Susanne Dodillets avhandling från Göteborgs universitet Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet, Vertigo 2009. [↩]
4. Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006. Historikern Jonas  Qvarsebo skriver intressant om debatten kring 1970-talets familjepolitiska reformer i ”En ny människa för en ny familj”, Tvärsnitt nr 3/2002. Eva Mobergs klassiska artikel ”Kvinnans villkorliga frigivning” från 1961 finns att läsa som pdf. [↩]
5. Till dessa hör dock inte – som kritiker hävdat – vare sig familjens upplösning eller civilsamhällets utarmning. Sverige ligger, liksom USA, i topp vad gäller socialt kapital och civilsamhällets vitalitet – även om fackföreningar och idrottsklubbar dominerar i Sverige, medan det i USA är de religiösa samfunden och den sociala välgörenheten som framträder tydligast. Det som kallas familjens kris – främst minskande äktenskapsfrekvens och nativitet – är ett internationellt fenomen, där Sverige tycks ha klarat sig bättre än många andra västländer. Omkring 80 procent av svenska hushåll med barn innehåller två vuxna. Antalet förstfödande ensamstående kvinnor är relativt lågt, medan andelen kvinnor som föder barn någon gång under livscykeln är större än de flesta andra länder. Den svenska nativiteten är högre än många ”familjevänliga” länder runt Medelhavet. Berggren & Trägårdh, 2006, s 39 & 386f. [↩]
6. Historikern Norbert Götz skriver intressant om bland annat detta i ”Att lägga historien till rätta: Försöket att göra folkhemmet folkhemskt”, Tvärsnitt nr 1/2002. [↩]
7. Berggren & Trägårdh, 2006, s 371ff. [↩]

Relaterade inlägg:

1. Civilisationernas kamp eller liberal imperialism?