Civilkurage del 3: Frihet för Tibet

Av den 10 april, 2008

Från OS i Beijing är inte steget långt till Tibet. Få kan väl ha missat att det varit en del "oroligheter" där och bland tibetaner i exil. Vet inte om jag kan tillföra något, men jag måste ändå kommentera.

Från den kinesiska regimens håll hörs uttalanden om att Dalai Lama och hans anhängare är våldsverkande propagandister. Venezuelas Hugo Chávez skyller oroligheterna på USA-imperialismen (en tolkning som har anhängare också inom den svenska vänstern). Bloggaren Blogge kallar den kinesiska regimens behandling av Tibetfrågan för "korrekt". Och man hamnar i sällskap med traditionalistiska högerradikaler om man är kritisk till ockupationen.

Är Kinakritikerna sinofober?

Visst är det så att den kritiska hållningen till Kina i väst delvis kan förklaras mot bakgrund av att landet börjar återta sin rättmätiga (befolkningen utgör en femtedel av jordens) plats som ekonomisk stormakt. Vi skulle kunna tala om "sinofobi" (kom ihåg "den gula faran"). Men jag har inte fått något annat intryck från företagsledare och politiker som är lyriska till utbytet med Kina än att man vill sälja sina bilar och köpa varor som tillverkats av underbetald arbetskraft. Idén tycks vara att ekonomisk utveckling kommer att ge demokrati, snarare än att organisationsfrihet, yttrandefrihet och sånt där som är "viktiga för Europa" är en förutsättning för välmående samhällen. Och om inte den ekonomiska utvecklingen leder till demokrati så är ändå ekonomin huvudsaken. Då är den älskade "kapitalismen" förenlig med auktoritärt styre.

Klas Lundström uppmärksammade Tibetfrågan med en inledare i Fria Tidningar för en tid sedan. Det gjorde även Dagens Nyheter med en ledare. Jag instämmer med båda (i det föregående fallet snarare Dalai Lama än Klas Lundström) att en fullständig bojkott av OS i Beijing är fel väg att gå. Men som Britt-Marie Mattsson skriver i Göteborgs-Posten är det fegt av världens ledare att huka bakom Dalai Lama.

Behovet av utrikespolitiskt civilkurage

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu i morgon träffa Kinas president och premiärminister. De grönas Maria Wetterstrand har med anledning av situationen i Tibet ansett att statsministern ska avstå den här gången. Business as usual skulle inte sända tillräckligt starka signaler. Men Reinfeldt håller inte med, utan vill köra på som vanligt. Med tanke på samtalet med Hu Jintao i somras kan jag föreställa mig hur dialogen kommer att tilldra sig.

Jo... [harkel, harkel] Vi europeer är lite förtjusta i något som kallas demokrati och mänskliga rättigheter. Jaha, ni har hört talas om konceptet? [lättnadens suck] Nej, då ska jag inte besvära er mer om det... Ni kanske vill köpa lite Volvobilar? Eller varför inte några Jasplan?

Kanske borde herrarna Fredrik Reinfeldt och Stefan Lindeberg (den s k "OS-generalen", dvs ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté) ha läst på Harvard. Där finns en kurs i civilkurage och socialt engagemang som leds av Brian Palmer, för närvarande gästprofessor till minne av Torgny Segerstedt vid Göteborgs universitet. (Kursen hålls nu också vid GU.)

***

Bra åtminstone att utrikesminister Carl Bildt inte kommer att åka på OS-invigningen, även om han ursäktar sig med att det är idrottsministerns uppgift. Jag kommer att skriva mer om Tibetfrågan snart.

Tillägg: Kinas regering varnar IOK för att blanda in "irrelevanta politiska faktorer" (läs: behandlingen av Tibet) i diskussionen om OS i Beijing.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Kina, Tibet, OS i Beijing, Olympiska Spelen, Dalai Lama, Venezuela, Hugo Chavez, USA, imperialism, Blogge Bloggelito, sinofobi, den gula faran, mänskliga rättigheter, kapitalism, auktoritarism, Klas Lundström, Fria Tidningar, Britt-Marie Mattsson, Göteborgs-Posten, De gröna, Maria Wetterstrand, Hu Jintao, Volvo, Jas, Stefan Lindeberg, SOK, Brian Palmer, Harvard University, civilkurage, Torgny Segerstedt, Göteborgs universitet, Carl Bildt

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

12 reaktioner på ”Civilkurage del 3: Frihet för Tibet

  1. soppan (1 comments)

    Kommentera, men inte handla! Det är vårt sätt att förhålla oss till andra (och det vet andra också)! Vårt mentalitet passar inte som fighter, ty vi inte vill riskera någonting vi redan har!
    Tänk på det och inte lura oss själva i onödan!

