Ekonomisk politik för att bygga ett samhälle

Av den 30 augusti, 2014

Jag har vid ett flertal tillfällen anknutit till en tankeväckande text av Peter Gerlach om socialdemokratisk näringspolitik. Ekonomer som Paul Krugman och James Heckman bidrar med viktiga pusselbitar till en  ny reformistisk strategi.

Inför valet 2010 försökte Socialdemokraterna utveckla en politik för storstäderna. Förslaget från Ilja Batljan och Carin Jämtin om butlers i tunnelbanan, egentligen "kollektiva vardagstjänster i SL:s lokaler", kommer nog många ihåg. Tanken var i grunden god. Över huvud taget gjordes både kloka analyser och vettiga förslag, medan annat - kanske främst drömmen om en ny egnahemsrörelse - var lite mer vilsekommet.1 Under sin korta tid som ekonomisk-politisk talesperson satte Tommy Waidelich fokus på storstadspolitiken - märkbart influerad av Richard Florida och hans teori om kreativitet och ekonomisk utveckling, såväl som av Peter Gerlach från S-studentklubben SEK.2

I finanskrisens kölvatten

Till grund för en långsiktig socialdemokratisk politik måste vi ha ett strukturanalytiskt synsätt. Det handlar om  att bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglar samhället, för att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som främjar våra värderingar om jämlikhet och demokrati. Med en sådan syn är fokus på sociala, demografiska, geografiska och teknologiska faktorer. Det ligger till grund för strukturreformer snarare än kortsiktiga punktinsatser. Strukturpolitik handlar om att binda ihop arbetsmarknads-, bostads-, utbildnings-, närings- och miljöpolitik etc. till en helhet som tillsammans främjar framväxten av det samhälle man vill skapa.

Paul Krugman, 2008 års pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne, har lanserat ett av spåren i den analys som politiken behöver utveckla.

2008 års finanskris brukar av vänsterdebattörer uppfattas som slutpunkten för den så kallat nyliberala epoken. I samma andetag kallar de gärna upp nationalekonomen John Maynard Keynes från sin grav.3 Vad debattörerna då missar är att finanskrisen inte bara undergrävde trovärdigheten hos den neoklassiska ("nyliberala") marknadsmodell som haft stor betydelse för den ekonomiska politikens utformning i många länder sedan Thatchers och Reagans 1980-tal. Den var också förödande för den nykeynesianska skolans teoretiska fundament i den så kallade DSGE-modellen (en förkortning som på svenska står för dynamisk, stokastisk, generell jämvikt, där stokastisk betyder ungefär slumpmässig).4

Anders Nilsson och Örjan Nyström formulerar det i efterordet till en rapport från Tankeverksamheten:

Den plötsliga finansiella härdsmältan tog både nyliberalerna vid sötvattnets stora sjöar runt Chicago och nykeynesianerna vid östkustens saltvatten, de två ledande rivaliserande strömningarna inom den akademiska amerikanska nationalekonomin, på sängen.

I skuggan av dessa båda jättar har andra strömningar växt fram och börjat få inflytande. Det är för det första den så kallade humankapitalskolan (där James Heckman är ett intressant namn), som pekat på obalansen mellan efterfrågan och utbud på arbetsmarknaden i termer av humankapital - det som omtalas som bristande matchning - och lyft fram detta som en viktig orsak till växande motsättningar mellan insiders och outsiders.5 Och för det andra är det den nya ekonomiska geografin (där Paul Krugman är den ledande), vars företrädare framhållit agglomerationen (geografisk förtätning av likartade eller relaterade ekonomiska verksamheter) i urbana centra som en betydelsefull förstärkande mekanism. Lärdomar från dessa strömningar kan bidra till att kvalificera analysen bortom efterfrågestimulanser och ekonomiska idealmodeller. Sammantaget pekar de bland annat på vikten av utbildnings-, infrastruktur- och bostadspolitik.

Humankapital och möjlighetsstruktur

Politiken har genom historien ofta gått före akademins nationalekonomer. Den politiska kraft som kommer att sätta agendan på medellång sikt, det är den som mest framgångsrikt förmår att utforska de spår som humankapitalskolan och den nya ekonomiska geografin pekar ut.6

James Heckman, 2000 års pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne, har bland annat studerat förskolans positiva effekter på barnens förmåga senare i arbetslivet.

Under nästa mandatperiod vill Socialdemokraterna investera i förskolan, genom allmän förskola från två års ålder, höjd pedagogisk kvalitet genom mindre barngrupper och kompetensutveckling för personalen, samt genom rätt till utökad vistelsetid också för arbetslösa och socialbidragstagare. Tankeverksamhetens Anders Nilsson har argumenterat för allmän förskola med rätt till full vistelsetid för alla barn från två års ålder, med resursfördelning viktad efter socioekonomiska kriterier. Han grundar sig på välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen, som i en forskningssammanställning visar att skolans möjlighet att i efterhand kompensera för bristande kognitiv stimulans under tidiga levnadsår är mycket begränsad. Särskilt bland barn till lågutbildade fäder finns det ett samband mellan kunskapsresultat i 15-årsåldern och huruvida de tagit del av offentlig barnomsorg. Och det finns i sin tur ett starkt samband mellan kunskapsresultaten och den framtida positionen på arbetsmarknaden - och därmed människors möjligheter i livet.

