Av den 27 april, 2006

Artikeln är publicerad på Vägval Vänsters hemsida.

I början av förra året tillsatte Vägval Vänsters riksting i Årsta en arbetsgrupp att jobba med de politiska och organisatoriska framtidsfrågorna. Gruppen presenterade sedan fyra rapporter, i samband med föreningens arrangemang under politikerveckan i Almedalen: En handlade om lokala alternativ, en annan om valteknisk samverkan, en tredje om möjligheterna till ny partibildning, och en fjärde om det politiska landskapet i Sverige, Europa och världen. Den sistnämnda tog också upp fem perspektiv för en starkare vänster: Bygg global demokrati, ta makten över kapitalet, verka för en frihetlig feminism, för en grön vänster och en frihetlig vänster. Goda idéer, allt som allt.

Själv anser jag nog att den mest intressanta av rapporterna är den som uppmärksammats minst (även om delar av den vidareutvecklades till ett avsnitt i VVV:s debattbok). Olika former av valteknisk samverkan debatterades ganska friskt på hemsidan förra våren, lokala alternativ ser vi inte minst i form av Solidariskt Uddevalla och Demokratisk Vänster i Lund, och en ny partibildning har tillkommit på riksplan – oberoende av Vägval Vänster men debatterad här på hemsidan. Men det finns en debatt jag tycker saknas.

Jag vill efterlysa ökad fokus på frågor som gäller internationalism, migration, integration och antirasism. Därför vill jag åter uppmärksamma rapporten ”Framtiden är oviss”. Med tanke på uppgiftens omfattning och den tid som gavs för den är slutresultatet mycket imponerande. Men jag tycker ändå det finns områden där rapporten gott kunde kompletteras. Här följer några ödmjuka förslag.

Öst- och Sydostasien

I en numera ganska ökänd artikel publicerad ett par år efter Sovjetunionens upplösning, ”The Clash of Civilizations?” (tidskriften Foreign Affairs, sommaren 1993), gjorde den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington ett försök att greppa det världspolitiska läget efter kalla krigets slut. Hans tendentiösa beskrivningar leder till slutsatsen att västvärlden hotas av resten, och det är svårt att uppfatta det som något annat än chauvinism när han hävdar att idéer som demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter är så gott som oförenliga med muslimsk, konfuciansk (kinesisk), hinduisk, buddhistisk eller slavisk-ortodox kultur. De två största hoten mot väst ser han i den muslimska världen respektive den kinesiska kultursfären. I fråga om det första är det svårt att inte läsa det i ljuset av 11 september och kriget mot terrorismen, även om man kan misstänka att det till viss del är en självuppfyllande profetia. Huntington har inte saknat inflytande över den amerikanska utrikespolitiken. När det gäller Kina är det tänkvärt att också en vänsterorienterad tänkare som Immanuel Wallerstein framhåller landet som en seriös konkurrent till USA. Det är förstås inte så märkligt. Tillsammans med Indien är Kina den ekonomi som växt mest under de senaste femtio åren. Dessutom har var och en av de båda länderna en befolkning på över en miljard.

Arbetsgruppens rapport behandlar naturligtvis Kina. Men man nämner inte massakern vid Himmelska fridens torg den 15 april-4 juni 1989, då studentrörelsen krävde ökad demokrati och frihet i Kina. Till skillnad från kraven på rivandet av Berlinmuren, vilkas infriande den 9 november samma år fått enorma konsekvenser och inte minst ett stort symboliskt värde, möttes dessa av statsapparatens repression. Den kommunistiska enpartistaten är idag förenad med en fullt kapitalistisk ekonomi – det sämsta av två världar. Rapporten nämner inte heller Kinas invasion av Tibet eller hur staten kränkt mänskliga rättigheter inte bara för tibetaner, utan också för muslimer och andra minoriteter. De fackliga rättigheterna är också minst sagt satta på undantag. På Amnestys hemsida kan man läsa:

Tortyr fortsätter att vara vanligt förekommande i Kina, och förekommer i alla delar av den juridiska processen. Dödsstraffet fortsätter att ligga på en mycket hög nivå och inga tecken tyder på att de håller på att minska i omfattning. Den kampanj, slå hårt mot brottsligheten, som varit i kraft i ett flertal år för att bekämpa den ökade brottsligheten, har fortsatt, med snabba rättegångar och många avrättningar som följd.

