Det transcendentala

Av den 10 oktober, 2006

Detta är femte och avslutande delen av en essä från 2002. De tidigare delarna hette Vetandets gränser, Det kroppsliga, Tiden och historien och Språket och kulturen. Kritik av min text mottages med tacksamhet.

Ekosofiska reflektioner, del V: Det transcendentala

För att generalisera – på ett sätt som riskerar att bli väl abstrakt – kan man säga att det i grunden finns tre olika sätt på vilka människan kan förhålla sig till världen, livet och tillvaron. Ur ett psykologiskt perspektiv kan vi kalla dem det pre-personella, det personella respektive det transpersonella utvecklingsstadiet i en människas liv. Inom det första av dessa tre förhåller sig människan på ett oreflekterat sätt, varför vi också kan kalla hennes livshållning estetisk. Hon agerar och reagerar främst på omedelbara sinnesintryck, strävande efter omedelbar behovstillfredsställelse. För det lilla barnet är detta ett naturligt förhållningssätt – eftersom det inte hunnit utveckla något annat. Den moralitet som tillhör denna nivå kan i enlighet med den kognitiva psykologin kallas för pre-konventionell. Regler och normer är inte något som barnet kan förstå.

Med tillägnandet av ett språk börjar ett jag utformas, samt med det även ett överjag – för att tala psykoanalytiskt. Barnet utvecklar därmed en konventionell moralitet eller en etisk livshållning. Detta är början till det personella utvecklingsstadiet. Förståelsen av språket följer så att säga ett positivistiskt eller bokstavligt schema – medan moralen uppfattas sokratisk-utilitaristiskt: Bara man lär sig vad som är det goda kan man inte göra det onda, vilket belönar sig så att den som utför goda gärningar också blir lycklig. Världen riskerar också att på ett manikeiskt sätt delas upp mellan gott/ont, vi/dem, rätt/fel, etc. När vi väl genom språket tillägnat oss ett diskursivt tänkande är det svårt att förhålla oss estetiskt, dvs. att vi gärna vill analysera våra förnimmelser. Det kan då vara utvecklande att ägna sig åt meditation eller liknande övningar.

Lyckligtvis har alla människor potential att utvecklas till det transpersonella stadiet. Detta kännetecknas av en post-konventionell moralitet och en transcendental livshållning. De flesta vuxna människor, om man ska våga sig på en gissning, befinner sig i det personella stadiet – och för dem kan det transpersonella stadiet förväxlas med den pre-personella. Inte utan anledning heter det i det kristna evangeliet att de som vill komma till Guds rike ska bli som barn, medan mystiker i alla tider förväxlats med dårar. För att återknyta till tidigare avsnitt kan vi slå fast att den transpersonella eller transcendentala moraliteten följer dialogens princip: Det är i mötet med den Andre som det sant etiska kommer till uttryck. Precis som när vi genom att möta den Andre som ett Du förändrar vår förståelse, av oss själva såväl som av den Andre, så gör detta förhållningssätt oss öppna för den Andres tilltal. Detta tilltal är oftast outtalat, men vårt spontana sätt att svara på tilltalet – att ansvara inför den Andre – är vad som kännetecknar den sant etiska handlingen. Den spontanitet som förenar det estetiska med det transcendentala – liksom det faktum att ordet 'ansvar' ofta tolkats utifrån en konventionell moralitet, präglat av ett logisk-diskursivt tänkande – understryker den kvalitativa skillnaden mellan de tre utvecklingsstadierna. Det innebär inte att steget från det etiska till det transcendentala är oundvikligt – en människa kan fixeras vid såväl som regrediera till det estetiska stadiet. Inte alla dårar är heliga.

I avsnittet om vetandets gränser beskrev jag den vetenskapliga kunskapens villkor. Kortfattat kan man säga att det vetenskapliga språket hanterar fakta (det som föreligger), begripliggjort genom en förankring i någon viss meningshorisont. Härav kommer termen 'positivism', då det positiva är det som föreligger i världen. Etiken däremot – att förstå ur ett fulländat, post-konventionellt perspektiv – är i likhet med estetiken transcendental, då den inte säger någonting utan endast förhåller sig. Det religiösa språket, med anspråk på att tala om det absoluta, måste av denna anledning förstås metaforiskt – då det absoluta som vi konstaterat ligger utanför det diskursiva vetandets gränser. Intuitiv kunskap om det absoluta är möjlig, men sådan kunskap kan aldrig iklädas ett informativt språk.

