Bloggutmaning: Politisk metod

Av den 7 december, 2006

Från Syrran kommer ursprungligen denna utmaning som Marcus (Ge oss ett val) gav mig. Den är riktigt knivig, så det tog ett tag att klura på den. Jag har i de allra flesta fallen mycket svårt att välja mellan de två alternativ som står till buds, så jag ska försöka resonera kring dem och (eftersom det krävs) ändå välja ett alternativ. Men valet är kanske mindre viktigt än resonemanget. Jag utgår från att det är det som är syftet med utmaningen - att uppmuntra till reflektion. Here we go!

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?

Jag ser inte det här som någon viktig motsättning, även om jag har gjort det tidigare. T.ex. har jag ansett att det är oerhört angeläget att ett politiskt parti, som söker eller har parlamentarisk representation, behåller kopplingar till utomparlamentariskt politiskt arbete. Exempelvis att det söker dialog med NGO:s eller sociala rörelser, att det kan fungera som en paraplyorganisation för olika rörelser eller att man bör eftersträva att partimedlemmar är engagerade också utanför partiet. Någonting liknande de italienska Vänsterdemokraternas federativa partibildning, snarare än den trotskistiska idén om entrism (som t.ex. brittiska Socialist Workers Party anklagas för att ägna sig åt).

För tillfället är jag inte så fokuserad på det här. Jag har valt att gå med i ett parti, efter att i hela mitt vuxna liv varit politiskt intresserad men inte partipolitiskt engagerad. Paradoxalt nog, kan man kanske tycka, har dessa två processer sammanfallit. Jag måste nog medge att jag inte tror på Politiken med stort P, om någon fattar vad jag menar, men det är oerhört angeläget att människor har makt att förändra sin situation och ser möjligheter att förverkliga sina ideal (givetvis utan att begränsa andra människors möjligheter att förverkliga sina ideal). Vilket forum detta sker i kan variera.

Med utomparlamentariskt arbete kan man i de flesta fall inte åstadkomma särskilt mycket (och jag är ganska skeptisk till utomparlamentariska påtryckningar på företagsledare eller politiker). Undantag finns förstås - Muhammad Yunus och Grameen Bank, arbetarägda fabriker i Argentina, progressiva pensionsfonder i Kalifornien och Kanada, olika former av kooperativverksamhet - och dessa är inte att förakta. Men ska man kunna förändra på strukturell nivå är parlamentarismen oundviklig. Och bör så också vara. Det gäller bara att förbättra dess former. Och att fler människor blir inkluderade.

Mitt val: Inomparlamentariskt arbete.

Form vs innehåll?

De båda hänger ihop. Just nu är jag väldigt inne på det formella, skulle jag nog säga, även om jag inte är säker på att det märks på bloggen. Politiken sitter också i strukturerna, inte bara i idédokumenten. Det går inte att med en hierarkisk organisation genomdriva en anti-hierarkisk politik. I likhet med Charlotte ser jag med vissa förhoppningar på hur föreningsmodellen J 17 utvecklas.

Ideologiskt har jag rört mig i området socialism/grön ideologi/feminism under hela mitt politiskt medvetna liv, med vissa influenser från en del liberaler, men även om dessa ideologier har fina visioner om framtiden så har de inte haft så mycket att säga om metoderna för att nå dit. Dvs demokratin. (Jag räknar inte med figurer som Stalin eller Lenin, eftersom jag inte tilltalas av vad de haft att säga.) Det har funnits idéer både på ekonomins och den deltagande demokratins område, men inte så utförliga. Därför är jag just nu intresserad av vad den republikanska politiska traditionen har att säga om politikens former. Och det är en del.

Mitt val: Form.

Civil olydnad vs laglydighet?

Som flera påpekat tidigare så finns det ingen verklig motsättning mellan de båda, men jag förstår vad frågan är ute efter. Civil olydnad är helt klart att föredra framför blind lydnad. Men civil olydnad bygger också på ett visst accepterande av lagarna, inte minst den nödvändiga viljan att ta de straff som lagen föreskriver. Detta är ett led i processen att förändra orättfärdiga lagar.

