De nya gråsossarna

Av den 17 oktober, 2011

Jag har kommit att omvärdera uttrycket gråsosse. Socialdemokratin har redan gott om vackra visioner och höga ideal. Vad som behövs är en kunskapsbaserad reformpolitik som tar siktet ett par mandatperioder framåt.

I Nationalencyklopedin står följande att läsa.

gråsosse, benämning myntad på 1960-talet på socialdemokrat, företrädesvis ur en äldre generation, med en pragmatisk och praktisk syn på politiken och med sinne för behovet av politiska kompromisser och successiva reformer inom det bestående samhällets ram.

Som jag tidigare berättat var det länge otänkbart för mig att rösta på Socialdemokraterna, än mindre gå med i partiet. Jag såg socialdemokrati som en urvattnad kompromiss mellan socialliberalism och demokratisk socialism. Därtill fanns ett arv av att, med historikern Yvonne Hirdmans ord, "lägga livet till rätta". Den sociala ingenjörskonsten såg jag som ett teknokratiskt hantverk för att centralstyra människors tillvaro. Göran Perssons betoning av förvaltarskap snarare än framåtsyftande reformer gjorde knappast det hela bättre. Men det finns alltid en risk för att kasta ut barnet med badvattnet.

En intellektuell kris - en kris för partiapparaten

Som Lena Sommestad framhöll med en artikel i Tvärdrag har socialdemokratins framgångar byggt ”på en stark allians mellan folkrörelsernas folk å den ena sidan och progressiva forskare och experter å den andra”. Ernst Wigforss, Alva och Gunnar Myrdal, Olof Palme var några av de intellektuella som lockades av den framtidstro och reformvilja som rörelsen drev på. Under rekordåren – men även dessförinnan, under 1920- och 1930-talet – utgjorde arbetarrörelsens starka bildningstradition tillsammans med den lockelse man övade på inte minst ledande samhällsforskare en god grund för de såväl banbrytande som genomtänkta reformer som gjort vårt land starkt och internationellt uppmärksammat.

Katrine Kielos är i dag ledarskribent på Aftonbladet.

Efter sextiotalet förändrades detta. Socialdemokratin förmådde inte tillvarata den nya generation av radikala samhällsreformatorer som försvann ut i bokstavsvänstern. Den nuvarande krisen är i mångt och mycket en intellektuell kris. Med ganska gamla rötter. Man kan säga att socialdemokratin inte längre samlar "the best and the brightest". Lyckligtvis är det en sanning med modifikation: Vi har en del skarpa hjärnor, som Marika Lindgren Åsbrink och Dany Kessel - personer ur en yngre generation än den som i dag sitter vid makten. Det finns visst fog för studentförbundets ordförande Magnus Nilssons övertygelse om att socialdemokratin har framtiden för sig. Men det krävs radikala förändringar i själva partiapparaten. Den måste vara en politisk maskin där kompetenta människor kan göra sitt jobb. En del i det är att begränsa den tid någon kan sitta på ett förtroendeuppdrag. En annan att förebygga skandaler av privatekonomisk karaktär.

En av de skarpa hjärnorna heter Katrine Kielos och är ledarskribent på Aftonbladet. För ett par år sedan var hon redaktör för antologin Den grå vågen (2009). I dess förord skriver hon bland annat följande.

I grund och botten är socialdemokrati en tro på politiken. På att stora ting kan åstadkommas med de grå verktygen om de används på ett rationellt sätt. Utredning, reform, utvärdering, att leta efter minsta gemensamma nämnaren för att bygga de långsiktiga koalitionerna. Allt det där kan låta trist, men det är i grund och botten ett uttryck för en ytterst radikal analys. Den att människan kan styra sitt öde och inte behöver överlämna det åt marknadskrafterna. Att människor har skyldigheter mot varandra liksom mot sig själva och att samhället med politiken som verktyg kan förändras så att det rymmer fler. Inte håller människor tillbaka.

I Storbritannien har Blue Labour lanserats. Och här hemma pågår en strid inom socialdemokratin mellan vad som tycks vara socialister respektive socialliberaler. Men socialdemokratin är varken urvattnad marxism eller en snällare liberalism. Den är i sina bästa stunder en pragmatisk och kunskapsbaserad politik för en mer jämlik fördelning av livsmöjligheter mellan samhällets medborgare. Under rekordåren var metoden en generell välfärd och en strukturreformism som kunde utnyttja, snarare än motverka, den marknadsdrivna strukturomvandlingen. Om vi behöver någon samlande paroll - som Blue Labour eller Tredje vägen - skulle fokus ligga på det gråa i socialdemokratin. Kanske De nya gråsossarna?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • gråsosse

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Dany Kessel, De nya gråsossarna, gråsosse, Katrine Kielos, Lena Sommestad, Magnus Nilsson, Marika Lindgren Åsbrink, pragmatism, S-studenter, social ingenjörskonst, socialdemokrati, strukturreformism, Yvonne Hirdman

Kommentera!

Kommentera