Från OS i Beijing är inte steget långt till Tibet. Få kan väl ha missat att det varit en del ”oroligheter” där och bland tibetaner i exil. Vet inte om jag kan tillföra något, men jag måste ändå kommentera.
Från den kinesiska regimens håll hörs uttalanden om att Dalai Lama och hans anhängare är våldsverkande propagandister. Venezuelas Hugo Chávez skyller oroligheterna på USA-imperialismen (en tolkning som har anhängare också inom den svenska vänstern). Bloggaren Blogge kallar den kinesiska regimens behandling av Tibetfrågan för ”korrekt”. Och man hamnar i sällskap med traditionalistiska högerradikaler om man är kritisk till ockupationen.
Är Kinakritikerna sinofober?
Visst är det så att den kritiska hållningen till Kina i väst delvis kan förklaras mot bakgrund av att landet börjar återta sin rättmätiga (befolkningen utgör en femtedel av jordens) plats som ekonomisk stormakt. Vi skulle kunna tala om ”sinofobi” (kom ihåg ”den gula faran”). Men jag har inte fått något annat intryck från företagsledare och politiker som är lyriska till utbytet med Kina än att man vill sälja sina bilar och köpa varor som tillverkats av underbetald arbetskraft. Idén tycks vara att ekonomisk utveckling kommer att ge demokrati, snarare än att organisationsfrihet, yttrandefrihet och sånt där som är ”viktiga för Europa” är en förutsättning för välmående samhällen. Och om inte den ekonomiska utvecklingen leder till demokrati så är ändå ekonomin huvudsaken. Då är den älskade ”kapitalismen” förenlig med auktoritärt styre.
Klas Lundström uppmärksammade Tibetfrågan med en inledare i Fria Tidningar för en tid sedan. Det gjorde även Dagens Nyheter med en ledare. Jag instämmer med båda (i det föregående fallet snarare Dalai Lama än Klas Lundström) att en fullständig bojkott av OS i Beijing är fel väg att gå. Men som Britt-Marie Mattsson skriver i Göteborgs-Posten är det fegt av världens ledare att huka bakom Dalai Lama.
Behovet av utrikespolitiskt civilkurage
Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu i morgon träffa Kinas president och premiärminister. De grönas Maria Wetterstrand har med anledning av situationen i Tibet ansett att statsministern ska avstå den här gången. Business as usual skulle inte sända tillräckligt starka signaler. Men Reinfeldt håller inte med, utan vill köra på som vanligt. Med tanke på samtalet med Hu Jintao i somras kan jag föreställa mig hur dialogen kommer att tilldra sig.
Jo… [harkel, harkel] Vi europeer är lite förtjusta i något som kallas demokrati och mänskliga rättigheter. Jaha, ni har hört talas om konceptet? [lättnadens suck] Nej, då ska jag inte besvära er mer om det… Ni kanske vill köpa lite Volvobilar? Eller varför inte några Jasplan?
Kanske borde herrarna Fredrik Reinfeldt och Stefan Lindeberg (den s k ”OS-generalen”, dvs ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté) ha läst på Harvard. Där finns en kurs i civilkurage och socialt engagemang som leds av Brian Palmer, för närvarande gästprofessor till minne av Torgny Segerstedt vid Göteborgs universitet. (Kursen hålls nu också vid GU.)
***
Bra åtminstone att utrikesminister Carl Bildt inte kommer att åka på OS-invigningen, även om han ursäktar sig med att det är idrottsministerns uppgift. Jag kommer att skriva mer om Tibetfrågan snart.
Tillägg: Kinas regering varnar IOK för att blanda in ”irrelevanta politiska faktorer” (läs: behandlingen av Tibet) i diskussionen om OS i Beijing.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Kina, Tibet, OS i Beijing, Olympiska Spelen, Dalai Lama, Venezuela, Hugo Chavez, USA, imperialism, Blogge Bloggelito, sinofobi, den gula faran, mänskliga rättigheter, kapitalism, auktoritarism, Klas Lundström, Fria Tidningar, Britt-Marie Mattsson, Göteborgs-Posten, De gröna, Maria Wetterstrand, Hu Jintao, Volvo, Jas, Stefan Lindeberg, SOK, Brian Palmer, Harvard University, civilkurage, Torgny Segerstedt, Göteborgs universitet, Carl Bildt
Inkommande söktermer
- tibets historia
2012
Pingback: Kina och Tibet i historiens backspegel « strötankar och sentenser