Eftervalsdebatt för De gröna

Av den 12 februari, 2007

I senaste numret av samhällsmagasinet Arena gör språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson en eftervalsanalys. Jag hajade till vid flera tillfällen. Och som Jakop Dalunde redan uppmärksammat (och flera med honom, förstås) har Per Gahrton lämnat Miljöpartiets styrelse. Det med en artikel på DN Debatt.

Wetterstrand och Eriksson skriver:

Det är dags att miljöpartiet blir ett bredare parti. Vi ska vara alternativet för människor som kallar sig allt från frihetlig vänster till socialliberaler.

Det kändes som att formuleringen kunde ha varit snodd från mig. (Den som undrar vad jag menar kan läsa här, här och här.) I den gröna ideologin finns betydande inslag som såväl frihetliga vänstermänniskor som vänsterliberaler och socialliberaler kan anknyta till.

Att Mp tog en del väljare från Vänsterpartiet är nog inget kontroversiellt påstående. Den bild av V som, med rätta eller ej, gått ut till väljare är att man gått från det breda parti som man blev vid mitten av 1990-talet, till att bli alltmer introvert och renlärigt socialistiskt. Med rätta eller ej, märk väl.

Idédebatten har länge varit eftersatt i vänstern [i bred mening, dvs såväl s och v som icke partibundna, min anm], något som också smittat av sig på den förda politiken. Mycket av den idéutveckling som funnits har haft prägeln av det som i USA kallas för att "predika för kören". Medan borgerliga debattörer har bedrivit en kraftfull idédebatt så diskuterar vänstern fortfarande hellre med människor som redan tycker som de själva eller om vilken benämning som olika åsikter ska ha. Detta navelskådande har gjort att borgerligheten till stor del vunnit idédebatten ute i samhället. Om det ska bli maktskifte 2010 behöver både vänstern i mycket högre grad vända sig utåt.

Per Gahrton framför i sin debattartikel en del kritik, om än kortfattad, av andra partier än Mp (utom V). Om Moderaterna och Socialdemokraterna skriver han att de - som de två största partierna - är av samma skrot och korn. Jag har inte så mycket att säga om detta. Men han skriver också om Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Den så kallade socialliberalismen var bara en tunn fernissa över en bastant, småreaktionär småborgerlig högerpolitik av värsta moralpopulistiska slag - vilken efter Bengt Westerbergs avgång som fp-ledare i mitten av 1990-talet har tillåtits breda ut sig och nu, som alla vet, utgör huvudfåran inom det tragiskt urartade partiet.

/.../

Kristdemokraterna kunde ha gjort det [överlevt om partierna idag började från noll, med utgång från dagens skiljelinjer, min anm] om de hållit fast vid sitt ursprung - en genuin värdekonservatism. Men kd-arna har inte haft is i magen utan föredragit kortsiktig stugvärme till priset av att bli ännu ett utslätat borgerligt parti.

Också centern har rötter som kunde ha motiverat fortlevnad. För nog finns det ett missnöje i glesbygden som behöver demokratisk representation för att inte urarta i tjyvjakt och reaktionärt storstadshat.

/.../

Återstår folkpartiet. I tider av ökad personkontroll och integritetsinskränkning kunde man ju tycka att det skulle finnas en given plats i partifloran för ett liberalt frihetsparti. Men alla vet ju att Sveriges folkparti har bränt alla länkar till sitt liberala förflutna och tvärtom framstår som Storebrorspartiet nr 1. Ska vi få ett liberalt parti får det uppfinnas på nytt. Om folk inte tycker att mp och Fi redan står för det viktigaste arvet från den klassiska liberalismen.

En tanke som slår mig, och som slagit mig ett antal gånger under de senaste två-tre åren, är att det rimligen finns väljare som inte känner sig hemma i något parti. Vart ska vänster- och socialliberaler, de som röstade på Fp i början av 1990-talet, söka sig? Och centerväljarna som gillade Fälldin? Kan dessa finna något hos Mp?

Wetterstrand och Eriksson skriver i sin artikel:

Valet har gett oss gröna ett helt nytt läge i svensk politik. Uppgången med cirka en halv procent är inte dramatisk, men den stora skillnaden finns i vår väljarbas. Miljöpartiet har i och med valet stärkt sin roll som ett parti med starkt stöd i storstäderna samt hos människor med utomeuropeisk bakgrund.

Det är jättebra att Mp fått starkare stöd bland dessa väljargrupper. Till stor del kan det nog vara människor som tidigare röstade på V (till viss del kanske också Fp). Men för att bli ett parti som kan representera fler människor, så tror jag det är viktigt att bli starkare på glesbygden också i mindre städer och på landsbygden. Jag har för mig att någon miljöpartist presenterat en eftervalsanalys om detta, men minns tyvärr inte vem som skrivit den och lyckas inte hitta något om den på nätet. Är det någon som kan hjälpa mig?

