Den generella välfärdens princip

Av den 20 oktober, 2010

De Nya Moderaterna värnar "samhällsbärarna" och försvarar en "generös" välfärd. De som jobbar måste få sitt - om det så drabbar de mest utsatta. Det som är värt att bevara ur arvet från socialdemokratin är något annat.

För en tid sedan skrev Roland Poirier Martinsson, konservativ filosof anställd av Timbro, en kolumn i SvD där han varnar för att valsegern för Alliansen under Fredrik Reinfeldt kan vara en pyrrhusseger för borgerligheten. Även om jag kan känna viss respekt för hans intellektuella hederlighet på ett plan - Roland Poirier Martinsson är verkligen konservativ, och han gillar inte att de Nya Moderaterna med sin retorik ger legitimitet åt det socialdemokratiska välfärdsbygget - så är kolumnen underhållande läsning som ger insyn i en mycket märklig verklighetsuppfattning:

Göran Persson (S) eller Fredrik Reinfeldt (M)? Sveriges statsminister nr 41 och 42 är förvirrande lika. Men det finns betydande skillnader.
Göran Persson (S) eller Fredrik Reinfeldt (M)? Sveriges statsminister nr 41 och 42 är förvirrande lika. Men det finns betydande skillnader.

Priset är alltså att Moderaterna accepterat den socialdemokratiska idén om en generell välfärdsstat, den socialdemokratiska jämlikhetstanken, den socialdemokratiska synen på staten som progressiv, den socialdemokratiska synen på skolan som en plats där barn ska fostras till progressiva medborgare och socialdemokratins familjekritiska genusperspektiv. /.../ [Den] generella välfärdsstaten är en dålig idé; jämlikhet är ett dåligt politiskt mål; den progressiva staten är i grunden antidemokratisk; föräldrar har rätt till sina barns uppfostran; tradition, religion och en borgerlig livsstil garanterar en dynamisk kapitalism och ekonomisk tillväxt.

I en jämförelse mellan liberala, konservativa och universalistiska typer av välfärdsstat har den danska statsvetaren Gösta Esping-Andersen visat att den sistnämnda - där Sverige är en typisk exponent - varit mest framgångsrik i att uppfylla syftet att minska medborgarnas beroende av att sälja sig på arbetsmarknaden. USA, men också Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, kan ses som en liberal välfärdsstat. Här baseras välfärden huvudsakligen på privata försäkringar, som kompletteras med behovsprövade stöd. Skatterna i dessa länder tenderar att bli låga och någon omfördelningseffekt eftersträvas inte. Tyskland är arketypen för en konservativ välfärdsstat, vilken bygger på korporationer av olika slag. Familj, yrken, kyrkan. Förmånerna är relativt generösa, men baseras på tidigare inkomster och syftar inte till någon omfördelning. En universalistisk välfärdsstat baseras på omfattande, icke-behovsprövade förmåner och har också ett starkt inslag av omfördelning i sina system. Skattesatserna blir därför höga i dessa ekonomier.1

Henrik Berggren och Lars Trägårdh har, som jag tidigare tagit upp, gjort en intressant jämförelse mellan Tyskland (konservativ), USA (liberal) och Sverige (universalistisk). I Tyskland kanaliseras den statliga välfärden genom familjen och andra institutioner i civilsamhället – vilket gör att individen är beroende av dessa för sin välfärd, och när hon vänder sig till staten sker det ofta med tiggarbössan i handen. I USA är det sociala skyddsnätet främst till för att hjälpa medborgare som varken klarar sig på marknaden eller har nödvändigt stöd hos familjen eller i civilsamhället, medan staten betraktas med skepsis. I Sverige riktas resurser mot medborgaren som individ, utan att ta vägen genom familjen eller privata organisationer. Synen på individen liknar den i USA, men staten förväntas tillhandahålla resurser på ett sätt som gör individen oberoende av familj, grannskap, arbetsgivare och andra kollektiva nätverk. Den svenska modellen kallas, med sina för- och nackdelar, för "statsindividualism". Det är detta Roland  Poirier Martinsson vänder sig mot.2

