Civilisationernas kamp eller liberal imperialism?

Av den 27 maj, 2008

Läsandet av Andreas Malms bok När kapitalet tar till vapen fick mig att göra en tillbakablick till en essä jag skrev 2002 för en kurs om globalisering. Här följer ett utdrag som kan vara relevant i diskussionen om imperialism.

Det har ofta hävdats att självmordsattentaten mot World Trade Center i New York och den amerikanska krigsmaktens högkvarter Pentagon drastiskt förändrat den politiska världsbilden för ett bra tag framöver – kanske lika drastiskt som vätebomben över Hiroshima 1945 och rivandet av Berlinmuren 1989. Efter murens fall ansågs demokrati och kapitalism ömsesidigt beroende och utan alternativ, av inte bara Francis Fukuyama (som skrev Historiens slut och den sista människan 1992) utan också tongivande politiker som Margaret Thatcher och Sveriges egen Carl Bildt.

I första numret av Moderna Tider (november 1990) förklarade redaktören Göran Rosenberg: ”En Pax Americana som värnar den fria världshandeln och som ger det nya Europa en tidsfrist att fredligt växa samman, är bättre än de alternativ som står till buds.” Efter den 11 september 2001 är läget annorlunda: Den amerikanska freden har avlösts av det amerikanska kriget mot terrorismen, och de som inte är med president George W Bush förklaras vara emot friheten, jämlikheten och demokratin.

Robert Kagan: Amerikaner är från Mars, européer från Venus

Ett försök att ge en helhetsbild av det världspolitiska läget, liknande Francis Fukuyamas och Samuel Huntingtons respektive artiklar efter 1989 (även Huntingtons artikel blev en bok: Civilisationernas kamp: Mot en ny världsordning 1996), gjordes av amerikanske före detta UD-tjänstemannen Robert Kagan med artikeln ”Power and Weakness” i tidskriften Policy Review (nr 113, juni-juli 2002). Kagans huvudsakliga tes är att Europa och USA inte har en gemensam världsbild, utan att det finns en praktiskt taget oöverskridbar klyfta mellan länderna på varsin sida av Atlanten. Anledningen har med militär makt att göra: De europeiska länderna har trätt in i ett posthistoriskt paradis, liknande det Immanuel Kant skrev om i sitt traktat Om den eviga freden (Zum ewigen Frieden 1795). USA befinner sig å andra sidan fortfarande i den historiska verkligheten, tvingad att agera i en laglös värld à la Thomas Hobbes där försvaret av liberala värderingar är beroende av militär makt. Kagan anspelar på en känd populärpsykolog och säger att amerikaner är från Mars och européer från Venus.

Klyftan understryks ytterligare med europeiska fördomar om USA: Den amerikanska kulturen är fixerad vid döden och den amerikanska agendan i internationell politik en naturlig följd av ett våldsamt samhälle där varje man har en egen revolver och dödsstraffet dikterar kriminalpolitiken. Amerikaner uppfattar också världen genom manikeiska glasögon – som uppdelad mellan goda och onda, mellan vänner och fiender – medan européer förstås ser en mer komplex verklighet. Följaktligen har USA svårt för att samarbeta med andra länder mot ett gemensamt mål, tror inte på internationella lagar och överenskommelser utan är villigt att agera utanför dess ramar om det anses nödvändigt eller kanske bara lämpligt. Även om han vill nyansera bilden en aning – demokrater kan uppfattas som mer ”europeiska” än republikaner; utrikesministern Colin Powell kan vara mer ”europeisk” än försvarsministern Donald Rumsfeld – så instämmer Kagan i de europeiska fördomarna: Det finns en grundläggande skillnad mellan USA och Europa när det gäller internationell politik. Under 1990-talet var även liberaler, som i USA befinner sig till vänster på den politiska skalan, villiga att bruka våld och hade en mer manikeisk världsbild än de flesta av sina europeiska motsvarigheter. Clintonadministrationen bombade Irak såväl som Afghanistan och Sudan – vilket säkert ingen europeisk regering skulle ha gjort.

