Vetandets gränser

Av den 24 september, 2006

Hösten 2002 gick jag en kurs på Karlstads universitet som hette Ekosofins grunder. Ekosofi är en grön filosofi som etablerats av framför allt Arne Næss (att begreppet också använts av Félix Guattari, under en tid parhäst till Gilles Deleuze, var jag ovetande om fram tills helt nyligen). Den essä som följer var del av min examination i den kursen. Kritik av min text mottages med tacksamhet.

Ekosofiska reflektioner, del I: Vetandets gränser

Ett centralt ämne vi reflekterat kring i kursen har varit kunskapen i dess olika former – särskilt naturvetenskapernas anspråk på kunskap. I våra dagar finns inte längre en lika uppenbar tilltro till vetenskapen som kanske tidigare, men det tycks fortfarande vara så att vi för det mesta tar sanningshalten för given i det som olika forskare hävdar. Säger en auktoritet inom ämnet att alltings minsta beståndsdel är någonting som kan liknas vid gitarrsträngar tror vi honom – om än med viss förundran – även om varken vi eller han någonsin sett dessa strängar; sägs det att vårt beteende, utseende och öde bestäms av någonting som kallas gener så tar vi det för en absolut sanning; hävdas det att universum blev till för 14 miljarder år sedan i en så kallad "Big Bang" och kommer att smetas ut till en grå, livlös sörja om kanske lika lång tid, så är det ingen som ifrågasätter det. Forskarna vet ju vad de talar om, för de har redan givit oss så mycket: De har visat oss hur man botar dödliga sjukdomar, gjort så att vi kan bege oss till månen, lagt grunden till Internet och andra kommunikationsmedel som samhället idag till stor del är uppbyggt kring, etc. Men är det verkligen så att vetenskapen kan säga oss någonting om verkligheten i sig, helt oberoende av det faktum att de som bedriver den själva är människor? Kan vetenskapen ge oss en teori om allting, avslöja varför världen blev till, varför vi finns – avslöja Guds innersta tankar!? Jag är ingen religiös fundamentalist, men kan ibland tycka att det finns ett visst mått av scientistisk fundamentalism i vår tilltro till vetenskapen.

Vad är då vetenskap? Vad är kunskap? – Dessa är centrala frågor för vår tid, om inte för alla tider. De klassiska empiristerna på 1600- och 1700-talet, såväl som en stark riktning inom den positivistiska kunskapsteorin på 1900-talet, hävdade att de enda fakta som finns är enkla sinnesdata – det vill säga de intryck vi i en idealisk situation kan få av verkligheten innan vi inordnat dem i ett visst tolkningsmönster. Men detta är väl blott information? Kunskap måste väl vara det man får fram efter att ha fört informationen genom en viss behandlingsprocess? I sådant fall kan det finnas en rad olika kriterier på vad som är kunskap. Det som tycks vara allmän konsensus i vår tid, och som jag själv till viss del kan skriva under på, brukar kallas för ett pragmatiskt kunskapsbegrepp: Det som fungerar i praktiken är sant i teorin.

Det vetenskapliga kunskapssökandet har som ideal en metod som kallas "hypotetisk-deduktiv". I första skedet ställer man upp en hypotes om hur ett undersökningsobjekt är beskaffat, oavsett vilket objekt det gäller och oavsett om hypotesen inte är baserad på någonting annat än vad vi brukar kalla fördomar. I andra skedet gör man en deduktion, och prövar sin hypotes mot empiriska data för att se om teorin överensstämmer med den objektiva verkligheten. Om det visar sig att någon erfarenhet motsäger teorin, så får man helt enkelt modifiera sin hypotes. Denna process kan sedan fortsätta i det oändliga. För att en hypotes ska kunna betraktas som vetenskaplig räcker det inte bara med att den är möjlig att empiriskt bekräfta, utan att den också lämnar utrymme för att det kan finnas empiriska data som motsäger den. Detta kallas för falsifiering. Av det skälet är det högst tvivelaktigt om vetenskapen kan ägna sig åt frågor som exempelvis om det finns en Gud som skapat världen eller om den funnits för evigt, om det finns ett liv efter den kroppsliga döden och vad som i så fall händer därefter. Dessa frågor kan inte betraktas som vetenskapliga problem, utan som tillvarons mysterier. Vill man få klarhet i dem bör man inte vända sig till vetenskapen.

