Ekologismen är en posthumanism

Kort efter mitt förra inlägg skrev bland andra Alexander Bard en debattartikel i Expressen. Ett rent sammanträffande förstås, men ett intressant sådant. Jag vill resonera lite kring en del som inte fick plats sist.

Debattartikeln, som förutom Alexander Bard är undertecknad av Annika Beijbom, Anders Svensson och Erik Laakso, baserar hela sin argumentation på att Maria Wetterstrand har sagt att naturen har ett egenvärde - ett ordval som leder dem till slutsatsen att 1) ekologism bygger på religiösa grundvalar, att 2) Miljöpartiet är ett ekologistiskt parti, samt att 3) Miljöpartiet är ett religiöst parti som vill påtvinga människor dessa religiösa uppfattningar. Argumentationen är allt annat än glasklar, och den intellektuella nivån är dessvärre lägre än man kan förvänta sig av debattörerna. Kanske äter valrörelsen upp folks hjärnor, som Isobel skrev på Facebook.

Musikern och filosofen Alexander Bard, en av grundarna till nätverket Liberati.

Inte bara är det trist att de fyra använder sig av den här argumentationen – att Miljöpartiets framgångar ska motverkas för att det skulle vara ett parti som bygger på religiösa trosuppfattningar, istället för att man försöker argumentera emot partiets förslag och ideologi på ett sakligt sätt som hör hemma i politisk debatt – utan de antaganden som görs i artikeln är dessutom minst sagt skakiga. För det första ges ordet ”egenvärde”, vars omnämnande av Maria Wetterstrand utgör artikelns utgångspunkt, en något märklig definition.

Naturen kan [...] inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden. För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

”Egenvärde” har ingenting med mental kapacitet att göra, huruvida någonting har en förmåga att värdera sig själv. Britten George Edward Moore (1873-1958), en av förra århundradets mest inflytelserika inom moralfilosofin, har med ett tankeexperiment definierat vad som inom filosofisk värdeteori vanligen avses med egenvärde, eller ”intrinsikalt värde” (i motsats till extrinsikalt värde): Man tänker sig att det som ska undersökas befinner sig i ett tomt universum, där inget annat existerar. Om vi skulle anse att existensen av det som ska undersökas är gott i ett sådant universum så är det intrinsikalt värdefullt.¹ Det är ganska rimligt att anta att det är någonting i den här stilen Maria Wetterstrand menar när hon säger att naturen har ett egenvärde – inte den mer udda definition som de fyra debattörerna läser in i hennes uttalande. Sedan behöver man inte hålla med om att naturen har ett egenvärde – som vi konstaterat tidigare finns det miljöpartister som anser att naturen har ett sådant intrinsikalt värde, och det finns miljöpartister som anser att naturen blott har ett för oss ännu okänt instrumentellt värde.² Men det är inte intellektuellt hederligt att lägga in en definition av egenvärde som de förstnämnda miljöpartisterna inte skriver under på, och sedan kalla dem religiösa fundamentalister för den sakens skull. Sådana argument brukar kallas halmdockor.

Vad är ”naturen”?

Vi kan anse att naturen har ett egenvärde, eller att den bara har ett eventuellt värde för oss, men vad är det för storhet vi syftar på när vi pratar om ”naturen”? Som jag varit inne på tidigare är det vanligen av de två följande begreppen vi använder.

1. Natur som essens, ”det egna” hos framför allt levande varelser. Formulerades av Aristoteles i hans modell om ändamålen som förkroppsligades i mänskliga artefakter och den mogna form mot vilken den normala utvecklingen hos organismer är orienterad.
2. Natur som den döda materiens sfär, där begreppet materia från början bestäms av dualismen mellan ande och materia. Detta är den utvidgade, matematiskt beskrivbara naturen hos Descartes och hos den efterföljande monistiska materialismen.

Vi ser att det rimligen är det sistnämnda begreppet som används i det sammanhang vi nu diskuterar (även om det inte är ovanligt att de båda går in i varandra). Den här förståelsen av fenomenet natur är en del av vad Bruno Latour kallade för ”den moderna konstitutionen”:³ Den moderna vetenskapen, som var möjlig tack vare René Descartes, har låtit oss separera mänsklig kultur och ickemänsklig natur, subjekt och objekt, värderingar och fakta. Denna separation bildar grund för vår moderna självbild – där människan står i centrum och jaget, med sin skapandekraft och fria vilja, är närmast att likna vid Gud. Samtidigt produceras ständigt nya hybrider mellan natur och kultur, men det är en helt separat process, och den ruckar sällan på vår världsbild. Att politik inte sällan centreras kring ”ting” – oljan, kärnkraften, BitTorrent-protokollet, narkotikan, Hiv/Aids-viruset, etc. – är ett fenomen som vi på något sätt lyckas vända bort blicken från.