Relationen med Taiwan är förstås också en känslig punkt, varför man kan tala om ”tre T” – Taiwan, Tibet och Tiananmen (Himmelska fridens torg) – som censureras av den kinesiska versionen av sökmotorn Google. Söker man på de orden möts man av regeringspropaganda. Men Kina har ändå beskrivits som ett föredöme av såväl Göran Persson som – nu senast – Lars Leijonborg.

Jag undrar också varför inte t.ex. Vietnamkriget och FNL-rörelsen, juntans Kambodja under Pol Pot eller Burma idag (demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi är en internationellt hyllad person, som mottagit Nobels fredspris och nu senast Palmepriset), Nordkoreas kommunistdiktatur eller den sydkoreanska fria fackföreningsrörelsen KCTU (aktiv inom globaliseringsrörelsen) omnämns – eller Japan? Östtimor, Aceh och den förföljda muslimska minoriteten i södra Thailand är andra som kunnat uppmärksammas.

Den indiska subkontinenten

Rapporten tar också upp Indien. Då bland annat Nehrus ledande roll inom den alliansfria rörelsen, beroendeskolans politiska inflytande, kommunismens framgångar i Kerala och Bengalen, samt det hindunationalistiska f.d. regeringspartiet BJP (Bharatiya Janata Party). Somligt av detta kunde gärna fördjupas en aning, om utrymme fanns, medan jag kan se annat relevant som saknas.

Till att börja med kan jag tycka att Gandhis ickevåldskampanjer och dess betydelse för Indiens självständighet – men också för sådana som Martin Luther King Jr, Solidaritetsrörelsen i Polen och Nelson Mandela i Sydafrika – åtminstone kunde ha nämnts. Gandhis tankar är i högsta grad relevanta för något som kan kallas frihetlig eller ”tredje” vänster: Han talade om ickevåld som teknik och ickevåld som livsstil. Det första är kritik av det rådande, det andra skapandet av alternativ. Vänstern brukar vara bra på det första, men ha svårare för det andra. Men det går också att konstatera att det självständiga Indien under Nehru och Kongresspartiet skiljde sig en hel del från Gandhis egna ideal, där ett relativt svagt centralt styre står på en stark bas av självförsörjande byar med välutbildade invånare. Kritiken av rådande ordning var betydligt mer framgångsrik än skapandet av alternativ. Gandhianism kan också beskrivas som en "kampstrategi för att driva igenom radikala mål med hjälp av massmobilisering men utan att stegra konfliktnivån" (ur Folkrörelselexikon).

Gandhi var inte perfekt. En av hans främsta kritiker var Bhimrao Ramji Ambedkar, kastlös och västutbildad jurist som skrev det självständiga Indiens första konstitution och själv blev ledare för den s.k. dalitrörelsen, de kastlösas rörelse. Gandhi ville inte avskaffa kastsystemet, utan endast reformera det. Detta gör att han inte är särskilt populär bland daliterna. Ambedkar var influerad av såväl Karl Marx som John Dewey, och konverterade till buddhismen mot slutet av sitt liv. Det var emellertid en mycket samhällstillvänd, radikal nytolkning av buddhismen som han och fyra miljoner anhängare bekände sig till. Dalitrörelsen är idag – liksom motsvarigheter i Afrika, Latinamerika och andra delar av världen – engagerad i den globala rättviserörelsen och använder sig mycket av Internet. När World Social Forum år 2004 hölls i Mumbai spelade de en framträdande roll. Om Samir Amin, Immanuel Wallerstein och Walden Bello var namn på allas läppar i Porto Alegre, så är det intet mot Ambedkars renommé i Mumbai.

I samband med den globala rörelsen är också personer som Arundhati Roy och Vandana Shiva viktiga att nämna. Roy är kanske mest känd för sin roman De små tingens Gud (1998), men på svenska finns också essäböckerna Priset för att leva (2001) och Den oändliga rättvisans matematik (2003). Hon är engagerad i fredsrörelsen och har skrivit om en gräsrotsrörelse som försökt stoppa Narmadaprojektet, byggandet av stora dammar som skulle översvämma väldiga områden och göra minst 33 miljoner hemlösa. Vandana Shiva är kärnfysiker, ekofeminist och stark kritiker av bioteknikjätten Monsanto. Dokumentären Bullshit, som kom i höstas, handlade om henne. Shiva tror på småskalighet och rättvis handel. Hon är kritisk mot patent på grödor och privatisering av vatten. Själv driver hon ett organiskt försöksjordbruk i Navdanya, där hon odlar grödor som ger rik utdelning utan växtgifter och med lite vatten, en bristvara i Indien. 1993 fick Shiva det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award.