USA har tagit det gamla Europas plats som stormakt

Europas fredliga inställning är emellertid, historiskt sett, en utveckling bort från den helt annorlunda attityd som dominerade under hundratals år och åtminstone fram till första världskriget. Inte heller är USA:s nuvarande inställning någonting som alltid präglat den amerikanska politiska kulturen: Under 1700- och tidiga 1800-talet lät amerikanska statsmän mycket som dagens europeiska motsvarigheter, då de vädjade till internationell handel och överenskommelser framför rå styrka. Idag har Europa och USA bytt perspektiv, vilket Kagan ser som ett resultat av förändringar i militära maktförhållanden. Andra världskriget så gott som tillintetgjorde de europeiska staterna som stormakter, medan deras misslyckanden under efterkrigstiden att behålla sina forna kolonier i Asien, Afrika och Mellanöstern tvingade dem till reträtt från de mer än femhundra år gamla imperialistiska anspråken. Under kalla kriget maskerades detta tillbakadragande av Europas strategiska roll mellan två supermakter, men med dess slut började även denna illusion av global makt att tyna bort.

Skapandet av ”det nya Europa” som en enda politisk och ekonomisk enhet, i och med Maastrichtavtalet 1992, var enligt Kagan för många ett steg mot återupprättandet av Europas forna storhet i ny tappning – inte bara ekonomiskt och politiskt, utan även militärt. Även de flesta amerikaner – inklusive Huntington – instämde med blandade känslor i framtidsutsikten om Europeiska Unionen som en ny supermakt. Nittiotalets händelser tycks dock ha grusat dessa förhoppningar: Balkankonflikten vid årtiondets början avslöjade Europas militära oförmåga och politiska oordning, medan Kosovokonflikten mot dess slut uppenbarade en transatlantisk klyfta i militär teknologi och förmåga till modern krigsföring som bara skulle vidgas ytterligare under de kommande åren. I bästa fall kom den europeiska rollen att bli att sätta in fredsbevarande styrkor efter att USA, till stor del på egen hand, genomfört de avgörande militära aktionerna och stabiliserat situationen.

Europeiska Unionen har ingen chans att bli ny supermakt

Som Kagan ser det var tron på Europa som en framväxande supermakt orealistisk ända från början, så länge de europeiska folken inte är beredda att omfördela stora resurser från sociala till militära program. Efter Sovjetunionens fall sjönk den genomsnittliga europeiska förvarsbudgeten gradvis till under 2 procent av BNP, medan USA:s försvarsbudget stannat kvar över 3 procent. Iraks invasion av Kuwait ledde till den största amerikanska militära aktionen på tjugofem år, vilken bevisade USA:s ökade makt i förhållande till resten av världen. Utan en jämstark konkurrent är USA fritt att ingripa var och när det än önskar – ett faktum som står klart efter invasionen av Panama 1989, Gulfkriget 1991 och den så kallade humanitära interventionen i Somalia 1992 under den första Bushadministrationen, med fortsättning under Bill Clintons år i interventionerna på Haiti, i Bosnien och Kosovo. Samtidigt som amerikanska politiker pratade om att USA skulle dra sig undan från resten av världen, så var verkligheten det rakt motsatta.

Det har ofta antagits att klyftan i synen på internationell politik uppstod med tillträdet av George W Bush som president, men Kagan anser att den var uppenbar redan under Clintonadministrationen och möjlig att spåra tillbaka till tiden då George Bush den äldre var president. USA:s militära styrka har skapat en vilja att använda denna styrka, medan Europas militära svaghet har skapat en fullt begriplig motvilja mot militär maktutövning. Det är inte underligt att européer önskar en värld är makt inte är lika med rätt, där internationella lagar och institutioner råder, där unilateralt agerande är förbjudet och alla stater oavsett militär styrka är jämställda och skyddas av gemensamma internationella överenskommelser. Detta är vad svagare stater alltid önskat – det är samma sak som USA önskade under 1700- och tidiga 1800-talet, då globala jättar som Frankrike, Storbritannien och Ryssland gjorde vadhelst de behagade när det gällde imperialistiskt maktutövande.

