Det kroppsliga

Av den 26 september, 2006

Det här är andra delen av en essä från 2002. Första delen hette Vetandets gränser. Kritik av min text mottages med tacksamhet.

Ekosofiska reflektioner, del II: Det kroppsliga

Människan kommer till världen kastad ut från det stora okända som hon efter döden återgår till. Som spädbarn blir hennes erfarenhet av att vara en individ – inte identisk med resten av den erfarna verkligheten – kopplad till en upplevelse av skillnad mellan den egna kroppen och andra fysiska objekt. En egen kroppsdel inte bara känns vid beröring utan känner också beröringen, vilket inte gäller några andra objekt. I och med denna erfarenhet börjar barnet bygga upp en självbild och ett jag eller ego – hon identifierar sig med den egna kroppen, och skapar en verkställande enhet med vilken hon kan dirigera relationen mellan sig själv och resten av den erfarna verkligheten.

I likhet med allt annat kan vi betrakta den egna kroppen på två olika sätt: dels som skapad natur, det empiriska fenomen som barnet lär sig att skilja från andra fysiska kroppar; dels som skapande natur, den oändliga kontinent bortom (med)vetandet där drifterna har sitt ursprung. Betraktat ur det senare perspektivet kan den orala zonen ses som uttryck för hunger, den genitala zonen uttryck för könsdriften, etc. Om man renodlar det hela, så ligger till grund för allting den kreativa drift som kan sammanfattas med lustprincipen: strävan att uppnå lust och – framför allt – att undvika lidande. I ett tidigt skede av en människas utveckling kräver drifterna omedelbar tillfredsställelse, men med jagets utveckling lär hon sig att anpassa sin driftstillfredsställelse efter omgivning och omständigheter. Människan börjar uppfatta sig själv som enskild, men också som en person i relation med andra – båda dessa insikter är förbundna med jaget.

Det faktum att vi inte bara kan förnimma vår kropp, utan har en förmåga till förnimmelse endast tack vare vår kropp, gör att den egna kroppen inte helt enkelt kan betraktas som ett objekt bland andra objekt. Det cartesianska misstaget, att radikalt skilja mellan kropp (som äger utsträckning) och medvetande (som kan tänka), blir här tydligt. Kroppen skulle kunna ses som ett instrument för medvetandets agerande i världen, men liknar inga andra instrument: En telefon förlänger förmågan att samtala; en teveapparat förlänger förmågan att se; en hammare förlänger förmågan att slå; etc. I samtliga fall är instrumenten direkt förknippade med en viss kroppslig aktivitet, men vad för slags aktivitet pekar kroppen i sig tillbaka på? Det faktum att den egna kroppen är så intimt förbunden med självbilden – delvis identisk med den – gör att vi inte blott kan säga att vi har en kropp, utan också att vi är en kropp. Detta kan inte betraktas som en tillfällig omständighet – någonting vi kan bortse från – utan är en existentiell betingelse.

***

Anmärkning: Om jag hade skrivit det här idag skulle jag även ha försökt tillämpa Judith Butlers syn på materia och materialisering.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: kroppen, kroppslighet, ekosofi, fenomenologi, psykoanalys

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

16 reaktioner på ”Det kroppsliga

  1. Marcus (478 comments)

    I min egen holism är det metareflekterande självet ett oehört mycket viktigare begrepp än jaget.

    Utgår man från din beskrivning här (Judith Butler kan jag dock inte...) är jaget något av ett förstadium till självet. Jag tycker att det är viktigt att framhålla att processen vid urskiljandet av ett "jag" (med citationstecken) är samtidig med urskiljandet av något annat/någon annan, och att processen därmed är exakt densamma som formulerandet av en själv-identitet. Att kroppen alltid blir en del av självet (eller det finns kanske psykopatologiska undantag, förresten...) har med rent fysiska-biologiska faktorer att göra, precis som du tar upp, men processen är alltså densamma. För mig är det viktigt att poängtera.

    "I likhet med allt annat kan vi betrakta kroppen [...] som skapande natur" bör nog utvecklas. Vad annat uppfattar sin kropp som en skapande natur?

    Svara
  2. jimpan (121 comments)

    Fast man måste, som du gör, skilja på självet och egot/jaget. Därmed är inte jaget riktigt att förstå som ett förstadium till självet, utan en operativ enhet utan egentligt innehåll (Innehållet hör till självet.) I övrigt håller jag med dig.

    Om du kan formulera om din avslutande fråga så besvarar jag den gärna. Jag är nog lite trög så här på eftermiddagen, för jag förstår inte riktigt vad du menar.

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Jag ansåg väl bara att den distinktionen mellan jag-själv inte var så tydlig i din beskrivning. Men det är bra att vi alltså är överens!

    Min fråga handlade om påståendet att vi (människor, antar jag) kan betrakta kroppen som en skapande natur "liksom allt annat". Det där "liksom allt annat": Menar du att även exempelvis ett djur (som har samma strikt fysiska förnimmelseförmåga som människor) också betraktar sin kropp som en skapande natur? Jag har personligen svårt att tänka mig det, men det går naturligtvis att hävda - i alla fall om man ser jaget som ett förstadium till självet. Därav behovet av att precisera distinktionen jag-själv...

    Svara
  4. jimpan (121 comments)

    Aha! Då fattar jag. Visserligen kan vi (som individer/som människor) aldrig veta med säkerhet exakt hur någon annan (individ/sorts varelse, t.ex. ett djur) upplever verkligheten, men det går - givet våra förnimmelseförmågor - att göra vissa antaganden.