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Per Gahrton, eftervalsanalys, frihetlig vänster, socialliberaler, vänsterliberaler, val2010

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

11 reaktioner på ”Eftervalsdebatt för De gröna

  1. Thomas Svensson (75 comments)

    Jag vet inte riktigt vad du menar med glesbygden, Jimmy, tillhör Borås den? Jag menar nämligen att det är just de mellanstora städerna som bör vara målet för nästa steg för miljöpartiet. Där finns det en stor potential.

    Jag gjorde en egen liten statistisk analys av valresultatet och kom fram till att det är universitetsstäderna som dominerar, såväl i MP-stöd som i ökning av MP-stöd. Nu sammanfaller ju universitetsstäder oftast med storstäder, men störst ökning hade faktiskt MP i Umeå, som kanske inte kan räknas som storstad. (miljöpartister kan se mitt resultat på den interna "Gittan", under Partiet/val/Statistisk analys av valresultatet)

    Detta kan man tolka så att den rörliga ungdomen vågar ta till sig nya idéer, medan äldre sitter mer fast i invanda ideologier. Invandrare är ju heller inte fast i några fållor vad gäller svensk politik och kan därmed kanske vara mer lättrörliga och mottagliga för sakargument.

    Jag ser dessa tendenser som mycket hoppfulla inför framtiden, rörelsen sker bort från de förstockade ideologierna.

    Tack, Thomas! Du har rätt i att "glesbygden" inte var något bra ordval - det var jag halvt, men inte helt medveten om när jag skrev det. Det jag menade inkluderar mellanstora städer (som Borås och Karlstad), men också småorter och verklig glesbygd.

    Ingen överraskning att det är i universitets- (och högskole?-) städerna som Mp har sitt starkaste stöd, och också där partiet ökar. Din tolkning är kanske inte så dum. Dessa ser jag som kärnväljare som måste behållas, men jag menar att Mp också måste försöka nå ut till andra grupper. T.ex. gamla Fp-väljare som inte känner sig hemma i Leijonborgs parti (och de är inte så få), eller C-väljare som har svårt för "Stureplanscentern".
    /Jimmy

    Svara
  2. Charlotte (146 comments)

    Där ser man - du har redan påverkat mp-ledningen Jimmy, manegen är krattad för take-over!
    Men skämt åsido, jag tycker mp verkar gå i en positiv riktning. Kanske kan ni bli den vänsterliberala frälsning vi behöver :-)?

    Du är rolig, Charlotte. Men du kan förstå att jag hajade till?
    Jag tror mer och mer att Mp är ett parti som hör till framtiden.
    /Jimmy

    Svara
  3. Pingback: Fast i diket? « strötankar och sentenser

  4. Charlotte (146 comments)

    Visst. Jag är ju inte medlem i mp så jag har inte "rätt" att lägga mig i partistrategin -- och det där med att strategiskt rikta in sig på vissa befolkningsgrupper är en av de tråkigare sidorna av partipolitiken överhuvudtaget tycker jag fast jag förstås förstår behovet att göra riktade insatser när resurserna är begränsade -- men nog känns det lite märkligt att/om ett miljöparti "ger upp" landsbygden. Risken med att vara storstadsinriktad är ju också att man kan bli lite av ett "elitparti". Men som sagt, it's your party he he (jag bara kan inte vara riktigt seriös idag, sorry...)

    Jag håller med dig i din skepsis mot målgruppsanalyser (skräckexemplet är det nya Folkpartiet med sina fokusgrupper, "populism" är den tanke som ligger närmast till hands). Och visst är det märkligt av ett miljöparti att ge upp landsbygden (var finns "gröna vågen"-människorna?)

    Sedan tycker jag nog du är i din fulla rätt att ha synpunkter på ett partis strategier (inte minst som potentiell väljare). Jag förstår din principiella tveksamhet, men det är ju också en demokratifråga.

    Kommentera gärna på mitt uppföljande inlägg, om det finns något du reagerar på.
    /Jimmy

    Svara
  5. Anders (36 comments)

    Word! Det är jätteskönt att den här mp-linjen får mer och mer uttalat stöd. Bredda basen för att nå högre procent.

