Civilkurage del 2: OS i Beijing

Av den 31 mars, 2008

Det finns en nyköpingsbo som med största sannolikhet inte lockas att delta i nyckelupproret. Han heter Stefan Lindeberg och kallas med talande symbolik för "OS-general". Enligt honom är idrott och politik två vitt skilda sfärer.

I påsk läste jag en intervju med denne herre, vars formella titel är ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté, SOK.

Idrotten är inget politiskt verktyg och man förlägger inte olympiska spel och tävlingar på en plats med baktanke att man ska förändra statens politik. Förhoppningen att utnyttja idrotten som politiskt verktyg vore överambitiös. Jag tror inte att idrotten eller OS hade överlevt om de hade använts i sådana syften.

Detta kan jämföras med stadgarna för den internationella olympiska rörelsen (pdf). Här ett par urval:

1. Olympism is a philosophy of life, exalting and combining in a balanced whole the qualities of body, will and mind. Blending sport with culture and education, Olympism seeks to create a way of life based on the joy of effort, the educational value of good example and respect for universal fundamental ethical principles.

/.../

5. Any form of discrimination with regard to a country or a person on grounds of race, religion, politics, gender or otherwise is incompatible with belonging to the Olympic Movement.

Representanter för SOK har i en debattartikel på SvD Brännpunkt hävdat att de olika nationella organisationerna, som den svenska, är organisatoriskt fristående från den internationella (International Olympic Committee, IOC). Därmed har de rätt att inte göra några ställningstaganden i förhållande till människorättssituationen i Kina. I samma artikel säger de att det enda krav de har på sig är att deras stadgar "står i överensstämmelse med den 'Olympiska Chartern' (IOK:s stadgar)". Kanske är det inte givet hur den svenska kommittén bör agera. Men för mig är det solklart att "respect for universal fundamental ethical principles" implicerar någon form av ryggrad.

Är kritiken av Kina ett uttryck för västerländsk imperialism?

Nu kan man hävda att den olympiska rörelsen, med sin anda av "universal fundamental ethical principles", har suspekta likheter med andra rörelser som uppstod vid 1800-talets slut. Rörelser vars sundhets- och renhetsideal fick katastrofala konsekvenser när de omsattes i praktisk politik. Man kan också hävda att detta att vilja använda den olympiska rörelsens ideal för att kritisera ett lands politik (bristande respekt för mänskliga rättigheter) är ett uttryck för en orientalism av det slag som Edward Said kritiserade.

Den senare linjen tycks en kommentator till en bloggpost på Vänstra Stranden vara inne på. Signaturen Lars Ellström skriver bland annat följande.

Den kinesiska ekonomin har blivit en av de största i världen och fortsätter växa snabbt. Kina är dessutom nu världens tredje största handelsnation och en av de främsta mottagarna av utländska investeringar. /.../ Samtidigt har de ekonomiska framstegen även i grunden stöpt om det kinesiska samhället i vid mening. Det är idag öppnare, mångsidigare och tolerantare än någonsin tidigare. Kineser har idag större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv än någon gång tidigare under landets mångtusenåriga historia. /.../ I det här perspektivet kändes det både följdriktigt och passande att Beijing 2001 fick förtroendet att arrangera de olympiska spelen 2008. För kineser i allmänhet, oavsett politisk eller ideologisk hemvist, skulle detta bli det ögonblick man så länge längtat efter: att Kina skulle stå i centrum för världens positiva intresse. /.../ Tyvärr ser det nu ut som om dessa förhoppningar kommer att komma på skam. Från allehanda håll och kanter framförs att det bästa med den här olympiaden kommer att vara att den ger tillfälle att protestera mot kinesiska brister och tillkortakommanden, verkliga eller förmenta. /.../ Det är ett sorgligt skådespel. Tyvärr är det också ganska skrämmande och olustigt. Plötsligt är vi där igen – västerlänningarna vet bäst och ska läxa upp kineserna och lära dem hur det egentligen ska vara. Olympiakriget verkar alltså redan vara igång, men frågan är hur länge det kommer att pågå och vilka konsekvenser det får.

Handlar det här om att "västerlänningarna vet bäst och ska läxa upp kineserna"? Visst, det finns fog för självkritik. Vi behöver bara påminna oss om tanken på The White Man's Burden under den brittiska imperialismen, den franska kolonialismens la mission civilisatrice eller de neokonservativas idé om "demokratisk imperialism". Samtidigt bör man ta i beaktan att följande står att läsa på människorättsorganisationen Amnestys Kinasamordning.

Tortyr fortsätter att vara vanligt förekommande i Kina, och förekommer i alla delar av den juridiska processen. Dödsstraffet fortsätter att ligga på en mycket hög nivå och inga tecken tyder på att de håller på att minska i omfattning. Den kampanj, slå hårt mot brottsligheten, som varit i kraft i ett flertal år för att bekämpa den ökade brottsligheten, har fortsatt, med snabba rättegångar och många avrättningar som följd.