Avslutande tankar

Jag sammanfattar med några korta punkter:

  • Vetenskapliga utsagor är att betrakta som hypoteser, giltiga tills motsatsen bevisats, och aldrig några absoluta sanningar;
  • Det kroppsliga är en existentiell betingelse, omöjlig att bortse från, som avgör den enskilda människans förhållande till världen, till sig själv och till andra människor;
  • Tiden är en mänskligt upplevd realitet, om än ej en egenskap hos det absoluta, och skapar för den enskilde en radikal frihet och ett existentiellt ansvar;
  • Språket skapar såväl gränser som medel till gränsöverskridning, då det reglerar vårt tänkande men också ger förmåga till reflektion;
  • Medan vetenskapen hanterar fakta i världen är etiken och estetiken transcendentala, då de är uttryck för vissa sätt att förhålla sig till världen.

Dessa postulat kanske inte förefaller ha så mycket med människans förhållande till naturen att göra, men det är sådana tankar jag inspirerats till under läsning och diskussion av den litteratur som finns på kursens litteraturlista. Som jag ser det är också ekosofi mycket mer än bara tankar kring natur och miljö – som själva namnet antyder är det en vishet om livsvärlden (av grekiska oikos, 'hem eller hushåll', och sophia, 'vishet'). De tankar jag formulerat i dessa reflektioner är också att betrakta som ett hävdande av livsvärldens – den konkreta, upplevda världen – självständighet och särart gentemot det så kallade systemet, dvs. de antihumanistiska dimensioner av det moderna samhället som följer på rationalisering, byråkratisering och ekonomisering. Jag är ingen fiende till vetenskapen och förnuftet – det borde stå klart för var och en som läst dessa reflektioner – utan vill i humanismens anda föra en såväl nykter som upprorisk kamp för mänsklig värdighet (och, tillägger ekosofen, jordens framtid).

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: ekosofi, utvecklingspsykologi

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

8 reaktioner på ”Det transcendentala

  1. charlotte (146 comments)

    Hm, intressant. Men varför kallar du det lilla barnets oreflekterade förhållningssätt för estetiskt? Ett estetiskt betraktande brukar snarast karaktäriseras av reflektion o distans.

    Svara
  2. jimpan (121 comments)

    Nja, det här avsnittet är det som jag är mest missnöjd med (och det som var mest av ett experiment när jag skrev det - ville pröva några tankar som jag tyckte var spännande). Det är inte så mycket i texten som jag idag står för (åsiktsmässigt alltså, jag står förstås för att jag en gång i tiden skrev det), men det var avslutande delen av essän så det skulle vara fel att publicera de övriga och utelämna den här.

    Jag kallade förhållningssättet 'estetiskt' av främst två skäl: 1) influenser från Kierkegaard (det estetiska, det etiska och det religiösa förhållningssättet, där jag kallar det sistnämnda 'transcendentalt'); 2) estetik kommer av grek. aisthesis, förnimmelse, varseblivning, och relaterar (i min tolkning) till sinnena frikopplat från den rationella reflektion som kännetecknar det 'etiska' stadiet.

    Kants definition av det estetiska som intresselöst beskådande har alltså inte så mycket med min användning av begreppet att göra. Inte minst går det emot den psykoanalytiska (freudianska) framställning som jag då var influerad av.

    En uppgörelse med dessa Ekosofiska reflektioner kan komma framöver, om jag får tid och om det kan intressera någon.

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    En uppgörelse intresserar i alla fall mig...

    Jag tror att din instinkt är rätt, när det gäller den här avslutande delen: Den känns lite splittrad, en massa tankar och idéer som inte fullföljs eller knyts ihop. Framför allt hade du kunnat ro tankarna kring "ansvar" hela vägen i land. Det är ett begrepp som innehåller alla delar du har tagit upp, menar jag, och som dessutom utan större möda kan kopplas till ekosofin.

    Som holist brukar jag ställa just "ansvar" i kontrast med det individualistiska "självförskyllan". Att ta ansvar för sina handlingar innebär ju för en individualist att begår man ett misstag drabbar det en själv, och då får man också själv stå för konsekvenserna. Ur ett holistiskt perspektiv är det viktigt att undvika att ens handlingar drabbar andra, dvs får inverkan på den gemensamma kontexten utan att denna inverkan är ömsesidigt överenskommen. Att ta ansvar är att avstå från att handla oöverlagt, inte att ensam ställas med skammen och skulden i efterhand.

    Jag ska läsa alla delarna tillsammans en gång, och återkommer...

    Svara
  4. jimpan (121 comments)

    Mycket goda tankar om begreppet 'ansvar'. Det är ett spår som jag gott kan tänka mig att ta upp, genom en diskussion av begreppet 'solidaritet'.

    Jag var själv - till olika delar - influerad av (den tidige) Wittgenstein och fenomenologen Lévinas (om ansvar). Men det är kanske sånt man inte ska avslöja för sin läsare...

    Du är varmt välkommen tillbaka!