    Ett krux är att vi kan anta att djur inte har samma förnimmelseförmåga som människor. Om vi börjar med reptiler (hoppar över alla enklare organismer), så tyder all vetenskap på att de endast förnimmer impulser. Lägre däggdjur har emotioner, medan människan och vissa apor kan förstå symboler och människan ensam kan förstå begrepp.

    Då vetenskaplig forskning också visat att endast människan och en del apor har någon form av självmedvetande (kan känna igen sig själv i en spegel), medan andra livsformer inte har det, så kan man anta att självet förutsätter ett symbolisk förnimmelseförmåga och en neocortex. Jaget/egot som en operativ enhet skulle däremot kunna finnas - rudimentärt utvecklad - också hos reptiler. Bara det att de inte själva är medvetna om det...

    Svara
  5. jimpan (121 comments)

    Men nu ser jag vad det var som förvirrade:
    "I likhet med allt annat kan vi betrakta den egna kroppen /.../ dels som skapad natur, /.../ dels som skapande natur"

    Dessa ordval (skapande resp skapad natur) är hämtade från Spinoza, och motsvarar i min tolkning verkligheten i sig (skapande natur, natura naturans) och verkligheten som vi föreställer oss den (skapad natur, natura naturata). Det är alltså framför allt ur ett mänskligt perspektiv, avhängigt våra förnimmelseförmågor och vårt handlande, som en sådan distinktion är giltig. Jag är här inspirerad av Kant och Schopenhauer.

    Svara
  6. jimpan (121 comments)

    Marcus:
    "I min egen holism är det metareflekterande självet ett oehört mycket viktigare begrepp än jaget."

    Fast det är väl jaget som reflekterar över självet? Vad är annars jaget?

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    Jag skulle vilja (nu när jag har tänkt lite) ta upp det problematiska med att änvända en utvecklingspsykologisk förklaringsmodell (av den fransk psykoanalytiska skolan?) i ljuset av det kunskapsteoretiska resonemang som var del 1 av dina Ekosofiska reflektioner. Det går ju sannerligen att hitta rätt många luckor i ett sådant teoribygges anspråk på att vara Kunskap...

    Det känns dessutom irrelevant - slutsatsen att vi är vår kropp går ju att nå enbart genom att hänvisa till kroppen som förnimmelse OCH förnimmare. Det är tillräckligt svårt att argumentera emot, menar jag. Eller har du någon annan avsikt med att beskriva jagets formering utefter en sådan teori?

    Svara
  8. jimpan (121 comments)

    Ta gärna upp ämnet på din blogg. I mina ögon är det relevant för det diskuterade ämnet - även som en teoribildning att avfärda.

    Märk väl att jag skrev det här för snart fyra år sedan. Idag skulle jag omvärdera en del av det, men inte kasta ut barnet med barnvattnet. Min poäng är att självet och jaget är oupplösligt förenat med kroppsligheten. Jag ville göra upp med en del kroppsfientlighet som finns i det västerländska idéarvet.

    Men som sagt - idag skulle jag beskriva det hela något annorlunda. Får anledning att återkomma till ämnet när jag behandlar Judith Butlers relation till Aristoteles.

    Svara
  9. Marcus (478 comments)

    Intressant och viktig poäng du gör. Jag håller med dig om principen, men känner en lätt krypning inför psykoanalytiska rön om människan, det är allt. De är ju näst intill omöjliga att falsifiera...

    Svara
  10. jimpan (121 comments)

    Visst, det är ett problem - om man utger sig för att uttala sig på ett vetenskapligt sätt om någonting. Men - märk väl - detta är filosofi och inte vetenskap.

    (Därmed inte sagt att jag inte tycker det är viktigt att kunna argumentera emot vad jag påstår, men kriterierna behöver inte vara strikt vetenskapliga. Å andra sidan går detta emot mitt första inlägg, om kunskap, men jag får ursäkta mig med att båda dessa inlägg skrevs för snart fyra år sedan... Jag presenterade dem för att få dem diskuterade, men har för avsikt att revidera det hela.)

    Svara
  11. Marcus (478 comments)

    Låter jag dryg ibland? Jag misstänker det när jag läser en del svar på kommentarer jag ger, här och på andra ställen. 🙂 Det är inte min mening hursomhelst, jag hoppas inte att du uppfattar det så på något generellt plan.

    Svara
  12. jimpan (121 comments)

    Ingen fara alls. Om jag framstår som sur i mina svar på dina kommentarer så ska jag skärpa mig. 😉

    Jag har efterlyst kritik och kritik vill jag ha. Jag uppfattar absolut inte dina kommentarer som dryga. Tvärtom uppskattar jag dem och tycker ofta du har goda poänger. Ibland kanske bättre poänger än jag själv... 😉

    Men back to the point. Jag förstår din (popperska?) aversion mot psykoanalys (och fransk filosofi?). Själv upplever jag psykoanalysen som mycket fruktbar på det kulturteoretiska (och ontologiska?) planet, men inte så mycket som klinisk psykologi (av just de skäl som du nämner). Och jag håller med om att psykoanalysens människosyn inte helt går ihop med de kunskapsteoretiska reflektioner jag tidigare lämnade (ska försöka åtgärda detta). Det här, mer sakliga, svaret på din kritiska kommentar skulle jag ha tagit med i mitt förra svar.

    Svara
  13. Pingback: Tiden och historien « Du gröna nya värld

  14. Pingback: Ny blogg: Du gröna nya värld « strötankar och sentenser

Kommentera