Rapporten nämner det hindunationalistiska BJP. Lyckligtvis förlorade partiet det allindiska valet 2004, även om man fortfarande är det näst största partiet. Man anser sig vara ett sekulärt parti, men uppbärs av ideologin hindutva (”hinduiskhet”, jfr svenskhet) som är ett slags högerpolitisk hinduism. Om BJP var ett svenskt parti skulle det nog vara en blandning av Sverigedemokraterna och de mest högerorienterade kristdemokraterna. Hindutvarörelsen rymmer också bland annat utomparlamentariska RSS (en fascistoid och militant organisation som förbjöds under en period för misstanke om inblandning i mordet på Mahatma Gandhi) och de intellektuellas VHP (”Hinduiska Världsrådet”).

BJP har betraktats som den politiska grenen av RSS, och många politiker har fått sin skolning inom RSS. Partiet kom till makten 1998, efter folkligt missnöje mot korruptionen inom Kongresspartiet, men också genom mobiliseringen för rörelsens kanske viktigaste symbolfråga: 1992 rev hindunationalistiska aktivister en 1500-talsmoské från i staden Ayodhya, för att guden Rama ansågs född på platsen. Sedan har man verkat för att bygga ett tempel där. De mer moderata ledarna inom BJP anses ha svikit rörelsen i denna fråga, men de mer hårdföra är starka anhängare av RSS. En av dessa är delstaten Gujarats chefsminister Modi, som hållits ansvarig för de antimuslimska upplopp som ledde till att cirka 2 000 människor dog och 150 000 tvingades på flykt år 2002.

Både Indien och Kina är länder med imponerande tillväxt, även om den är ojämnt fördelad. Liksom de redan nämnda Burma, Kambodja och Östtimor finns däremot Nepal med på FN:s lista över världens 50 Least Developed Countries. Landet blev konstitutionell demokrati på nittiotalet, men har härjats av en maoistisk gerilla. Med det hotet som ursäkt avskaffade kungen demokratin. Undantagstillståndet som utlystes har orsakat relativt stora nyheter också här hemma – Nepal är det land i världen där flest politiska försvinnanden ägt rum. Oppositionspartierna slöt en allians med gerillan, som lär ha kopplingar till naxaliterna i Indien (en maoistisk gerillarörelse som i delstaterna Bihar och Andhra Pradesh strider mot jordägarnas privatarméer), med gemensamt mål att återinföra folkstyre. Det senaste som hämt är att kung Gyanendra kastat in handduken och uppmanat de politiska partierna att utse en premiärminister. Men demonstrationerna har fortsatt, och undantagstillståndet förlängts.

Till indiska subkontinenten hör också Sri Lanka, härjat av inbördeskrig från början av åttiotalet. Där bär en buddhistisk nationalism, formulerad i kampen mot västerländsk kolonialism, en stor del av skulden. Landet är buddhistiskt, men den stora tamilska minoriteten är hinduer. En förklaring till stridigheterna är att den singalesiska majoriteten ansåg att tamilerna under kolonialtiden favoriserades av britterna, medan singaleserna diskriminerades. Efter självständigheten försökte man därför korrigera detta genom att favorisera singaleser i många officiella sammanhang. Det ledde också till att den tamilska minoriteten diskriminerades. Flera tamilska organisationer började som en följd av det arbeta för en självständig stat. När det 1983 blev olagligt att tala för en delning av landet utbröt inbördeskrig. Sedan februari 2002 råder en ömsesidig vapenvila, men de fredsförhandlingar som inleddes i samband med vapenvilan avbröts våren 2003, för att nyligen återupptas. Just nu pågår förhandlingar i Genève.

Avslutande reflektioner

Dessa reflektioner berörde bara en del av världen, och det ganska summariskt. Men jag hoppas de kan mana till debatt. Annars kan jag tänka mig att återkomma med ytterligare inlägg: Latinamerika, med den pågående vänstervågen, är mycket intressant. Det är en vänstervåg som på många håll är vad jag skulle kalla frihetlig. På andra håll är det svårt att få skapligt förutsättningslös information: I fallet Hugo Chavez i Venezuela, exempelvis, är statssocialister ofta oreserverat positiva och marknadsliberaler fördömande. Rapporten tar förstås upp det här, men det finns mycket som man inte haft utrymme för.