Europeisk motvilja mot unilateralism är simpel självbevarelsedrift

Européer vill gärna tro att deras motvilja mot amerikansk unilateralism är ett bevis för större engagemang för vissa ideal angående världsordningen. Snarare är det enligt Kagan ett uttryck för självbevarelsedrift. Genom att vädja till jättens samvete hoppas de kunna begränsa USA:s maktutövande utan att själva behöva utöva någon makt. Synen på USA som en jätte med ett samvete är också fullt korrekt: Supermakten är inte vare sig Ludvig XIV:s Frankrike eller Georg III:s England. Som Kagan ser det har amerikaner aldrig anslutit sig till någon machiavellism, utan är alltigenom liberala och progressiva. I den mån amerikaner tror på makt, så är det som ett medel till att skapa en liberal världsordning. Ur ett europeiskt perspektiv är en vädjan till multilateralism och internationell lagstiftning något som ger hög avkastning till en liten kostnad, medan det för amerikaner – som riskerar att inskränka sin handlingsfrihet – verkligen är en fråga om idealism.

Européer argumenterar ofta för att amerikaner har ett orimligt krav på perfekt säkerhet, som ett resultat av att ha tillbringat århundraden mellan två världshav som skydd. Själva hävdar de sig veta hur det är att leva med ett konstant hot över sig, med direkt erfarenhet av två världskrig inom sitt eget territorium, och har en högre grad av tolerans för hoten från Saddam Husseins Irak och ayatollornas Iran. De har rätt i att hotet från Hussein för dem själva är mindre än riskerna i att göra sig av med honom, medan det starkare USA har en lägre toleransnivå – särskilt efter den 11 september. Irak och andra ”skurkstater” är inte samma hot mot europeiska länder som de är mot USA, framför allt på grund av att det är USA som under sextio år genom sin militära styrka beskyddat Första världen mot yttre hot. Därför betraktar Irak, Iran, Nordkorea och andra ”skurkstater” just USA och inte Europa som sin främsta fiende.

Kant hävdade i Om den eviga freden att den enda boten mot ohyggligheterna i Hobbes värld av ”allas krig mot alla” är skapandet av en världsregering. Samtidigt fruktade han att denna fred skulle komma att bli en större fara för människans frihet än någon anarkisk världsordning kan vara, då en sådan regering med sitt våldsmonopol kunde utöva den värsta tänkbara formen av despotism. Kagan menar att denna paradox lösts tack vare att USA förblivit i Hobbes värld, medan Europa tryggt kunnat träda in i Kants eviga fred. USA, med all sin militära makt, har tvingats stanna kvar i en historisk värld – för att tala med Fukuyama – för att ta itu med Saddam Hussein och ayatollorna, Kim Jong Il och Jiang Zemin, så att alla andra kan skörda fredens frukter. Kagan hävdar också att det amerikanska folket med stolthet bär denna börda – med en militär budget på över 500 miljarder dollar per år – då de inser att detta är det enda sätt på vilket man kan skapa en inte perfekt värld, men en värld så nära perfektion som det bara är möjligt.

Robert Cooper: Europeiska Unionen som postmodern statsbildning

En europé som Kagan nämner i sin artikel är den brittiske diplomaten Robert Cooper. Denne, som medverkat i att utforma premiärminister Tony Blairs utrikespolitik, skriver i en artikel – i sammanfattad version publicerad i The Observer – om behovet av ”en ny liberal imperialism” (den 7 april 2002). Han talar i likhet med sin amerikanske kollega om en ny världsordning – en världsordning som uppstod 1989 men inte till sina konsekvenser blivit fullt uppenbar förrän med attentaten den 11 september. I denna värld finns det generellt tre slags stater: För det första finns de, ofta tidigare kolonier, där bildandet av en statsapparat misslyckats och ett förmodernt, hobbesianskt ”allas krig mot alla” pågår – exempelvis Somalia och, fram till nyligen, Afghanistan. För det andra finns de moderna stater som agerar som stater alltid gjort, nämligen efter machiavelliska principer och raison d’ètat – till exempel Indien, Pakistan och Kina. Slutligen finns de postimperialistiska och postmoderna stater som inte längre betraktar säkerhet som en fråga om erövring.