Reformförslagen är ett uttryck för det synsätt som fick Gunnar Myrdal att tala om produktiv socialpolitik, att det förebyggande arbetet mot orättvisor och social utslagning är investeringar som på sikt får en positiv effekt i ekonomin. James Heckman, 2000 års pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne och verksam vid Milton Friedmans University of Chicago, har utvecklat en metod för långsiktig penningmässig beräkning av den samhällsekonomiska nyttan av sådana insatser. Men vad det kanske framför allt gäller är den avgörande betydelsen i en kunskapsekonomi av att se till så att att alla sociala positioner blir så öppna som möjligt i alla riktningar, såväl inom som mellan generationer. Esping-Andersen har i en annan rapport visat visat att den ökade jämlikheten fram till år 1980 inte handlade om omfördelning via skattesystemet – utan ökad social rörlighet genom utjämnad tillgång till utbildning och kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden. Med andra ord det som i dag så trendigt kallas predistribution (förebyggande fördelning snarare än redistribution, omfördelning). En reformistisk strategi för vår tid måste inrikta sig på det Esping-Andersen kallar för "möjlighetsstrukturen" i ett samhälle.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Nilsson, finanskrisen, James Heckman, John Maynard Keynes, Örjan Nyström, Peter Gerlach, strukturreformism, Tankeverksamheten, Tommy Waidelich

Noter

  1. Till de kloka delarna hör förstås den rapport Anders Nilsson skrev på uppdrag av Socialdemokraterna i Göteborg, Malmö och Stockholm: (S)torstäder, 2009. Senare, år 2012, skrev samma författare en annan rapport, Underbara dagar framför oss, för samma uppdragsgivare. Den talande underrubriken var "om sociala investeringsstrategier med barnperspektiv för hållbar storstadsutveckling i kunskapssamhället". []
  2. Skrivelsen Urban tillväxt: En hörnsten i Socialdemokraternas nya ekonomiska politik (pdf), som föregick höstbudgetmotionen 2011, refererade till Paul Krugmans nya ekonomiska geografi och innehöll satsningar på framför allt infrastruktur, men också bostäder. Jag delar också resonemanget bakom förslaget om ett mål för offentliga investeringar i reala tillgångar, som finns i rapporten Nya mål för utvecklingen av den kunskapsbaserade ekonomin (pdf), 2011. Tillsammans med de rapporterna som nämns i föregående fotnot är det en liten, men välriktad fingervisning om vad en socialdemokratisk investeringspolitik kan handla om. []
  3. Det hävdas gärna att det var Keynes idéer om makroekonomisk konjunkturstimulans som tog ur framför allt Sverige ur trettiotalets djupa ekonomiska kris, och att den sedan låg till grunden för efterkrigstidens rekordår. Men det som fick den svenska ekonomin att vända på trettiotalet var dels att man lämnade den valutaunion som byggt på guldmyntfoten, dels den massiva exporten till det upprustande Tyskland. Och Gunnar Strängs finanspolitik, en av Rehn-Meidner-modellens grundpelare, präglades av återhållsamhet snarare än av aktiv och kontracyklisk konjunkturpolitik. Missuppfattningarna hänger ofta ihop med berättelsen om hur storkapitalet sedan sjuttiotalets början gjort ett slags kontrarevolution genom nyliberalismen och dess idéer om marknadskrafterna och den ekonomiska människan. Inte heller detta stämmer särskilt väl. Ryktet om socialdemokratins keynesianism är betydligt överdrivet. Den nyliberala vågen följde på förändringar i politikens ekonomiska grundförutsättningar som särskilt utmanat socialdemokratin. Det som kommit att kallas nyliberalism var ett svar på dessa samhällsekonomiska förändringar, inte deras orsak. []
  4. Mer om detta kan läsas i Johan Lönnroths rapport för Tankeverksamheten, Fragment av en hegeliansk historieskrivning över nationalekonomin från svensk horisont, 2012. []
  5. Insider/outsider-hypotesen lades fram av nationalekonomerna Assar Lindbeck och Dennis Snower i Involuntary Unemployment as an Insider-Outsider Dilemma, Seminar Paper No. 282, Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, 1984. I grund och botten handlar det om att de som är inne på arbetsmarknaden ("insiders") genom sina kunskaper har en relativt stark förhandlingsposition, och därigenom goda arbetsvillkor och höga löner, medan de som befinner sig längre från arbetsmarknaden ("outsiders") har svårt att komma in. Arbetets kunskapsinnehåll begränsar också arbetsgivarnas möjligheter att pressa lönekostnaderna genom att byta ut sin arbetskraft. []
  6. För exempel i denna riktning från socialdemokratiskt håll, se fotnot 1 och 2. []

Kommentera!

En reaktion på ”Ekonomisk politik för att bygga ett samhälle

  1. Pingback: Retrospekt över bloggens tionde år - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera