Den vetenskapliga socialismen

Av den 18 juli, 2010

Några läsupplevelser på sistone har fått mig att fundera över strukturlikheterna mellan vetenskapens, demokratins och marknadens processer. I varje fall i teorin. Här följer några ofärdiga tankar.

I essän Utopins återkomst för Anders Ehnmark fram tanken att det problematiska med Karl Marx inte är den utopiska ådran, utan hans läras anspråk på att gälla för vetenskap.1 Det handlar nu inte om att Marx skulle vara undermålig som sociolog eller ekonom – den frågan befattar sig inte Ehnmark med. Vad det hela kommer an på är pretentionerna att känna historiens lagar, uppfattade lika deterministiskt och mekaniskt som Sir Isaac Newtons lagar inom fysiken. Det är en vetenskapsteori som i dag måste uppfattas som vulgär: den som likt en platonsk filosofkung vet klassintresset och historiens gång behöver inte demokratin. Följaktligen avfärdar Marx och hans medförfattare Engels i Det kommunistiska partiets manifest (1848) föregångarna, som de kallar ”utopiska” socialister – Henri de Saint-Simon, Charles Fourier, Robert Owen med flera. ”De vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment.” Men de är inte revolutionärer. Och de är inte ”vetenskapliga” socialister.2

Ehnmark vill i sin essä påminna vänstern om de utopiska socialister vars tänkande Marx och Engels avfärdade som ”luftslott”. Utopierna är döda, dem tog Sovjetunionen kål på – eller så dog de när Berlinmuren revs, enligt andra. Åsa Linderborg skrev på Aftonbladets kultursidor trettio tjugo år efter murens fall att händelsen fick henne att ”gå sönder”. Hon gör i artikeln upp med sin ungdoms cyniska försvar av den så kallade realsocialism som var det enda alternativ till kapitalismen i Väst hon då kunde se. Samtidigt framhåller Linderborg vilken oerhörd förlust det var när Sovjetunionen kollapsade. Existensen av denna alternativa samhällsmodell bidrog enligt Linderborg till att sätta tryck på den västerländska arbetarrörelsens reformkrav. När muren föll kunde, menar Linderborg, borgerligheten gå till motoffensiv mot allt som stavades jämlikhet.

Karl Popper (1902-94), österrikisk-engelsk filosof och vetenskapsteoretiker. Hade han kunnat kalla sig vetenskaplig socialist?
Karl Popper (1902-94), österrikisk-engelsk filosof och vetenskapsteoretiker. Hade han kunnat kalla sig vetenskaplig socialist?

Det brukar hävdas att den radikala vänstern efter Sovjetunionens fall - eller den vänster till vänster om socialdemokratin som aldrig trodde på Sovjetunionen - är bra på att kritisera kapitalismen men dålig på att komma med alternativ. Någonting ligger det i det, men jag tror att en stor svaghet också består i oviljan till pragmatism - att ta de små steg som kanske inte i grunden ifrågasätter kapitalismen, men är steg i rätt riktning. Frånvaron av tillräckligt radikala lösningar gör att inga steg tas över huvud taget.

Vetenskapsfilosofen Karl Popper har sagt en del kloka saker om små steg i rätt riktning, även om jag kanske inte delar alla hans politiska värderingar i övrigt, och en del saker han sagt om vetenskapsteori har en hel del relevans för hur vi ser på demokrati. Likheter finns förstås med F A Hayeks idéer om katallaxi - vilka jag vill återkomma till - men även med John Deweys tankar om offentligheter. Jag vill återge ett citat av Popper som jag tog upp för några år sen här på bloggen.

Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker, såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser. Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra. Vetenskaplig metod inom politiken innebär att den stora konsten att övertyga oss själva om att vi inte har begått några misstag, att ignorera dem, att dölja dem och att ge andra skulden för dem, ersätts med den större konsten att erkänna ansvaret för dem, att försöka dra lärdom av dem och att tillämpa denna kunskap så att vi kan undvika dem i framtiden.

För mer läsning om Karl Popper kan jag rekommendera Thomas Svenssons blogg Tankspritt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Ehnmark, Åsa Linderborg, Karl Marx, Karl Popper, pragmatism, socialism, Sovjetunionen, utopier, vetenskapsteori

Noter

  1. Anders Ehnmark, ”Utopins återkomst”, Anders Rosén (red.), Vägval Vänster: En antologi, Premiss 2006, s 10-16. []
  2. Karl Marx & Friedrich Engels, "Det kommunistiska partiets manifest" (Marx Engels Werke, band IV, s 459-493, ”Manifest der Kommunistischen Partei”), finns här. []

Kommentera!