Jag har inte mycket till övers för vare sig autonoma vänstermänniskors åsamkande av skador på egendom eller människor (för att egendomen tillhör kapitalistiska företag eller människorna har fel politiska åsikter), eller borgerliga politikers undlåtenhet att betala licensavgift eller skatt. Detta är inte exempel på civil olydnad. Jag skulle snarare påstå (och här lånar jag Per Herngrens definition) att civil olydnad följer sin egen uppsättning lagar:

  • Civil olydnad är en öppen handling, som grundas på ickevåld.
  • Handlingen är olaglig eller bryter mot order och beslut.
  • Den har dessutom som direkt syfte att förändra eller bevara en företeelse i samhället.
  • De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

(Lägg märke till att den sista punkten diskvalificerar Cecilia Stegö Chilò, medan den första och den sista punkten diskvalificerar aktivister från Anti-Fascistisk Aktion, AFA - om inte de sistnämnda, mot min förmodan, ser det som befogat och godtagbart att hamna i finkan för att ha misshandlat en skinnskalle. Men då diskvalificeras de fortfarande av den första punkten.)

Mitt val: Civil olydnad.

Ickevåld vs politiskt våld?

Ickevåld, helt klart. Ofta associeras våld till aktivitet och ickevåld till passivitet. Det är en många gånger falsk dikotomi. Ickevåld ligger den civila olydnaden nära, och det är en proaktiv (syftande till ett politiskt eller etiskt mål) metod. T.ex. är Gandhis ickevåldsfilosofi oerhört mycket mer komplex än enkel pacifism, att inte vilja åsamka skada eller inte våga göra motstånd. Det är en såväl psykologisk som fysisk strategi, dvs inkluderar en vilja att inte demonisera motparten eller göra det omöjligt för den att ändra beteende eller åsikt utan att förlora prestige. Ickevåld har minst lika mycket med politisk dialog som med undvikande av aggressivitet att göra. Det ena förutsätter det andra.

I ett demokratiskt samhälle råder det ingen tvekan om att politiskt våld är fullständigt förkastligt. Då är det mer förståeligt när politiskt våld blir en metod i en mycket desperat situation, där förtrycket är övermäktigt och motparten inte respekterar demokratiska principer. Det bör fortfarande inte glorifieras. Ofta gör det mer skada än nytta för den egna saken (i jämförelse med ickevåld), och det är förenat med risken att våldet blir ett självändamål. Däremot kan jag inte sätta mig till doms över människor som befinner sig i en helt annan situation än jag själv. Men jag förespråkar det inte.

Mitt val: Ickevåld.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?

Måste jag välja mellan pest och kolera så väljer jag nog helst den urvattnade massrörelsen. Då kan man åstadkomma åtminstone något. Politiska sekter förvandlas lätt till klubbar för inbördes beundran, utan möjlighet att beröra utomstående eller förändra samhället utanför.

(Jag utesluter inte möjligheten att en politisk sekt, som anhängarna till Robert Owen, genom upprättandet av ett alternativt samhälle och finslipandet av detta kan inspirera också andra och därigenom förändra samhället utanför. Men då är det kanske inte längre frågan om en sekt.)

Mitt val: Urvattnad massrörelse.

Separatistisk organisering eller inte?

Jag skulle vilja svara så här: Om man inte känner att man har inflytande över ett system, så är det bättre att skapa ett eget och experimentera sig fram till fulländning. Det här anknyter till resonemanget om politiska sekter. Det är inte nödvändigtvis en dum idé att, som kvinnorörelsen eller den tidiga arbetarrörelsen, organisera sig och inom sin egen organisation ägna sig åt folkbildning, administrera strejkkassa eller arbetslöshetsförsäkring, ordna med skydd för utsatta kvinnor, eller vad som nu ligger i organisationens syfte - än att blott protestera mot rådande ordning. Jag är ganska skeptisk till proteströrelsers möjligheter att åstadkomma samhällsförändring.