    Svara
  5. charlotte (146 comments)

    Aha.
    Tycker också Marcus ansvarsbegrepp verkar tilltalande. Diskussionen om 'solidaritet'ser vi fram emot!
    Har du sett, förresten, att Motvallskerstin svarat på ideologiutmaningen?

    Svara
  6. Thomas Svenssontgs.blogg.se (2 comments)

    Några reflektioner över dina fem avsnitt om Ekosofi.

    Din utmärkta beskrivning av vetandets gränser är helt i enlighet med min egen uppfattning, vilket väl beror på min något ensidiga entusiasm för Popper. Det är ju hans teori som du beskriver i avsnittet om hypotetisk-deduktiv kunskap och som genomsyrar också resten av din inledande betraktelse. Det du i slutet kallar den beskrivbara verkligheten vill jag som matematiker gärna likna vid en projektion av verkligheten på vårt begreppsrum. Denna beskrivning hade ju redan Platon i sin grottbild även om han själv kanske trodde sig kunna se bortom projektionen.

    I avsnittet om det kroppsliga har jag heller inget att erinra, men associerar vid din beskrivning av lustprincipen genast till en annan av mina favoritfilosofer: Epicurus. Han betonar just undvikandet av smärta, såväl fysisk som psykisk, som den avgörande ingrediensen i ett lyckligt liv.

    Vad gäller tiden och historien blir din utläggning lite för akademisk för att jag skall hänga med ordentligt. En fråga som infinner sig är: Hur är det med Buddhismen när det gäller den linjära eller den cykliska historieuppfattningen?
    Min egen uppfattning här är Epikuriskt pragmatisk: man bör göra det bästa av det liv man har här och nu. Ditt resonemang om fjärilseffekten håller jag med om, den överensstämmer tycker jag med Poppers samhällsfilosofi: Vi vet ingenting, men framtiden skapas av oss, här och nu. Vi måtte göra så gott vi kan, prova oss fram med nära mål framför ögonen för att kunna lära av misstagen.

    Slutligen tar du upp det transcendentala och här blir jag nog mer kritisk. Uppdelningen i pre-personellt, personellt och transpersonellt utvecklingsstadium tycks mig lite väl schematiskt och uppfattningen att bara en del uppnår det transpersonella stadiet känns elitistiskt. Jag tror snarare att barndomens pre-personella stadium till en del lyckligtvis bevaras hos de flesta av oss livet ut, vilket visar sig i t.ex. empati, medan de andra stadierna är nödvändiga men farliga o de får dominera. Detta just på grund av vetandets gränser, alltför stor tillit till intellektet har visat sig leda till mycket elände i världen.

    Svara
  7. jimpan (121 comments)

    Thomas:
    Tack för dina kommentarer. Jag uppskattar alltid att få feedback!

    Trevligt att du tyckte avsnittet om vetandets gränser var bra, Popper är som du förstått en viktigt inspirationskälla där (liksom Kant). Själv vill jag dock inte så gärna använda metaforen projektion, även om det inte är något att tvista om. Jag föreställer mig hellre verkligheten som någonting komplext och nästan pulserande, som vi för att kunna begripa tar en ögonblicksbild av. Det är en begränsad bild av verkligheten, men duger gott för våra praktiska ändamål. Eftersom det ofrånkomligen finns en hel del anomalier, så måste vi ta en ny bild, och revidera den gamla. På så vis prövar vi oss fram. "Ögonblicksbilden" är förstås verkligheten sådan vi föreställer oss den.

    Epicurus har också för mig varit en inspirationskälla.

    Vad gäller buddhismen och den linjära respektive cykliska tidsuppfattningen så kan man nog säga att det förhåller sig lite olika. Så vitt jag kan förstå kan exempel på såväl framstegs- som förfallstanken påträffas i olika buddhistiska kulturer och texter, men jag är inte så säker på att den cykliska är så vanlig. Den pragmatiska inställning du beskriver går utmärkt ihop med buddhismens föreställningsvärld, enligt min uppfattning.

    Beskrivningen av olika stadier var lite av ett tankeexperiment när jag skrev det, och det upptar inte min tankevärld idag. Därmed inte sagt att jag förkastar det. Påståendet att bara en del kan uppnå det transcendentala stadiet kan uppfattas som elitistiskt, men det är inte menat så, utan snarare som ett konstaterande. Alla människor har den potentiella möjligheten att utvecklas ända till det transcendentala stadiet, men det kräver rätt strävan och gynnsamma omständigheter. Jag kan tycka att det är angeläget att försöka se till så att alla människor kan åtnjuta dessa omständigheter. Sedan får de göra som de vill med det. Men som sagt är inte den här stadieläran någonting jag fokuserar på idag.

    Svara

Kommentera