Då är det märkligare att rapporten överhuvudtaget inte behandlar den/de rörelse(r) som vid slutet av nittiotalet kallades antiglobaliseringsrörelsen, den/de som senare samlats kring World Social Forum – ett alternativ till World Economic Forum i Davos – och protesterna mot Irakkriget. Jag hoppas få återkomma till detta. Kanske kan jag också få tillfälle att föreslå några slutsatser för vänstern.

Av den 10 mars, 2006

Artikeln är publicerad på Vägval Vänsters hemsida.

Sedan i somras har jag befunnit mig i den yttre periferin av den grupp som för några veckor sedan bildade partiföreningen Vänsterdemokraterna (nedan Vd). Mitt engagemang har varit begränsat, men intresset större. Jag har inte samma erfarenhet av partipolitik som de mer engagerade. Dessutom tror jag inte på att ställa upp i valet 2006. Utrymmet finns i det politiska landskapet, men inte organisationen. Det krävs ett mer långsiktigt perspektiv, underifrån. Men jag får återkomma till detta.

För en tid sedan skrev interimstyrelsen en debattartikel i Göteborgsposten, återpublicerad på VVV:s hemsida. Främst presenterar man den politiska plattformen, som i mer utförlig version finns att läsa på partiets hemsida. Mitt ärende gäller inte så mycket detta. Jag kan förstås ha invändningar i detaljer, men en plattform är ju inte så slutgiltig att den inte kan revideras av medlemmarna. De grundläggande idealen är desto viktigare: en insikt om att frihet och jämlikhet förutsätter varandra. Friheten är inte äkta om en del människor är för fattiga eller för svaga för att njuta av den, och jämlikheten är inte äkta om en del människor diskrimineras eller förtrycks av andra. Partiet kan vara en mötesplats för frihetliga socialister såväl som radikala vänsterliberaler. En insikt om såväl det globala som det lokala tycker jag mig också finna i plattformen. Kanske är det en alltför välvillig läsning jag gör.

Interimstyrelsen skriver i sin artikel: ”Att vi gör ett allvarligt försök att hitta nya arbetsformer visar Vänsterdemokraternas stadgar.” Jag är knappast någon expert på hur stadgar kan utformas, men i mina ögon är det ett ganska traditionellt dokument. Det står knappt ett ord om de ”intressegrupper för olika frågor” som man föreslår i artikeln. Jag kan hitta exempel på stadgar som mycket mer övertygande visar på allvarliga försök att hitta nya arbetsformer.

Interimstyrelsen skriver också: ”Många olika aktionsgrupper kommer att kunna samlas under vårt politiska paraply under förutsättning att de ansluter sig till de grundläggande riktlinjerna.” Målsättningen är utmärkt. Liknande strävan har sedan 70-talet funnits hos många inom VPK/Vänsterpartiet, att samla en bred socialistisk vänster. Att man inte lyckades få med miljörörelsen tyder bildandet av Miljöpartiet på, att kvinnorörelsen försummats vittnar Feministiskt initiativ om. Och den fackliga förankringen har försvagats, vad jag förstår. Fredsrörelsen och internationalismen tycker jag mig finna främst utanför partierna – exempelvis i den rörelse av rörelser som präglas av andan från Porto Alegre.

Bland andra Olle Sahlström och Anders Ehnmark brukar lyfta fram idén om ett ”federativt parti”. Ett föredöme finns i Vd:s italienska namne, Democratici di Sinistra. I motsats till vad debatten om EU som ”superstat” antyder, står den federativa principen för ett svagt centrum som byggs upp av starka delar. Det är antitesen till den ”demokratiska centralismen” i Lenins partiuppfattning. Om Vd vill göra ”ett allvarligt försök att hitta nya arbetsformer” kunde man kanske titta på detta? Brasilianska PT, där fackföreningsrörelsen CUT och de jordlösas rörelse MST står i konfrontativ dialog med parlamentariker, är ett annat exempel.

Slutligen: Det långsiktiga underifrånperspektivet. Är det inte lite omvänt att bilda parti, skriva politisk plattform och sedan förutsätta att ”många olika aktionsgrupper” kommer att ta den för given? Nu är jag kanske orättvis, men har man pratat med dessa aktionsgrupper? Vet man vilka de är? Är dagens medlemmar i Vd själva utomparlamentariskt aktiva? Är man engagerad i kampanjen för flyktingamnesti, i Upprop för rättvisa och gemensam välfärd (initierat av Attac, SEKO och MJV), eller i något av exemplen på social ekonomi (som Situation Stockholm/Faktum, Vägen Ut och Ersta Diakoni) och rättvis handel (som Dem Collective och Världsbutikerna för Rättvis Handel)? Jag hoppas det. Annars är det hög tid att prata med människor som är det, för att sedan ägna sig åt namninsamlingen inför valet.