    Tack. Så länge man inte gör avkall på vad som är partiets ideologiska kärna (t.ex. att flörta med främlingsfientlighet, varghat eller annat) så tror jag det är nödvändigt. Min uppfattning är att det finns beröringpunkter, och dem bör man lyfta fram.
    /Jimmy

    Svara
  6. Emil (5 comments)

    Som jag ser det handlar miljöpartiets framgångar delvis ihop med hur man hanterar frågan om vilket håll man ska gå, framåt eller bakåt? Jag menar att det inom partiet finns en viktig skiljelinje mellan dessa två linjer:

    Dels finns dels en riktning som ideologiskt har klart konservativa och civilisationskritiska drag och som gärna skulle vilja gå tillbaka till en tid innan industrisamhället. Man drömmer sig tillbaka mot bondesamhällets storfamiljer och arbetsgemenskaper, man avskyr bilar, inte så mycket för att de förstör miljön, utan mer för att de hör den nya världen till, man är motståndare till all makt som kommer uppifrån, om den så kommer från Stockholm eller från Bryssel.

    Och så finns den andra rikningen, en slags miljöliberalism där man ser på framtiden med större optimism. Där lösningen på miljöförstöringen inte i första hand handlar om att vi alla ska sluta köra bil eller bli självförsörjande och flytta ut på landet, utan att vi med politiska incitament, med miljövänlig teknik, med överstatliga beslut osv. faktiskt har möjlighet att skapa en utveckling som också är hållbar. Givetvis finns civilisationskritiken här också, men här finns inte den entydiga svartsyn på det moderna samhället som den tidigare gruppen ger uttryck för.

    Nu ska nog dessa två linjer mer ses som urtyper än som faktiska rörelser, men min känsla är att en majoritet av partiets medlemmar ligger närmre den första riktningen medan en majoritet av dess väljare och i dess partitopp ligger närmre den andra riktningen (det är detta som retar gallfeber på Schlaug). Den första riktningen har en viktig civilisationskritisk som samhället behöver. Den andra riktningen är antagligen den riktning som har potential att få flest röster. Kanske är framgångsreceptet att försöka skapa ett civilisationskritiskt miljöparti som ändå alltid väljer att söka lösningarna i framtiden, inte genom att sukta tillbaka till en svunnen tid?

    Jag har inte tänkt på det på det sättet, men nu när du säger det ligger det nog nåt i det. Det säger mer än beteckningarna "fundos" och "realos" som ibland används (sådana strömningar finns trots allt i alla partier, så det säger inte så mycket om just Mp).
    Vid ena ytterlighetspolen (där nog ingen - eller ytterst få - egentligen befinner sig) finner man anarkoprimitivister av John Zerzans slag, och vid den andra (betydligt vanligare åtminstone i partitoppen) ekohumanister.
    Min uppfattning är att man förstås måste gå framåt, men det är nog - som du säger - viktigt att inte helt tappa den civilisationskritiska kärnan. Det som Schlaug kallade "partiets själ". Gör man det hamnar man ungefär där Fp befann sig i början av 1990-talet (vilket var betydligt bättre än dagens Fp, men ändå...)
    Jag ska klura mer på det du säger. Tack för dina tankar!
    /Jimmy

    Svara
  7. Kalle P (46 comments)

    Absolut, även jag hyser stora förhoppningar inför MPs framtida utveckling. Har inte läst Arenatexten, men det låter ju lovande(även om språkrören länge talat i dessa termer).

    Ja, du har nog rätt i att det inte är nån ny insikt som språkrören gör. Jag reagerade på formuleringen, men kanske har de sagt så förut ("but not in so many words"). Bra är det, icke desto mindre!
    /Jimmy

    Svara
  8. tomtom2020 (26 comments)

    Emilio har helt klart en poäng och sätter orden på en känsla jag fått efter ett par medlemsmöten med miljöpartiet (ja, nu avslöjade jag mig visst lite...) - hade ett snack med Jimpan om en avart av det här, det rör sig om en snubbe inom mp som vill att mp av miljöskäl ska driva kravet på en minskad befolkning i Sverige. Min begränsade erfarenhet säger mig dock att det finns en tillräckligt stor andel "modernister" eller "liberaler" eller "realister" inom mp för att väga upp andelen ekofascister men som i fallet med Vänsterpartiet för några år sen kan det ju hända att jag har fel...

    Två poster om det här är på väg. Dels en om anarkoprimitivism, det som först dök upp i huvudet när jag läste Emils kommentar. Dels en om de mer "bruna" avarterna av grön politik som jag kom att tänka på i samband med den person du syftar på. /Jimmy

    Svara
  9. Pingback: Liberaler i bråk om Israel och Palestina « strötankar och sentenser

  10. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  11. Pingback: “Vi är inte och kommer aldrig att vara vänster” « strötankar och sentenser

Kommentera