Språket och kulturen

Av den 5 oktober, 2006

Detta är fjärde delen av en essä från 2002. De tidigare delarna hette Vetandets gränser, Det kroppsliga och Tiden och historien. Kritik av min text mottages med tacksamhet.

Ekosofiska reflektioner, del IV: Språket och kulturen

Jag har redan berört det språklig-kulturellas betydelse för den mänskliga tillvaron, men vill belysa detta något ytterligare. Kulturen har benämnts som människans "andra natur", ett uttryck som överbryggar dikotomierna natur och kultur, och det ligger någonting i både det första och det andra av uttryckets två ord. Om vi ser kulturen som det Andra, så är det för att människan främst tack vare språket har en förmåga att stå utanför sig själv och därifrån betrakta sig. För den enskilde ger detta möjligheten att skapa ett glapp mellan de naturliga drifterna och deras utlevelse, helt nödvändigt för att han ska kunna fungera som social varelse. Psykologisk forskning pekar på att bildandet av ett jag sammanfaller med tillägnandet av ett språk, vilket inte förefaller vara någon slump. Båda är förutsättningar för relationer med andra människor på lika villkor.

För att förstå sig själv har människan med språkets hjälp skapat kultur: myter, litteratur, konst, film, etc. Denna andra värld bildar en slags spegel i vilken hon kan betrakta sig själv – självförståelsen tar omvägen över en kulturell värld, snarare än att vara omedelbart given. Språket är till sitt ursprung metaforiskt, det vill säga att det beskriver förhållanden med hjälp av ljud som är helt godtyckliga, och inte i egentlig mening har med saken att göra. Anledningen till exempel till att fenomenet berg kallas just 'berg' är inte att ljuden och bokstäverna har någonting med själva bergets natur att göra – vilket ord som blir etablerat som metafor för berget är tämligen godtyckligt. Det som skiljer människan från djuren är förmågan att konstruera metaforiska system, och benägenheten att sedan glömma att sådana system inte är annat än hennes egen konstruktion.

Om språket är ett sätt att gestalta den av människan upplevda verkligheten, så förblir verkligheten i sig någonting som ligger bortom orden. Språket upprättar gränser för vårt vetande – åtminstone så länge vi tror att ett egentligt språk beskriver verkligheten sådan den är. Men vi har redan konstaterat att språket i grunden är metaforiskt. Jaget och det medvetna, det språklig-diskursivt resonerande, är blott en kommentar till en obegriplig men intuitivt uppfattad text. Vi tror att vi kläder våra egna tankar i ord, men kanske är det snarare så att orden ger upphov till de tankar vi är medvetna om. På sätt och vis kan vi i varje ögonblick endast formulera de tankar, för vilka ord råkar finnas till hands som på ett ungefär kan uttrycka dem. Istället för att vi finner ord som kan uttrycka våra tankar, kanske det är så att vi finner de tankar som motsvarar orden – då är vi språkets redskap och inte tvärtom.

Uppfattad som Natur, dvs. någonting givet som bestämmer våra handlingsmönster, är kulturen en meningshorisont eller ett paradigm som den enskilde socialiseras in i och som avgör hans sätt att förstå sig själv och världen. En grupp vetenskapsmän inom ett givet paradigm kan endast tolka sina empiriska data på ett begränsat antal sätt – relativitetsteorin hade exempelvis inte varit möjlig under antiken, trots att den intellektuella kapaciteten säkert fanns – och människor från olika kulturer har ofta svårt att förstå varandra, trots att de på ett grundläggande plan har samma önskningar och behov. Trots att kulturell identitet är någonting konstruerat och plastiskt, så reser den gränser för oss som kan vara lika påtagliga som de naturgivna.

Att kulturen och språket reser gränser för vår förståelse och kunskap innebär inte att vi inte har möjligheten att överskrida dessa gränser. Människan är i första och sista hand en varelse med drift mot transcendens, dvs. att hon inte kan låta livet – även om det är henne givet – vara någonting tillrättalagt. Med existentialistiskt språkbruk kan det uttryckas som att människan dels är kastad in i tillvaron, dels själv kastar ut sin framtid (Ordet 'projekt' har i grunden denna innebörd – innan framtiden har blivit nuet är den bara ett utkast). Som barn socialiseras hon in i en viss meningshorisont, men eftersom det alltid finns någonting före och under språket (för att tala psykoanalytiskt) finns det alltid en öppenhet i tillvaron. Det är i mötet med en annan människa – genom ett faktiskt möte, eller genom ett medium som berättelsen – som våra horisonter förändras. Här finns det två sätt att förhålla sig till den Andre: antingen som till ett Det, då vi objektivt försöker förklara hans beteende utifrån våra egna förutfattade meningar, eller som ett Du, då vi intersubjektivt låter honom få oss att ifrågasätta våra förutfattade meningar. I själva verket är det endast genom det senare förhållningssättet som vi verkligen kan lära känna den Andre, samtidigt som vi lär känna oss själva – vår förståelse är därmed inte bara kvantitativt utan kvalitativt förändrad.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: kultur, andra natur, hermeneutik, ekosofi, språk, språkfilosofi

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

3 reaktioner på ”Språket och kulturen

  1. Marcus (478 comments)

    Det här var det bäst sammanhållna kapitlet hittills! Jag har faktiskt inga invändningar, utan det ligger väldigt nära min egen syn.

    Du som är lite bättre beläst än jag: A propos språkets betydelse, kan du din Wittgenstein? Jag har i ärlighetens namn lite svårt att greppa honom, det lilla jag har kommit i kontakt med hans tänkande hittills. Men han känns ofrånkomligt intressant i just det här sammanhanget...

    Svara
  2. jimpan (121 comments)

    Kul. Tack. Anade nog att vi låg ganska nära varandra här.

    Kan och kan, men Wittgenstein hör helt klart till favoriterna.

    Svara

Kommentera