Intressant?

Andra bloggar om: Vänsterdemokraterna, Vägval Vänster, federalism, utomparlamentarism

Av den 20 februari, 2006

Inlägget finns publicerat på Vägval Vänsters hemsida.

Johan Lönnroth (den 26 januari), Jan Wiklund (den 6 februari) och Maria Hagberg (den 13 februari) har i tur och ordning reagerat på mitt inlägg "Var finns 'den nya vänstern'?" Jag är glad att de gjorde det och tror att det finns stora förutsättningar att agera i progressiv riktning.

Fortsätt läsa "En ny vänster bör vara feministisk och frihetlig"

Av den 23 januari, 2006

Följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters hemsida, tar bland annat upp höger/vänsterskalan, synen på stat, marknad och civilsamhälle, samt arbetarrörelsen och klassbegreppet.

Fortsätt läsa "Var finns ”den nya vänstern”?"

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarrörelsen, civilsamhället, Fernand Braudel, globalisering, höger/vänster, John Rawls, Karl Marx, klass, marknadsekonomi, positiv frihet, sociala rörelser, statsapparaten, välfärdsekonomi, vänsterliberalism

Av den 10 december, 2005

Följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, är en uppföljning av en replik till ett tidigare inlägg om feminism. Den här gången handlar det bland annat om offentligt/privat samt om tanken om basinkomst eller medborgarlön.

Fortsätt läsa "Makt att forma samhället och sitt eget liv"

Inkommande söktermer

  • för- och nackdelar med det postindustriella samhället

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Charlotte Wiberg, emancipation, feminism, föräldraförsäkring, Gandhi, jämställdhet, löneskillnader, medborgarlön, Milton Friedman, offentligt/privat, omsorgsetik, sfärism, Simone de Beauvoir, Thomas Paine

Av den 13 november, 2005

Följande artikel om Irakkriget och motståndet mot ockupationen har publicerats i Göteborgs Fria Tidning den 12 november, på Vägval Vänsters webbplats och på Aktuellt i politiken (men finns inte kvar på webben).

Fortsätt läsa "Är USA:s fiende automatiskt en vän?"

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Afghanistan, Aftonbladet, al-Qaida, Åsa Linderborg, Bushadministrationen, Erik Wijk, Gandhi, imperialism, Indien, Irakkriget, Israel/Palestina, kriget mot terrorismen, Kuba, Nazityskland, Sovjetunionen

Av den 26 augusti, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, argumenterar jag kring feminism ur främst ett maskulinitetskritiskt perspektiv. Hatbrott, våldtäkter, strukturer, queerteori och omsorgsetik är några ämnen.

Fortsätt läsa "Feminism – för kvinnors och mäns frigörelse"

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Antonio Gramsci, Carol Gilligan, emancipation, feminism, Gayatri Spivak, genus, hatbrott, hbt-frågor, hegemoni, maskulinitet, omsorgsetik, queerteori, sexbrott, sexualitet

Av den 1 juli, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, resonerarjag kring vänsterns framtida organisering på bred front. Förutom partipolitik och folkrörelser tas bland annat forskning, kultur och social ekonomi upp.

Fortsätt läsa "Reflektioner om vänsterns framtida organisering"

Av den 10 juni, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, resonerar jag med anledning av en artikel av Maria Hagberg kring vänsterns utveckling sedan Franska revolutionen. I fokus står synen på frihetsbegreppet.

Fortsätt läsa "Apropå att definiera frihetlighet"

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om bildning, economic man, franska revolutionen, hegemoni, högerpopulism, identitetspolitik, kulturradikalism, liberalism, Maria Hagberg, positiv frihet, postprotest, socialdemokrati, tredje vänstern, välfärdsekonomi, vänsterlibertarianism

Av den 29 maj, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, bemöter jag ett debattinlägg av Per Herngren med anledning av mitt tidigare inlägg. Jag tar upp bland annat Irakkriget, Rwanda och Baader-Meinhof-ligan.

Fortsätt läsa "Kan ändamålen helga medlen eller måste målet vara medlet?"

Inkommande söktermer

  • mikropolitik

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om antropologi, demokratiteori, FN, folkfest, folkmord, Gandhi, ickevåld, Immanuel Kant, Israel/Palestina, magi, mikropolitik, modernitet, Per Herngren, postprotest, rationaliteter