Samhällsbärarna och samhällstärarna

Illustration av Kjell Nilsson-MäkiDet är inte svårt att hysa viss förståelse för att Roland Poirier Martinsson, utifrån sitt konservativa perspektiv, är kritisk till när Fredrik Reinfeldt för sitt partis räkning gör anspråk på att överta socialdemokratins roll som "samhällsbärande" parti. (Ett anspråk som i viss mån förutsågs av Bo Rothstein, innehavare av August Röhss professur i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, redan kort efter riksdagsvalet 2006.) Att det finns problem med hans nya förebild Tage Erlanders uttryck "det starka samhället" - eller att idéns företräden kanske inte riktigt är vad författaren till Det sovande folket (1993) skulle uppskatta - är nog inget som föresvävat Sveriges fyrtioandra statsminister i ordningen. Fredrik på Tankar från roten hade för ett par år sedan ett tänkvärt inlägg om den gemensamma sektorn. Han skriver där bland annat: En bärande idé i den borgerliga diskursen var motsatsparet ”den närande sektorn” och ”den tärande sektorn”. Vi fick lära oss att gemensamma nyttigheter som var skattefinansierade och i offentlig ägo var ”tärande”, men att de kunde bli ”närande” om skatterna ersattes med privata försäkringar och ägandet övertogs av privata företag. När Fredrik Reinfeldt under valrörelsen talade om "samhällsbärarna", och när han mot Sverigedemokraternas populism vill försvara en generös välfärd (men inte en generell välfärd), är det samma borgerliga föreställningsvärld han rör sig inom.

Gustav Möller (1884-1970), socialminister under nästan hela 1930- och 40-talet.
Gustav Möller (1884-1970), socialminister under nästan hela 1930- och 40-talet.

Med ett debattinlägg i LO-tidningen påpekar Morgan Johansson, tidigare folkhälsominister och för tillfället ordförande för Socialdemokraternas valanalysgrupp, att samhällsbärarna i Leif GW Perssons bok med samma namn knappast är några trevliga typer - men framför allt påminner han oss om någonting viktigare, det att socialdemokratin framför allt varit en "samhällsbyggare": en progressiv, aktiv politisk kraft som med sociala reformer utvecklar samhället mot ökad jämlikhet och därmed ökad frihet för den enskilda människan. Morgan Johansson säger sig vilja väcka upp en reformlusta, en kreativ samhällskritik om ni så vill, eller en verklig pragmatism driven av provisoriska utopier. En sådan var den generella, universalistiska välfärden. Om någon enskild politiker kan utses till dess upphovsman så skulle det vara Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister nästan hela 1930- och 40-talet. Bo Rothstein har drivit tesen att han prioriterade välfärdens ena ben - socialförsäkringarna - framför den andra - offentliga tjänster som vård, skola och omsorg - och att han i dag skulle anse att de sistnämnda lika gärna kan läggas ut på privata entreprenörer. Jag vill återkomma till detta, för det är en tolkning av "Möllerlinjen" som inte alls är självklar - inte minst i ljuset av hans ståndpunkt i planhushållningsdebatten.

Hur det nu förhåller sig med detta så var Gustav Möllers genidrag att han försökte konstruera ett system för grundtrygghet som inte kränker individen, som skapar sin egen långsiktiga legitimitet och som inte kan förvanskas genom att silas genom den traditionella byråkratin. Han förespråkade  socialpolitiska lösningar som omfattade alla (säkra legitimiteten) och som formulerades både som en social rättighet (motverka kränkning och säkra legitimitet) och enligt klart fastställda kriterier (motverka kränkning och byråkrati).3 Detta kan knappast sägas om trygghetssystemen efter Alliansregeringens urholkningar. Det behövs en Möllerlinje för 2000-talet.

Rekommenderad läsning

[recreading]

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • Generell välfärd
  • konservativt välfärdssystem
  • välfärdssystem
  • välfärdsmodellen i tyskland

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Fredrik Reinfeldt, gemensamma sektorn, grundtrygghet, Gustav Möller, Nya Moderaterna, Roland Poirier Martinsson, Socialdemokraterna, socialdemokrati, socialförsäkringar, socialpolitik, Tage Erlander, Timbro, trygghetssystem, välfärd

Noter

  1. Gösta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Polity Press 1990. []
  2. Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006. Sverige har legat i framkant inom äktenskapslagstiftning (inte minst sin neutrala position mellan de facto-familjer och traditionella familjer), barns rättigheter (inklusive synen på ”oäkta barn”), föräldraledighet för både fäder och mödrar (även om föräldraförsäkringen utgår från en konservativ familjesyn snarare än den liberala synen på individen som samhällets minsta enhet), förbud mot aga, särbeskattning, homosexualitet, abort, etc. []
  3. Peter Antman har skrivit mycket intressant om Gustav Möller och välfärdens två ben i "Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering", som finns att läsa på nätet. []

Kommentera!

16 reaktioner på ”Den generella välfärdens princip

  1. Marcus (478 comments)

    "En universalistisk välfärdsstat baseras på omfattande, icke-behovsprövade förmåner och har också ett starkt inslag av omfördelning i sina system."

    Det beror på vad du menar med omfördelning. Jag tror de flesta associerar det till att det omfördelas till andra än en själv. Men det stämmer inte. Det mesta av skatterna som tas ut från dig, går också tillbaks till dig vid någon senare tidpunkt i livet. Närmare bestämt fyra femtedelar. Mindre än en femtedel omfördelas till andra än en själv. Om det är ett "starkt inslag av omfördelning" eller inte, blir väl en subjektiv fråga.

    http://www.scb.se/Grupp/valfard/BE0801_2005K03_TI_06_A05ST0503.pdf

    ---
    Du har helt rätt. Ett solidariskt välfärdssystem baseras på att människor har olika behov vid olika tillfällen i livet, förutom att olika människor har olika behov. Även de Reinfeldt kallar "De som jobbar" kan bli sjuka eller arbetslösa. /Jimmy

    Svara
  2. Barbro (1 comments)

    Mycket välskrivet och intresseväckande inlägg. Länge sedan jag såg ordet omfördelning användas. Kan det bero på att borgerliga motargument sedan mitten på förra seklet alltid varit att omfördelning har ett för högt administrativt pris utan att bli motsagda?

    Svara
  3. Stefan (2 comments)

    De som (Reinfeldt kallar dem som) jobbar har råd att teckna försäkringar, så att ett solidariskt välfärdssystem måste omfördela 80 av våra pengar i en gigantisk byråkrati till förmån för medelklassen och ett godtyckligt urval av till socialdemokratin närstående intresseorganisationer är rent nys. En ovillkorlig grundtrygghet, i form av medborgarlön eller negativ skatt på låt oss säga 6000 kr/mån, med privata försäkringar ovanpå detta vore en bättre lösning för flertalet - i synnerhet dem som behöver det bäst.

    Socialförsäkringsdebatten är tack vare socialdemokratins funktionssocialism totalt snedvriden och utgår från medelklassens behov, medan ungdomar, långtidsarbetslösa, hemlösa m fl hänvisas till ett förnedrande tiggerisystem och möts av förakt eftersom de anses ha sig själva att skylla. Notera att om medelklassen skulle lägga sina pengar på onödig lyxkonsumtion istället för att teckna grundläggande försäkringar i ett privat system, så har de däremot INTE sig själva att skylla, utan systemet vore djupt osolidariskt...

    När alliansen sänker a-kassan för medelklassen med 10 procent och inför åtgärder för att minska överutnyttjandet av sjukförsäkringen så heter det att man sparkar på de svaga, men när sossarna applicerade arbetsvillkoret på socialbidraget på 90-talet så var det en bra och nödvändig åtgärd. Idag har väl folk glömt att socialbidraget en gång i tiden var ett yttersta skyddsnät i ett mer generellt välfärdssystem, som främst dagens medelklassossar har avskaffat.

    Som jag ser det är första steget mot ett mer solirariskt samhälle att ersätta hela paketet socialförsäkringar med en grundnivå, lämpligtvis i kombination med att luckra upp arbetsrätten så de som systemet diskriminerar får jobb istället för att tvingas till tiggeri på socialen. På så sätt ligger centerns modell så nära man kommer någon slags solidaritet i den svenska partipolitiken, som jag ser det. Intressekonflikten mellan "insiders och outsiders" som tigits ihjäl av både röda och blåa sossar de senaste 20 åren måste upp på agendan - centerns ungdomsförbund är den främsta (kanske rentav den enda) kamporganisationen på detta område och jag har god lust att teckna stödmedlemskap eller nåt...

    Svara

Kommentera