Men det är också lite grann samma fråga som den om civil olydnad. Den separatistiska organiseringen måste ses som ett medel som går i linje med målet (i motsats till att ändamålet helgar medlen). Om man inte vill se ett segregerat samhälle, ett samhälle där olika grupper är skilda från varandra, så måste den separatistiska organiseringen ses som blott en begränsad metod för att uppfylla vissa behov. Den får inte vara ett egenvärde. Då finns det nog risk för att det utvecklas till en politisk sekt.

Mitt val: Inte (om det kan undvikas).

Är din blogg en politisk metod?

Ja, det kan man nog säga, på ett ganska anspråkslöst sätt. Sedan är det högst tveksamt att jag åstadkommer så mycket politisk förändring med hjälp av den. Bloggen är främst ett sätt för mig att kunna formulera mina tankar, få feedback och förhoppningsvis tänka till ett varv till för att vässa dem lite mer. Kan jag påverka någon annan på ett gynnsamt sätt så är det förstås trevligt.

Mitt svar: Ja.

Det var svårt att få ur mig svaren på dessa frågor, och jag kan inte känna att jag resonerat så väldigt klokt. Men jag var tvungen att åtminstone besvara utmaningen. Jag vill skicka vidare frågorna till Anders, Andreas (med hopp om att provocera honom tillbaka till bloggandet), Masoud, Per, Sven, Tompa och Zaida. Nästan bara snubbar, jag vet, men jag dröjde så med att besvara utmaningen att andra hunnit före till flera av de kvinnliga bloggare som jag gillar (t.ex. Vänstra Stranden, kamferdroppar, Vida Latina och inte minst Syrran själv). Hoppas ni tar er tid att svara. 😉

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

13 reaktioner på ”Bloggutmaning: Politisk metod

  1. francophobe (47 comments)

    Håller inte med i att man i utomparlamentariskt arbete inte kan åstadkomma speciellt mycket. Faktum är att nästan alla omvälvande förändringar medvetna som omedvetna har varit en effekt av utomparlamentariskt agerande. De allra största förändringarna har varit omedvetna, främst pga teknisk utveckling. Ganska snart kommer vi att få se en tämligen omvälvande förändring i property rights (kunde inte komma på det svenska ordet) pga först teknisk utveckling och sen medveten politisk handling genom pirat kopierandet. Självständighets rörelser, Grameen Bank, ja t.o.m. den parlamentariska demokratin har tillkomit genom utomparlamentariskt arbete. Problemet med parlamentariskt arbete är att den främst bevarar ordningen och därför oftast blir reaktiv snarare än aktiv.

    Svara
  2. francophobe (47 comments)

    Dessutom tror jag att du egentligen föredrar utomparlamentariskt arbete efter som du föredrar civilolydnad. Utomparlamentariskt arbete kan vara laglydig, men civil olydnad är alltid utomparlamentarisk.

    Svara
  3. jimpan (121 comments)

    Jag har egentligen svårt att argumentera emot dig här, francophobe. De konkreta exempel du tar upp är väldigt starka poänger (jag är också tillräckligt mycket marxist, vilket jag inte "beskyller" dig för att vara, för att inse att den tekniska eller teknologiska utvecklingen är väldigt avgörande för samhällsomvandlingar på makronivå). Just den frågan upplever jag som allra svårast att besvara och jag hade nästan lika gärna kunnat landa någon helt annanstans.

    Det som ligger till grund för mitt svar tror jag är en strävan att ta mig ur den nästan antiparlamentariska hållning som finns i stora delar av den frihetliga vänstern. Som jag sade inledningsvis tror jag inte så mycket på en motsättning mellan utom- och inomparlamentarisk strävan, och jag köper inte din ståndpunkt att parlamentariskt arbete är reaktivt. Jag vill just nu gärna tro på parlamentarismen. Vi får se om jag blir desillusionerad med tiden. 😉

    Svara
  4. francophobe (47 comments)

    hmm, det är kanske här vi skiljer oss mest. Just det utomparlamentariska arbetet har alltid varit det jag förknippat den frihetliga vänstern med och också varit den aspekt som gjort att jag ser frihetligvänster som en naturligare allierad till liberaler än de konservativa.