Det postmoderna system som Cooper syftar på är främst Europeiska Unionen, en i hans ögon revolutionär skapelse. Som postmodern pläglas den av: (1) raserandet av gränsen mellan inrikes- och utrikespolitik; (2) ömsesidig inblandning i staternas traditionellt inrikes angelägenheter; (3) avvisandet av våld som lösning för konflikter; (4) statsgränsernas ständigt minskande betydelse; samt (5) en säkerhetspolitik baserad på ömsesidig öppenhet, samarbete och delad sårbarhet. Den machiavelliska teorin om staten har enligt Cooper ersatts av ett moraliskt medvetande som tillämpas på internationella relationer såväl som inrikespolitik. Även om EU och Nato spelat en avgörande roll i skapandet av den fred som Västeuropa upplevt under de senaste femtio åren, så är det inte de utan detta moraliska medvetande som är fredens grundläggande orsak. Utanför Europa betraktar Cooper både Kanada och – till största delen – Japan som medlemmar av den postmoderna världen, medan USA på grund av sina unilaterala anspråk är ett mer tveksamt fall. Samarbeten som Asean och Nafta är uttryck för strävan mot ett system liknande EU, men Cooper betvivlar att detta mål kommer att uppnås inom kort.

Dubbelmoral som nödvändig internationell strategi

Den största utmaningen för de postmoderna staterna är att vänja sig vid tanken på dubbelmoral. Inom systemet kan vi följa överenskommelser och ha en öppen attityd, men när vi har med stater utanför systemet att göra måste vi ta till tuffare och mer gammaldags metoder. Där är det, hävdar Cooper, djungelns lag som gäller. I den förmoderna världen följer statsapparaten inte Max Webers klassiska kriterium om legitimt våldsmonopol. Då dessa stater är för svaga ens för att säkra sitt eget territorium kan de inte utgöra något internationellt hot, men de kan bli baser för andra aktörer som hotar för den postmoderna världen. Bland sådana ickestatliga aktörer räknar Cooper knark- och brottssyndikat samt terroristorganisationer. Som bemötande av dessa hot kan det bli nödvändigt med en defensiv imperialism, vilket var fallet med västländernas behandling av Afghanistan efter den 11 september. Avslutningen av Coopers essä handlar om hur denna ”defensiva imperialism” bör utformas.

Den postmoderna imperialismen antar enligt Cooper två former: För det första handlar det om den globala ekonomin, kontrollerad av ett internationellt konsortium via institutioner som IMF och Världsbanken. För att ta del av det välstånd som denna bringar måste stater göra sig öppna för inblandning från internationella organisationer och andra stater – på samma sätt som de postmoderna staterna, av andra skäl, en gång öppnade sig. I sin andra form tar den postmoderna imperialismen sig uttryck i FN:s ageranden. Som ett exempel möttes hotet från brottslighet och etniskt våld på Balkan med upprättandet av ett FN-protektorat i Bosnien och Kosovo. I båda fallen var den högst ansvarige en europé, och EU har också erbjudit samtliga länder i före detta Jugoslavien tillgång till en fri marknad för alla produkter. Demokratiska val övervakas av OSCE (the Organisation for Security and Cooperation in Europe) medan den lokala polisen bekostas och utbildas av FN. En sådan modell bör tillämpas på konflikter utanför Europa.

Hur kommer "historiens slut" in i bilden?

Huntingtons bild av civilisationernas kamp och Kagans försvar av USA:s unilateralism, tillsammans med Coopers vision av en postmodern imperialism, ger en tänkbar bakgrund till president Bushs och premiärminister Blairs ageranden under kriget mot terrorismen och vapenskramlet mot Saddam Hussein. Hur går då detta ihop med Fukuyamas ’historiens slut’? I samma nummer av Policy Review som Kagans ”Power and Weakness” publicerades ställer sig Stanley Kurtz just den frågan. Han konstaterar att den 11 september förefaller ha givit Huntington rätt i sin förutsägelse om civilisationernas kamp, men frågar sig samtidigt om ändå Fukuyamas pax democratia inte är det mest troliga framtidsscenariot på längre sikt.