16 reaktioner på ”Den vetenskapliga socialismen

  1. Daniel (9 comments)

    Jag håller faktiskt med Ehnmark om att det problematiska med Marx är hans anspråk på vetenskaplighet, inte hans utopism. (Fast jag skulle nog säga att hans syn på vetenskap och framsteg är utopisk) Men det är ju ett tillkortakommande som Marx delar med sin samtid - man kan ju välja att se Marx som föråldrad, eller som modern för sin tid.

    Känslan inom vänstern, som Lindeborg anspelar på, är väl att de flesta försök till kompromisser misslyckats, och att de små stegen gått i fel riktning. Därför försöker man väl ibland tämligen desperat att klamra sig fast vid det man har, för att inte förlora ännu mer.

    Men å andra sidan, den som är rädd för att förlora kan inget vinna.

    30årsminnet av murens fall firar vi väl först 2019? 😉

    ---
    Tack för att du såg mitt slarvfel! Det ska nu vara ändrat.
    Jag tror det ligger en hel del i det du säger. Det gäller väl att både kunna ha långsiktiga visioner och våga ta de där små stegen i rätt riktning. /Jimmy

    Svara
  2. Fredrik Jansson (6 comments)

    Varför är nästan hela inlägget överstruket?

    ---
    Det blev något fel när jag skulle ändra det slarvfel som Daniel sätter fingret på i sin kommentar ovan. Det är nu ändrat. /Jimmy

    Svara
  3. Thomas Svensson (75 comments)

    Trevligt att du tar upp Popper och hans pragmatiska agenda. Men även Ehnmarks kritik härrör förmodligen från Popper. "Att det problematiska med Karl Marx inte är den utopiska ådran, utan hans läras anspråk på att gälla för vetenskap" är ju faktiskt huvudämnet i Poppers "Det öppna samhället och dess fiender, del II".

    ---
    Tänkte väl att du skulle gilla det. 😉
    Jag får se till att läsa
    Det öppna samhället, tillsammans med en del annat av Popper och Hayek som jag satt upp på listan. /Jimmy

    Svara
  4. Thomas Svensson (75 comments)

    Har jag verkligen kommenterat så mycket hos dig? Eller vad betyder egentligen antalet kommentarer som anges i parentes efter kommentatorns namn?

    ---
    77 kommentarer verkar som en trolig siffra. Det räknas på alla inlägg, även från innan jag flyttade bloggen. /Jimmy

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    Thomas: 77 kommentarer, det var väl inget.. 😉

    ---
    Jag tror att du kan krönas till min flitigaste kommentator, i konkurrens med den andra Marcus. /Jimmy

    Svara
  6. Jan Wiklund (2 comments)

    Det ligger mycket i inlägget. Över huvud taget blir det lätt så fel när man överideologiserar, dvs utgår från att man i första hand ska visa ideologins riktighet och först i andra hand, om ens då, ska göra tillvaron bättre på något vis.

    Det är därför jag inte är med i något ideologiskt bestämt parti. Jag föredrar att vara med i Miljöförbundet Jordens Vänner samt Gemensam Välfärd, där vi aldrig har dragit oss för att peka på viktiga reformistiska små steg som tar världen åt rätt håll.

    Alla stora folkrörelser har för övrigt börjat med en konservativ impuls - folk har velat försvara positioner mot statens och kapitalets inkräktande. Denna konservativa impuls är ryggraden i folkrörelser - eventuella krav på förändringar kommer först då det visar sig omöjligt att stå kvar vid gamla positioner. Lampedusas princip "förändra för att inget ska förändras" är således också en viktig folkrörelseprincip. Det är först när förändringen har skjutit fart och visat sig föra med sig verkliga förbättringar som folkrörelser blir "progressiva" dvs eftersträvar förändringar.

    Men även då är det de konkreta förbättringarna som räknas. Revolution för revolutionens skull är det bara dogmatiska intellektuella som eftersträvar, folk för vilka det tänkta är viktigare än det verkliga.

    Svara
  7. Pingback: Till pragmatismens lov « strötankar och sentenser

  8. Pingback: De gröna liberalerna II « strötankar och sentenser

  9. Pingback: Om begreppet planetär ingenjörskonst « strötankar och sentenser

  10. Pingback: Frågan om tillväxtens vara eller icke vara « strötankar och sentenser

  11. Pingback: Varför inte Socialdemokraterna? « strötankar och sentenser

  12. Pingback: Till kritiken av tillväxten « strötankar och sentenser

  13. Pingback: På toppen av tidens våg « strötankar och sentenser

  14. Pingback: Underbara dagar framför oss - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  15. Pingback: Idealismens tjusning - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera