Den tredje kraften i svensk politik?

De gröna, med rötter i sextiotalets kritik mot industrisamhällets baksidor, har åter öppnat för spekulationer om samarbete med regeringen. Jag är skeptisk – men inte främst för att jag står till vänster om politikens nuvarande mittfåra.

Mitt förra parti, Miljöpartiet, gör alltjämt anspråk på att vara den tredje kraften i svensk politik. Gustav Fridolin skrev, innan han valdes till språkrör, att de gröna ska inta mittfåran. Det påminde lite om Tony Blair – men kanske än mer om dennes tyske motsvarighet, Gerhard Schröder, som i mitten av nittiotalet pekade ut sitt socialdemokratiska parti SPD som ”den nya mitten” (Die Neue Mitte). Inte långt därefter skrev Mikaela Valtersson, när hon avgick som MP:s ekonomisk-politiska talesperson och lämnade riksdagen i besvikelse över att inte bli vald till språkrör, att ett parti kritiskt till blockpolitiken måste vara berett att samarbeta med såväl Moderaterna som Socialdemokraterna. Snarare än att peka ut en riktning för ett självständigt och oberoende parti befäster hon därmed blockpolitikens legitimitet.

Gustav Fridolin vill etablera sitt parti i politikens mitt.

Det rödgröna samarbetet mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet misslyckades som bekant i sin ambition att bilda regering efter senaste riksdagsval. Främst för att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan Första världskriget, men också för att även Vänsterpartiet fortsatte sin nedgång sedan rekordvalet 1998 (med Gudrun Schyman som partiledare). Miljöpartiet gick däremot fram, om än inte så starkt som man själva hoppats och de flesta bedömare trott. Det rödgröna samarbetet är iskallt och det är inte konstigt att särskilt MP vill maximera sitt inflytande på annat sätt.

Det är inte omöjligt att MP kan bli lika framgångsrikt som stödparti till en alliansregering som man var under Göran Perssons regering. Fast det rimmar illa med det man sade inför valet 2006 om att inte acceptera att vara något stödparti längre. Och diskussioner om vilket av de båda större partierna man är beredd att bilda regering med är knappast värdigt någon som gör anspråk på att vara en tredje kraft i svensk politik. Som Schröders efterträdare Sigmar Gabriel sagt är den politiska mitten inte en plats som partier måste förhålla sig till för att maximera sitt väljarstöd. Mitten är en position man erövrar genom att etablera sina värderingar, sina problemformuleringar och sina lösningar i samhällets mitt. Sedan är det upp till de andra partierna att förhålla sig till detta.

Miljöpartiet är i dag det tredje största partiet i Sveriges riksdag. Även om avståndet fortfarande är ganska stort till Moderaterna och Socialdemokraterna. Förutsättningarna finns för att också bli den tredje kraften i svensk politik. Men då krävs det mindre sneglande på vilka man kan samarbeta med, och mer fokus på att utveckla och förmedla sina problemformuleringar och lösningar. Jag ska inte hymla med att jag hoppas att vi år 2014 får en regering av socialdemokrater och miljöpartister, och det utesluter inte enskilda uppgörelser med regeringen under den här mandatperioden, men det förutsätter att MP inte förlorar sig i det taktiska spelet eller knyter sig för nära Reinfeldt och Borg.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , ,


  • Anonym

    Menar du att Miljöpartiet själva föredrar – och aktivt arbetar för – en debatt om ”vilka man kan samarbeta med”, framför att utveckla och förmedla sina problemformuleringar och lösningar? Det låter nästan så.

    Visst, Mikaela Valterssons artikel handlade om det. Men den kom från henne själv, inte partiorganisationen. Och trots att hennes artikel tog spjärn mot partilinjen, så verkar alla nu utgå från att MP vill bilda regering med alliansen.  

    När det gäller den officiella kommunikationen från partiet – från språkrören – har man visserligen också deltagit i den diskussionen, man har visat att det tidigare rödgröna samarbetet är avslutat – med den faktiska motiveringen att man vill fokusera på att utveckla och förmedla egna sina problemformuleringar och lösningar. Men därefter har man försökt göra just detta, trots att det alla andra verkar vilja ha en debatt om MPs ställningstagande i vem-tar-vem-frågan.

  • Anonym

    Vad Miljöpartiet själva föredrar kan inte jag veta – jag har ingen insyn i partistyrelsen, och det har mig veterligen inte gjorts någon medlemsomröstning – men debatten har onekligen lutat åt det här hållet. I medierna, men kanske framför allt på Facebook, har det varit mycket diskussion om vilka man kan och inte kan stödja. (Hur diskussionerna går på Gittan vet jag förstås inte.)

    Sedan vet också jag att det finns ett utomordentligt bra arbete med att ta fram nytt partiprogram, med bland annat en blogg, men det hamnar tyvärr i skuggan av dessa diskussioner och spekulationer.

    (Det här inlägget hade jag med största sannolikhet skrivit även om jag fortfarande var medlem.)

  • Pingback: 2011 års räkenskaper summerade « strötankar och sentenser