Huntingtons styrka är enligt Kurtz hans analys av de sociala orsakerna till den islamiska fundamentalismen. Han lyckades iaktta någonting som andra inte uppmärksammade, nämligen att USA redan befann sig i ett slags krig mot den muslimska världen. Vidare förutsåg han också framväxten av det som Bush kallar ”ondskans axelmakter”, en allians mellan stater i Mellanöstern och Fjärran östern mot USA och västländerna; terroristangrepp mot viktiga kulturella symboler (t ex World Trade Center och Pentagon); betydelsen av en armé med medlemmar från olika muslimska länder som ursprungligen satts ihop för att bekämpa Sovjettrupperna i Afghanistan (dvs al-Qaida); samt konsekvensen av den islamiska fundamentalismen att föra Ryssland och USA närmare varandra. Den kritik som riktats mot Huntington av nymarxistiska anhängare av den postkoloniala teoribildningen – främst för hans kulturella essentialism – menar Kurtz vara att missa hans poäng. De generaliseringar som Huntington gör är nämligen inte värre än deras eget begrepp ’orientalism’, som i ett slag förkastar århundraden av forskning som västerlänningar bedrivit om Mellanöstern.

Tesen om "historiens slut" gäller på längre sikt

Styrkan i Fukuyamas resonemang är enligt Kurtz å andra sidan hans övertygelse att den islamiska fundamentalismen – även om den för en tid kan försena dess utbredning – inte är någon universell ideologi som på allvar kan utmana demokratin och kapitalismen. För en anhängare av Hobbes klassiska teori kan fred uppnås endast genom att människor ger upp sin önskan att av andra erkännas som överlägsna. Fukuyama pekar på bristerna i detta resonemang, då han hävdar att grunden för demokratin är varje människas önskan om erkännande av hennes frihet och jämlikhet. Med hjälp av Hegels herre/slavdialektik visar han hur demokratin sublimerar människans begär om överlägsenhet till en önskan om ömsesidigt erkännande. Detta kan varken kommunistdiktaturer eller totalitärt islamiska stater lyckas med, varför den globala demokratirevolutionen måste ses som en ohejdbar process. Problemet med Fukuyamas teori är emellertid att den i likhet med marxismen – också den en teori med utgångspunkt i den hegelianska dialektiken – misslyckas med att förstå betydelsen av religion eller av solidariteten i traditionella samhällen. Detta lyckas Huntington bättre med, vilket skulle bevisas av självmordsattentaten den 11 september.

Den saknade länk som, för att använda ett hegelianskt uttryck, eventuellt upphäver motsättningarna mellan Fukuyamas och Huntingtons respektive paradigm är i Kurtz ögon en teori om modernisering. När Huntington hävdar att västerlandets kulturella individualism föregår moderniteten, och därför vill skilja på modernisering och västernisering, bortser han från möjligheten att den ekonomiska och teknologiska moderniseringen på längre sikt kan upplösa de traditionella samhällsformerna utanför västerlandet. Detta antar Fukuyama redan från början – och därför kan hans teori enligt Kurtz i slutändan visa sig korrekt. På kortare sikt är det dock Huntingtons utrikespolitiska ”realism” som gäller.

***

Ovanstående text var ett försök att sammanfoga några artiklar utifrån upphovsmännens egna ståndpunkter. Jag har försökt hålla mina egna åsikter utanför. Håll det i åtanke när ni kommenterar. En mer kritisk diskussion av Huntington, Fukuyama, Kagan, Cooper och Kurtz väntar i en uppföljning på mitt första inlägg om Andreas Malms bok. Men diskutera gärna innan dess!