    Sen ska man naturligtvis inte snöa in sig på det, ett samhälle utan en stat som styrs av ett parlament är inte speciellt attraktivt utan mest teoretiskt experimenterande.

    Svara
  5. Zaida (1 comments)

    Oh my god. Du begär verkligen inte lite! Värsta uppsatserna krävs ju för att svara utmaningen. Jag ska försöka mitt bästa. 🙂

    Svara
  6. charlotte (146 comments)

    Väl genomtänkta svar precis som man kunde förvänta sig av Jimpan. Diskussionen om parlamentarism-utomparlamentarism här bland kommentarerna ser jag som en bekräftelse av att båda arenorna är helt nödvändiga, förstås. Vilken man väljer kan väl vara ett personligt val - och det finns väl f ö inget som säger att man inte kan pendla mellan att vara partipolitiskt & utomparlamentariskt aktiv.
    Vad jag undrar över är svaret på frågan om separatism. Är arbetarrörelsens egenorganisering separatism? I så fall blir varje yrkesgrupps fackliga organisering en slags separatism. Men är det verkligen detta som ligger i begreppet? Jag har sett det som att det handlar om identitet, medfödd identitet snarare än syssla, och som en organisering som bygger på exkludering, inte "bara" att förbättra för den egna gruppen. Exkluderingen blir en viktig del av själva arbetet. Som skillnaden mellan de kvinnovåldsorganisationer som tillåter män att gå in och stödja (icke-separatistiska) och de som inte gör det (separatistiska).

    Svara
  7. charlotte (146 comments)

    En helt annan sak förresten: jag antar att du har sett att Arons URL kapats av porrfilmsförsäljare? Otäckt att någon kan gå in o ta bort ens sida sådär. Hoppas administratören kan göra nåt så han kan få tillbaks den snart! Och att det inte är något vanligt förekommande med blogspotadresser...

    Svara
  8. Vida Latinahttp://vidalatina.wordpress.com (6 comments)

    Intressant att läsa andras svar, det var ju inte precis en lätt utmaning och många av frågorna tål att dryftas ett par varv fram och tillbaka. Jag vet inte alls om jag är så säker på mina svar, särskilt inte allteftersom man får nya insikter från andra.

    Tack för komplimangen, förresten! 🙂

    Svara
  9. jimpan (121 comments)

    Angående Arons blogg: Reagerade för ett par dagar sedan när jag skulle kolla den. Har frågat honom om det, och det är så att han själv raderat bloggen (tyvärr). Att sedan en porrfilmsförsäljare tagit över URL:en är mycket märkligt. Vi får hoppas att det inte går att göra det med en aktiv blogspotadress.

    Francophobe: Diskussionen om utomparlamentariskt vs inomparlamentariskt lär fortsätta, för jag är inte så säker på att jag tycker så annorlunda från du i den här frågan. Ibland fungerar jag så att jag argumenterar emot min egna uppfattningar i en del frågor, för att pröva om jag kan tycka annorlunda än jag spontant gör. Skillnaden mellan frihetlig vänster och annan vänster är väl just synen på staten och det utomparlamentariska, och jag uppfattar mig fortfarande som frihetlig vänster. (Men jag tycker att det Charlotte säger om personligt val ligger rätt nära min ståndpunkt just nu.)

    Charlotte: Jo, det är väl det man menar med separatism egentligen. Fast jag försökte resonera kring det på ett lite annat sätt. (Jag har också berört ämnet i mitt inlägg om Fanon och motståndet.)

    Zaida och Andreas: Jag ser fram emot att läsa era svar.

    Svara

Kommentera