Just naturvetenskapernas empiriska och teoretiska landvinningar – särskilt inom grenar som evolutionsbiologi, neuropsykiatri, systemekologi, etc. – har under 1900-talets lopp allt mer undergrävt fundamentet för en separatistisk och antropocentrisk syn på människans plats i världen. Som Jakob på TAP-bloggen konstaterat finns det fog för att tala om ett posthumanistiskt tillstånd.⁴ Vi behöver inte längre anta att människan har någon själ, en res cogitans för att tala med Descartes, utan snarare måste människan ”betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska.” Det är svårt att skilja ut dessa processer från det som traditionellt kallas ”naturen” – snarare bör vi definiera naturen som en totalitet av alla de ekosystem som vi direkt eller indirekt är en del av.⁵ För enkelhets skull kan vi med Félix Guattari och Gregory Bateson grovt tala om mentala, sociala och fysiska (geo-/biologiska) ekologier (även om dessa ofta flyter in i varandra).⁶

Och om nu naturen har ett egenvärde…?

För att återgå till de tre påståenden som jag inledde med, och som jag menar att de fyra debattörerna gör: 1) ekologism bygger på religiösa grundvalar, att 2) Miljöpartiet är ett ekologistiskt parti, samt att 3) Miljöpartiet är ett religiöst parti som vill påtvinga människor dessa religiösa uppfattningar. Att ekologism bygger på religiösa grundvalar har vi avfärdat, eftersom begreppet ”egenvärde” inte alls behöver ha med någon gudstro att göra. Det är också inte helt korrekt att hävda att Miljöpartiet är ett ekologistiskt parti – då det finns gott om miljöpartister som inte ens anser att naturen har ett egenvärde, utan blott ett för oss ännu okänt instrumentellt värde. Slutligen är det också ganska märkligt att hävda att Miljöpartiet – om det ens vore ett ekologistiskt parti – vill tvinga andra människor på denna ”religiösa” ideologi. Det finns en betydande spännvidd inom alla ideologiska släktträd. Miljöpartiet har inte mer gemensamt med Pentti Linkola än Socialdemokraterna med Stalin eller Folkpartiet med Pinochet.

Avslutningsvis vill jag citera ett längre stycke ur en padda som Marcus (@macdeleuzian) satte upp om ekologism. (När du läser det här kan paddan mycket väl ha ändrats så att citatet inte stämmer längre. Det hör till sakens ”natur”.)

1. Vad i detta absoluta piedestalställande av Människan är inte religiöst i sig? Att vi besjälar och förgudligar människans skapandekraft och fria vilja – för att kunna göra oss av med Gud – gör oss inte mindre religiösa…

2. Det som är av värde i naturen är skapat och reproducerat av naturen själv – allt i den hade kunnat uppstå om så aldrig människan hade evolverat.

3. Vår förmåga att uppskatta dessa värden är skapad och reproducerad av naturen.

4. Naturen fortsätter att skapa och reproducera nya värden OCH nya sätt att uppskatta dem – även för oss.

5. Naturen är komplex och därmed irreducibel så till den grad att vi människor faktiskt inte alls förmår att värdera den.

Dessutom: Att naturen själv producerar allt av värde liksom alla förmågor att värdera den och därmed har värde i och för sig, betyder inte att fiskar och blåklockor är mer värda än människan – bara att de har ett egenvärde som vi måste ta hänsyn till.

Det sistnämnda är särskilt viktigt att tänka på om man vill göra ekologismen till grund för politiska beslut – eller om man vill anklaga andra för att göra det.

Rekommenderad läsning

• Avslöjande: Borgerliga tidningars miljardstöd till regeringen
  publicerad på Sven Elander
• Under falsk vänsterflagg
  publicerad på SJÖLANDER
• Folkpartiet i Sverige alltmer likt Dansk Folkeparti
  publicerad på Ulf Kamnes blog
• Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Vad säger Nobelpristagare om högre skattesänkningar för de rika?
  publicerad på Storstad
• A Secular Age?
  publicerad på Akademiska synpunkter
• Eko-va? Logier, sofier och en -ism
  publicerad på Kuniri
• Det politiska är inte nödvändigtvis personligt
  publicerad på Niklas Hellgren
• För en rödgrön svensk exceptionalism
  publicerad på Esbatis kommentarer
• Ekosocialism inte ekologism
  publicerad på Svensson
• Om Riksteatern vore The Pirate Bay
  publicerad på Copyriot
• Jämlikhetsanden - högerns allra stösta skräck
  publicerad på Peter Andersson - med rätt att tycka....
• Neo-leninistiska skrivråd
  publicerad på Mothugg
• Svårt söka asyl lagligt
  publicerad på Hållplats Hådén
• Högerns Ekokammare - komplettering med länkar
  publicerad på [ s-buzz ]
• Välkomna, alla liberaler
  publicerad på Jakop Dalunde

Inkommande söktermer

• miljöpartiet ekologism
• ekologismen
• ekologism parti
• ekologism miljöpartiet
• Ekologism argument
• ekologism debatt
• vad bör vi göra till ekologism
• miljöpartiet och ekologism
• ekologism partier
• alexander bard filosofi djur

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Alexander Bard, Anders Svensson, Annika Beijbom, antropocentrism, Aristoteles, Bruno Latour, Erik Laakso, Liberati, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, moralfilosofi, naturkultur, posthumanism, René Descartes, värdeteori

Noter

1. Varför någonting är gott är förstås en annan fråga, och där kan man tänka sig religiösa förklaringsmodeller – men man kan också tänka sig helt sekulära sådana. [↩]
2. Någonting har ett instrumentellt värde om det inte har ett intrinsikalt värde utan endast värderas utifrån de effekter som det ger upphov till. Förutsatt att detta något inte helt saknar värde. [↩]
3. Se exempelvis Bruno Latour, We have never been modern, 1993 (på franska som Nous n’avons jamais été modernes: Essais d’anthropologie symmétrique, 1991. [↩]
4. Detta efter en debatt orsakad av att Arena gjort ett specialnummer på temat individens upplösning, ett nummer där posthumanismen kommenteras, förklaras och exemplifieras av skribenterna Cecilia Åsberg, Karl Palmås och Isobel Hadley-Kamptz. I den efterföljande debatten tolkade Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet Karl Palmås text (som handlar om hur den oberoende, autonoma människoindividen är en ideologisk figur som knappast har någon täckning inom vetenskapen) som om människan inte finns över huvud taget. Smålandsposten trodde att det rör sig om någon form av vänsterideologi och utfärdar en ”Varning för posthumanismen”, som skribenten Marcus Svensson tror kommer att devalvera om inte omintetgöra människovärdet. Charlie Weimers, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, menade att posthumanismen är en ny kollektivism, att den reducerar människan till lättstyrd gruppvarelse. Rasmus Malm på Göteborgsposten var mer positivt inställd, och gjorde kopplingar till klimatfrågan och djurrättsdebatten. [↩]
5. Det känns lite märkligt att Alexander Bard är en av dem som på dessa grunder kritiserar Miljöpartiet för att vara ett religiöst parti. I Kroppsmaskinerna: Manual till den moderna människan (2009) skriver han tillsammans med Jan Söderqvist, som också han är engagerad i Liberati, följande stycke på s 134.

   Om vi ska samtala om Gud, eller snarare om det mänskliga behovet av ett centrum för metafysiken, måste detta centrum vara djupast sett vara liktydigt med universum självt. Vad kan vara större och mer påtagligt än den materiella verkligheten själv i all dess totalitet? Den enda intellektuellt anständiga positionen gentemot den traditionella religionen är därför panteismen. Det förstod den moderna ultramaterialismens fader, Baruch Spinoza, mycket väl när han redan på 1600-talet formulerade sin panteistiska teori om tillvaron som en enda, sammanhängande substans med en oändlig mängd modaliteter. Spinoza blev därmed även en profet för informationalismens tidsålder, eftersom hans konstruktion utgjorde den nödvändiga syntesen av den kapitalistiska tidsålderns dialektik mellan teism och ateism. Medan hans jämngamle och under sin levnad betydligt mer firade rival Descartes fastnade i upplysningsepokens humanistiska ideal och numera är en idéhistorisk milstolpe snarare än en levande filosof, har den länge ringaktade Spinozas tänkande klarat tidens prövning med glans.

   Kroppsmaskinerna är den avslutande boken i den så kallade Futuricatrilogin, efter Nätokraterna: Boken om det elektroniska klassamhället (2000) och Det globala imperiet: Informationsålderns politiska filosofi (2002) – en boksvit som förutom Spinoza är inspirerad bland annat av Charles Darwin, Friedrich Nietzsche och Gilles Deleuze, och kan ses som ett försök till uppgörelse med den moderna konstitution som Bruno Latour talar om. Det som ligger bakom debattartikelns försvar av den separatistiska och antropocentriska humanismen är förstås det rent partistrategiska försöket att locka väljare och/eller medlemmar från Miljöpartiet över till Folkpartiet. Men det känns inte intellektuellt sett så hederligt. [↩]

6. Nu är det ju inte så att dessa ekologier naturligt och utan människans inblandning är i jämvikt och harmoni. Vi måste dessutom lära oss att hantera det faktum att energiinflödet till planetens totalitet av ekosystem genererar ett överflöd, samtidigt som det för enskilda levande varelser eller för begränsade populationer råder en brist. Rasmus på Copyriot skrev för några år sedan en intressant serie inlägg om filosofen Georges Bataille som funderat mycket kring detta. Serien finns samlad som pdf. [↩]

Relaterade inlägg:

1. De gröna liberalerna II