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Andreas Malm, kapitalism, imperialism, 11 september, Pentagon, Hiroshima, Berlinmuren, Francis Fukuyama, Carl Bildt, Moderna Tider, Göran Rosenberg, kriget mot terrorismen, Pax Americana, Samuel Huntington, civilisationernas kamp, Clash of Civilizations, Robert Kagan, USA, Europa, kulturskillnader, Immanuel Kant, Thomas Hobbes, militarism, internationalism, Colin Powell, Donald Rumsfeld, Bill Clinton, Irak, Afghanistan, Sudan, handel, frihandel, Andra världskriget, kolonialism, Maastrichtavtalet, EU, Europeiska Unionen, Balkan, Kosovo, försvarsbudget, Gulfkriget, Bushadministrationen, George W Bush, Bosnien, unilateralism, multilateralism, machiavellism, Iran, skurkstater, Nordkorea, världsregering, despotism, Robert Cooper, Tony Blair, The Observer, liberal imperialism, postmodernism, postmodern imperialism, dubbelmoral, Stanley Kurtz, ondskans axelmakter, al-Qaida, postkolonialism, orientalism, Hegel, ömsesidigt erkännande, modernisering

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • civilisationernas kamp

Kommentera!

15 reaktioner på ”Civilisationernas kamp eller liberal imperialism?

  1. Sanjay (79 comments)

    Vem bestämmer vad som är imperialism? I många länder uppfattas europeiska krav på miljö och arbetsförhållanden som en sorts förtäckt imperialism, vars syfte inte är att förbättra levnadsförhållanden i andra länder utan att hålla ute dom från den globala marknaden.

    Indien har väl egentligen först på senare år börjat agera efter raison d’ètat, om Pakistan någonsin har gjort det är högst tveksamt snarare raison d’militaire.

    ---
    Absolut - europeiska krav riktade mot framför allt länder utanför OECD (särskilt från statsföreträdare) kan mycket väl vara imperialistiskt motiverade. Dvs medvetet eller omedvetet - mest troligt det senare - syftande till att bevara imperialismens hegemoniska formation av ett antal centrumländer.
    Men jag tror det är synd att kasta ut allt engagemang för miljö- och arbetsförhållanden med det imperialistiska badvattnet.
    Dina ifrågasättanden av synen på Indien och Pakistan är nog högst giltiga. Jag återgav bara Coopers resonemang. /Jimmy

    Svara
  2. Sanjay (79 comments)

    Jag tror att imperialismen alltid har varit omedveten, att dagens miljöaktivister knappast skiljer sig speciellt mycket från de fransmän som spred upplysningens ideal. Alla är vi övertygade om att vi har rätt och alla använder vi den makt som står till vårt förfogande. Sen kan man kalla det konsumentmakt, men det blir inte annorlunda för det. Problemet är inte miljöengagemnaget, utan lösningarna och deras avsändare.

    Svara
  3. johannes (34 comments)

    @ sanjay: Det är möjligt att du har rätt, men det finns alltid en risk när man slänger sig med begrepp som "imperalism". Förstår man imperalism snävt, som en stats aggressiva expansionspolitik, så är det förstås något de flesta av oss tycker mycket illa om. Men man ju mer man vidgar definitionen desto svagare borde rimligtvis den pejorativa laddningen bli. Fairtrade-"imperalism" torde rimligtvis vara något ganska annorlunda än traditionell statlig imperalism. Det kanske inte ens bör kallas "imperalism"?

    Svara
  4. Sanjay (79 comments)

    johannes

    Icke desto mindre så kallas det imperialism i länderna som drabbas av den. Avgränsningen av imperialism är ju din, eller rättare sagt västerländsk eftersom det går emot dagens imperialisters agenda. Imperialism som den förstås av den drabbade är att någon annans politiska intressen står över deras egna.

    Människor i utvecklingsländer är inte dummare än att de förstår fackföreningarnas agenda bakom "rena" kläder, eller varför det europeiska svaret på klimatkrisen är att handla grödor lokalt just som det blivit allmänt accepterat att jordbrukstullar är ett stort hinder för fattiga människors utveckling.

    Att hävda att fairtrade imperialisterna är annorlunda för att de inte använder staten är ganska försåtligt eftersom de knappast tvekar att kräva lagstiftning för att förhindra eller försvåra när det går. Så naturligtvis är det imperialism.

