Början till en politisk levnadsteckning

Av den 6 november, 2012

För ett par månader sedan hamnade jag i en diskussion med Erik Svensson på Twitter, som fick mig att reflektera kring min ideologiska utveckling. Det följande är första delen av något som kan liknas vid en politisk bekännelse.

Förutom att vara professor i zoologisk ekologi vid Lunds universitet har Erik Svensson bloggat flitigt på Biology & Politics utifrån en partilös vänsterståndpunkt. Jag tror att vi stötte på varandra - genom bloggandet, inte kroppsligen - när jag var aktiv i Vägval Vänster, en förening Erik ofta spytt galla över. Liksom han gjort med Arenagruppen, som jag sympatiserat med. Eriks i dag nedlagda blogg var ofta mycket läsvärd, särskilt när han rörde sig i gränslandet mellan naturvetenskap och politik. Jag tror inte att han särskilt ofta funnit något av intresse på min blogg, men det skulle i så fall glädja mig.

Vår diskussion på Twitter behöver kanske inte återges här. Det framkom att Erik uppfattar mig som ideologiskt vilsen - något han grundar i att jag bytt politiskt parti, medan han själv håller sig partilös. För snart två år sedan gick jag med i Socialdemokraterna, efter att ha varit medlem i Miljöpartiet i fem års tid. Innan dess var jag som sagt aktiv i Vägval Vänster (men inte medlem i något parti) och kunde beskriva mig själv som frihetlig vänstermänniska. Jag tycker nog själv att det finns en kontinuitet i mina politiska värderingar, men det är klart att det kanske inte framkommer. Det spelar inte så stor roll. Men om det skulle intressera någon tänkte jag lite självupptaget reflektera kring min politiska utveckling.

Uppväxt och ungdomsår

I blått fält en kyrka av silver med korsprydd takryttare på mitten och kors över vardera gaveln samt med svarta fönster; däröver en ginstam av silver belagd med tre blåa cirkelsågklingor.
Grums kommunvapen.

Hur hamnade jag då här? Till att börja med skulle jag nog beskriva min sociala bakgrund som arbetarklass. Jag föddes och växte upp i Grums, en liten bruksort bland kranskommunerna till Karlstad, Värmland. Mina föräldrar träffades, har jag fått berättat för mig, genom VPK vid mitten av 1970-talet. Jag minns att jag som barn hade ett märke från Folkkampanjen Nej till kärnkraft på min jacka och att vi brukade gå med i förstamajtågen. Men det dröjde till senare delen av tonåren innan jag blev särskilt intresserad av politik. I skolvalet 1991, då jag var fjorton och gick i nian, röstade jag av någon outgrundlig anledning på Moderaterna - troligen en kombination av att jag egentligen inte var så politiskt insatt och att en karismatisk klasskamrat skulle rösta på dem. Det hade kunnat vara värre. Ny demokrati fick hela 6 mandat i Grums kommunfullmäktige det året (vilket var mest i hela Sverige, tillsammans med Eskilstuna kommun och Stockholms stad).

Jag gick ur grundskolan med medelmåttiga - om än fullständiga - betyg och med min bakgrund var det självklart att jag skulle gå någon praktisk linje på gymnasiet. Det blev elektriker. Efter första året började jag trivas allt sämre. Men jag kom på att jag kunde läsa in treårig teknisk linje, och därmed kanske lyckas hitta rätt, så det gjorde jag. Det passade mig bättre och särskilt gillade jag fysik, till den grad att jag tillsammans med några andra tog några frivilliga extraföreläsningar om relativitetsteori och kvantfysik. Jag tror så här i efterhand att det tilltalade min filosofiska läggning.

Efter det här året var min tanke att jag skulle utbilda mig till ingenjör. Mina gymnasiebetyg gav inte högskolebehörighet, så jag fick läsa in bland annat svenska, historia och samhällskunskap på Komvux. Sedan kom jag in på kulturvetarprogrammet vid Karlstads universitet, mitt andrahandsval efter lärarprogrammet. Jag hade upptäckt att det var samhällsvetenskap och humaniora som låg mig närmare än tekniska ämnen.

Det här ville jag berätta för att det har gjort mig till en anhängare av en utbildningspolitik som gör det möjligt också för arbetares barn att leta sig fram till det som är hans eller hennes fallenhet. Jag är övertygad om att samhällets resurser tas bättre tillvara på det sättet. Min gymnasieutbildning gav inte högskolebehörighet - det är jag inte säker på att den behöver göra, men det måste alltid finnas möjligheter för den som vill att komplettera sina kunskaper så att hen kan ändra riktning i livet. Det får inte vara så att det som avgör vem som blir elektriker eller undersköterska och vem som blir läkare, jurist eller forskare är föräldrarnas yrkestillhörighet. Ett av skälen till att jag är socialdemokrat, om än inte en av mina bevekelsegrunder för att bli det, är att det är socialdemokratisk utbildningspolitik som gjort det möjligt för mig att finna min egen väg.

Politikens uppgift är inte att se till vare sig att människor har en viss mängd ekonomiska resurser, eller vi agerar på vissa sätt, utan att försöka se till att vi kan skaffa oss de förmågor som är nödvändiga för ett gott mänskligt liv. Människans värdighet måste vara politikens grund.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • erik svensson lunds universitet

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarklass, Arenagruppen, Erik Svensson, Grums, kärnkraft, Miljöpartiet, Moderaterna, Ny demokrati, Socialdemokraterna, Twitter, utbildningspolitik, Vägval Vänster, Vänsterpartiet

Kommentera!