De ekonomiska reformerna har i sig bidragit till kränkningar på nya områden. Nya företeelser i samhället leder ofta till nya typer av kränkningar, som fängslandet av internetanvändare och trakasserierna mot de som motsätter sig tvångsförflyttningarna ut ur storstädernas stadskärnor, samtidigt som förtrycket av vissa minoriteter och religiösa grupper fortsätter som förut.

Argumentation om att mänskliga rättigheter är ett "västerländskt påfund", som inte går ihop med Asian values, faller platt. Jag har svårt att se hur "den traditionella kulturen" kan legitimera sådant som dödsstraff, tortyr, fänglandet av internetanvändare, tvångsförflyttningar samt förtryck av minoriteter och religiösa grupper. Det får gärna någon kulturrelativist förklara för mig.

Vad kan vi göra åt situationen i Kina?

Jag har skrivit i ämnet förut.

Jag är inte mycket för bojkotter och isoleringspolitik. Det är sällan det funkar. Och till skillnad från i Ryssland verkar utvecklingen i Kina sedan 1989 peka i rätt riktning. Men det är fortfarande lång väg kvar. Och det finns ingen naturlag som säger att handel med Kina ger demokrati till det kinesiska folket. Det krävs också att man vågar diskutera vilkoren för handeln.

Samma sak bör kunna sägas om de olympiska spelen. IOK har förlagt OS i Beijing 2008 med det uttryckliga målet att människorättssituationen ska förbättras. Då är det väldigt märkligt, för att inte säga fegt, att resonera som Stefan Lindeberg et al gör. Idrott och "politik" på den här nivån hör ihop, vare sig vi vill det eller inte. Vänstra Stranden har formulerat det bra.

Att ställa politiska krav på Kina i samband med OS handlar således inte om huruvida man vill vara "politisk" eller ej, det handlar om folkrätt. Att påpeka detta för SOK vore kanske på sin plats. En idrottsrörelse som påstår sig vara internationell måste besitta mer av utrikespolitiskt och diplomatiskt kunnande än SOK tycks göra.

Jag tycker inte att Thomas Bodströms idé att bojkotta själva ceremonierna är så dum. Men jag skulle imponeras av den idrottare som har civilkuraget att följa Tommie Smiths föredöme. Vad tycker ni i frågan?

***

Andra som bloggat: Dick Erixon, Sven Elander, Björn Johannesson och Marcus Widengren. (Bara snubbar, förutom Vänstra Stranden.)

Tillägg: Catti har också bloggat om bojkott av OS i Beijing. Hon tycker att det framstår som alltmer självklart, i ljuset av den inskränkta pressfriheten.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Nyköping, Stefan Lindeberg, Olympiska spelen, OS i Beijing, idrottsrörelsen, Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, Kina, Internationella olympiska kommittén, IOK, Olympiska Chartern, sundhet, renhet, mänskliga rättigheter, orientalism, Edward Said, Lars Ellström, The White Mans Burden, den vite mannens börda, imperialism, Storbritannien, kolonialism, Frankrike, mission civilisatrice, neokonservatism, neokonservativa, neocons, Thomas Bodström, Tommie Smith, bojkott, civilkurage, Dick Erixon, Beijing

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

4 reaktioner på ”Civilkurage del 2: OS i Beijing

  1. Marcus (478 comments)

    Jag håller med dig helt i det du skriver. Samtidigt vill jag inte lägga ansvaret på någon enskild idrottsutövares axlar, det verkar inte rimligt. Men visst vore det bra om någon upprepade något i stil med det Tommie Smith gjorde, eller det sångerskan Björk gjorde för den delen. Simmare skulle kunna tatuera in Tibets flagga på ryggen, exempelvis. 😉

    Ställningstagande från politiska representanter vore också bra, som de från Bodström och Angela Merkel.

    Svara
  2. Sanjay (79 comments)

    Jag tycker det vore alldeles utmärkt att bojkotta invigningsceronin. Jag funderar lite på vad som menas med diplomatiska påtryckningar när man säger att man inte ska ha någon aktion under OS, vad är då en diplomatisk aktion? Likaså morot istället för piska argumentet, OS m något har väl varit en morot som Kina inte svarat speciellt bra på.

    Jag tror ganska många idrottare kommer att ta tillfället i akt under OS, det kan ju knappast kallas ens speciellt modigt, snarare som att sparka in en öppendörr och vinna popularitetspoäng på hemmaplan utan att kineserna kan göra något. Så jag skulle nog räkna med att Kluft, Holm & co viftar med någon flagga eller dyl. Annars har de dåliga PR rådgivare.

    Svara
  3. Pingback: Civilkurage del 3: Frihet för Tibet « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Kina och Tibet i historiens backspegel « strötankar och sentenser

Kommentera