    Svara
  5. Johannes (34 comments)

    Sanjay: Tack för svaret. Bara några reflektioner:

    Om "imperalism" betyder att "andra politiska intressen står över ens egna", blir inte defintionen lite väl lös då? Om en fattig bondes intresse står över företagschefens, är det "imperalism"?

    Visst kan fackföreningar agera egoistiskt, i bemärkelsen att enbart ta tillvara sina medlemmars intressen, men är det "imperalism"? Om en "icke-västerländsk" fackförening agerar egoistiskt, är det också "imperalism"? Eller kan bara "västvärlden" vara "imperalistisk"? Och vad (och vem) är i så fall "västvärlden"?

    Ja, det är stora, stora frågor. Jag begär inget svar, det är bara saker jag tänker på när jag följer sådana här diskussioner.

    Ha det bra!

    Svara
  6. Daniel Nylin Nilsson (8 comments)

    Intressant text. Det brukar ju ofta påpekas att USA just nu befinner sig i ett läge där man överutnytjar sina militära resurser, främst i Afghanistan och Irak. Att t.ex. tänka sig en invasion av Iran eller Nordkorea, att USA militärt konfronterar Ryssland över Georgien eller internvenera mot Kina är ganska orimligt.

    USA har faktiskt inte makten att dominera världen. Tyvärr gynnar det kanske Putin mer än priogressiva krafter i Iran, men å andra sidan är väl begreppet om en liberalistisk imprerialsm ytterst tveksamt i verkliheten. Det låter som White Man´s Burden tycker jag...

    Svara
  7. Sanjay (79 comments)

    Johannes

    Är inte det ett allmänt problem? Det är oftast bara västvärldens som kallas imperialistisk, även om de flesta skulle hålla med om att Sovjet var en imperialistisk makt så har de väldigt sällan blivit anklagade för det, arabvärlden som är mycket imperialistisk möter aldrig någon kritik.

    Svara
  8. Marcus (478 comments)

    Sovjetisk imperialism, kinesisk imperialism ( "gula faran" ) och exempelvis islamistisk imperialism kritiseras väl hela tiden? Just nu är den sistnämnda mest omtalad, men USA:s krig i sydostasien och förhållningssätt mot Kuba är ju direkta konsekvenser av de två förstnämnda. Arabisk imperialism får i många delar av världen höra en ofta upprepad kritik, men kanske inte så mycket här eftersom anspråken inte görs på vår del av världen.

    Svara
  9. Sanjay (79 comments)

    Är den Sovjetiska imperialismen en direkt konsekvens av USA:s krig i Sydostasien? Maken till rappakalja har jag då aldrig varit med. Den Sovjetiska (närmast) kolonialiseringen av Indien, som enligt Sovjetiska diplomater var den mest framgångsrika, hade väl inget som helst samband med vad som hände i Vietnam.

    Svara
  10. Sanjay (79 comments)

    Den arabiska imperialismen får naturligtvis krig av de som drabbas av den, men talar jag utifrån ett europeiskt perspektiv.

    Svara
  11. Marcus (478 comments)

    Öh... nej. USA:s krig i sydostasien är konsekvenser av den sovjetiska, men ännu mer den kinesiska imperialismen (med kommunistiska förtecken i båda fallen). Inte tvärtom. Du måste ha läst fel.

    Varför sovjetisk imperialism i Indien sedan måste hänga ihop med Vietnamn-kriget förstår å andra sidan inte jag. Och att Europa inte bryr sig stort om vad som händer i mellanöstern och Nordafrika, så länge det inte handlar om olja, är sorgligt eurocentriskt men inget nytt - eurocentrismen är ju dessutom en nödvändig del av den europeiska imperialismen själv.

    Poängen var hursomhelst att imperialism inte alls är ett västerländskt fenomen (vilket vi verkar vara överens om) men framför allt att flera andra imperialistiska anspråk än de västerländska, amerikanska eller kapitalistiska, lyfts fram relativt frekvent. "Amerikansk imperialism" respektive "sovjetisk imperialism" får till exempel ungefär lika många google-träffar (om det nu säger något)...

    Svara

Kommentera