Jag har här beskrivit någonting man kan kalla för en metodisk reduktionism, dvs. att man i kunskapssökandet sätter parentes kring de frågor som är principiellt omöjliga att få vetenskapliga svar på. Detta är inte samma sak som en ontologisk reduktionism, dvs. att synen på tillvaron är begränsad till det som vetenskapen kan säga någonting om, alltså en slags scientistisk fundamentalism. Hypotesen om att Gud inte finns – för att ta ett exempel – är visserligen mer vetenskaplig än tron på hans existens, eftersom det är hypotetiskt möjligt att det visar sig att han faktiskt finns (men hur ska vi någonsin kunna få bevis för att Gud inte finns?), men just på grund av falsifieringsprincipen kan vetenskapliga hypoteser aldrig vara detsamma som absoluta sanningar. En vetenskaplig hypotes är giltig endast så länge inte motsatsen bevisats.

Eftersom det finns frågor som vi med en vetenskaplig metod inte gärna kan handskas med, så kan man säga att det finns en brist på överensstämmelse mellan å ena sidan hur verkligheten i sig är beskaffad (den absoluta verkligheten) och å andra sidan hur den vetenskapligt beskrivbara verkligheten ser ut (fenomenvärlden). Förhållandet mellan de båda är förstås inget motsatsförhållande, utan det råder genom människans verksamhet snarare ett växelspel mellan dem. Genom kunskapsprocessen tar vi in råmaterial från verkligheten i sig, och genom vår tolkning och förståelse av detta gör vi det till en del av verkligheten sådan den kan begripas. Vi kan jämföra processen med hur man tar en hink med vatten ur en sjö: det vatten som är i hinken står naturligtvis inte i motsatsförhållande till det vatten som är kvar i sjön, men det går heller inte att säga att de båda är identiska. Hur vi handlar utifrån vår förståelse av verkligheten förändrar sedan verkligheten i sig. Gränsen mellan de båda är vetandets gränser.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: kunskapsteori, vetenskap, vetenskapsteori, hypotetisk-deduktiv metod, tinget i sig, verkligheten, epistemologi, ekosofi, Arne Naess, Gilles Deleuze, Felix Guattari

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

13 reaktioner på ”Vetandets gränser

  1. Marcus (478 comments)

    Intressant att köra den epistemologiska ingången till holismen (för vi kan väl kalla ekosofin för en sådan?). Ska fundera vidare på det.

    Avslutningen "Hur vi handlar utifrån vår förståelse av verkligheten förändrar sedan verkligheten i sig. Gränsen mellan de båda är vetandets gränser" låter bra, men ju mer jag funderar på det desto mer osäker blir jag på vad du menar egentligen. 🙂 Är det handlandet som blir en del av verkligheten eller förståelsen av verkligheten som utgör vetandets gräns?

    Svara
  2. jimpan (121 comments)

    Ekosofin är definitivt en holistisk filosofi, men jag kan inte göra anspråk på att presentera ekosofins epistemologiska ingång, bara ingången till min egen ekosofiska epistemologi. 😉

    Men jag tycker definitivt det skulle vara intressant om du ville ta upp lite kunskapsteori på din blogg. Det är i mina ögon en omistligt beståndsdel av varje ideologi.

    Nu när du påpekade det blir jag själv lite osäker på vad jag egentligen menade när jag skrev de där två meningarna (2002). Men man ska inte hänga upp sig alltför mycket på just dem. Att handlandet förändrar verkligheten i sig får man nog utgå från, men på vilket sätt kan man aldrig veta. Den enda verklighet vi har omedelbar tillgång till är det jag kallar fenomenvärlden - som vi själva skapar genom vårt handlande och vårt sökande efter förståelse.

    Gränsen jag syftar på går mellan vår förståelse av verkligheten och verkligheten i sig. Men jag håller med om att det är otydligt, och skulle ha formulerat det annorlunda idag. Jag hoppas du blir klokare under läsningen av kommande delar. 🙂

    Svara
  3. Pingback: Ekosofiska reflektioner, del II « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Tiden och historien « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Språket och kulturen « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Det transcendentala « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Vad är grön feminism? « Du gröna nya värld

  8. Pingback: Det kroppsliga « Du gröna nya värld

  9. Pingback: Tiden och historien « Du gröna nya värld

  10. Pingback: Språket och kulturen « Du gröna nya värld

  11. Pingback: Det transcendentala « Du gröna nya värld

  12. Pingback: Ny blogg: Du gröna nya värld « strötankar och sentenser

  13. Pingback: Utopismens idéhistoria « strötankar och sentenser

Kommentera