    ---
    Med tanke på att sannolikheten för att jag någonsin kommer att träffa en kinesisk makthavare (eller för den delen en svensk statsminister) är så oerhört liten är min främsta möjlighet till handling att uttrycka mina åsikter på det här sättet. Men jag håller med dig om att vi lever i en protestkultur som är problematisk. Tar gärna emot tips om hur man kan handla. /Jimmy

    Svara
  2. Sanjay (79 comments)

    Problemet med Tibetfrågan är att den är fruktansvärt onyanserad, vilket i sin tur gör det väldigt lätt för vänstern att nyansera frågan för att diskreditera Tibetanerna. På många sätt har Tibetanerna drivit världens mest framgångsrika PR-kampanj och egentligen bara genom den lyckats hålla liv i en fråga som annars hade varit stendöd. I väst har Tibetanerna upphöjts till en sorts kollektiv av harmoniska buddister som aldrig skulle göra en fluga förnär när deras ursprungliga samhälle i själva verket var mycket fattigt, mycket feodalt och mycket teokratiskt. Inte heller dök kineserna plötsligt upp 1950, deras närvaro i Tibet sträcker sig långt bak i tiden.

    Faktum är att gränsländerna till Kina, som Nepal, Bhutan och Sikkim alltid sett på Kina med stor misstänksamhet trots de kulturella likheterna. Varför? Den kinesiska staten uppfattar Tibet som efterblivet och försöker med något som påminner om den franska kolonialismens assimileringspolitik "kinesifiera" området. Det är en politik som kan leda till våldsamma motreaktioner om motståndar sidan är tillräckligt stark, precis som det gjorde i de forna franska kolonierna (men som i andra länder kan de också totalt förintas) och våldsamma motreaktioner är ju precis vad som har skett i Lhasa trots att det egentligen bara skrivs om den kinesiska aggresionen.

    ---
    Håller med dig på alla punkter. Tänkte skriva mer om Kinas och Tibets gemensamma historia, men det svävade ut så mycket att det blir ett kommande inlägg istället. Det är väldigt lätt att bli nationalromantiker i Tibetfrågan, om man inte som Chávez ser allting i ljuset av USA:s inflytande. /Jimmy

    Svara
  3. Sanjay (79 comments)

    Chavez är intressant, är egentligen inte speciellt påläst om Venezuela men jag köper i stort att hans tid vid makten har varit positiv för den stora massan i venezuela, att han har ett stort folkligt stöd osv. Sen kan man diskutera om det r långsiktigt eller populism som bara kan finansieras genom oljeinkomsterna. Men det hör inte hit.

    Det intressanta är att han må vara folkets president i Venezuela, men i utrikespolitiken har han skaffat sig märkliga allierade. I Zimbawe, i Kina, i Vitryssland, man får 68-vänster vibbar av honom. Men det märkliga är hur väl han lyckas sälja in budskapet i väst, jag förstår det faktiskt inte.

    ---
    Håller med dig också här. Tycker att Magnus Linton skrivit väldigt bra om Venezuela. Har inte läst allt förstås, men boken Americanos gav mig en bra bild. (Nu får jag nog en del skit av Lintonhatare/Chávezvänner här hemma, om de nu råkar läsa min blogg.) Den venezoleanska modellen är klart intressant. Sedan har Chávez en rätt osympatisk uppfattning om sin egen förträfflighet. /Jimmy

    Svara
  4. Tofu (2 comments)

    Det finns ingen regim i Kina, det finns en regering. En regim hatas av folket, men det kinesiska folket stödjer deras regering och älskar sitt land. Kanske mer än någonsin tidigare.

    Kina har vaknat! Anti-kina protesterna ifrån London, Paris och övriga Väst har väckt det kinesiska folket. Kineserna har aldrig varit så patriotiska som de är nu sedan 1949!

    Kina har blivit starkare senaste veckorna. Kina har redan vunnit OS!


    ---
    Ordet regim är så gott som synonymt med regering, men har ofta negativ klang och används då om en regering som inte är demokratiskt vald. Jag ser visserligen en risk för att den bild av protesterna i väst som filtreras genom medierna stärker patriotismen i Kina. Men jag vågar betvivla att regimen har stöd av hela det kinesiska folket. Det kan vi inte veta förrän det införts demokratiska val i Kina. (Tog bort länken eftersom "Daniel" här ovan redan länkat dit.) /Jimmy

    Svara
  5. Tofu (2 comments)

    De främsta patrioterna är faktiskt de kineserna som är bosatt utomlands, som har full tillgång till all media. Det är dessa kineser som har sett myntet från bägge sidorna.

    ---
    Instämmer med Sanjay, se längre ned. /Jimmy

    Svara
  6. Sanjay (79 comments)

    Sällan blir folk så patriotiska som när de flyttar utomlands, det gäller inte bara kineser kan jag lova dig.

    ---
    En reflektion jag delar. /Jimmy

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    Sanjay skrev: "Men det märkliga är hur väl han [Chavez] lyckas sälja in budskapet i väst, jag förstår det faktiskt inte."

    Man kan börja att kolla vilka grupper i väst det är som gillar honom. Knappast alla i väst är lika imponerade.

    Svara
  8. Gustaf Redemo (28 comments)

    Jag läste Britt-Marie Mattsons artikel du länkade till och håller med henne.

    Som tillägg vill jag enbart påpeka det jag lärde mig av exiltibeter under min vistelse i Indien att Dalai Lamas sätt att hantera konflikten har inte alltid stötts av alla. Tibetanerna var ett krigarfolk i många tibetaners ögon och inte alltid dessa shanti hum hum människor som de nu framställs. Därför ses den undflyenhet som han predikar som skamligt inte bara av ungdomar nu utan dessa tankar har ständigt funnits där.

    Svara

Kommentera