Avkriminalisera bruket av narkotika

Av den 12 april, 2008

Har skrivit en inledare för Fria Tidningar, eller Fria Tidningen som den nya rikstäckande varianten heter (finns som bilaga till både Göteborgs Fria Tidning och Stockholms Fria Tidning). Det anknyter till en tidigare bloggpost.

Vissa frågor är så heta att enighet tycks helt omöjlig att uppnå. Det kontroversiella i andra ämnen tar sig uttryck i en närmast total samstämmighet. Till de senare hör knarket.

Inom svensk narkotikapolitik finns knappt några ideologiska skiljelinjer att tala om. 1978 satte riksdagen upp målet att Sverige skulle bli helt narkotikafritt. 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika. Sedan 1993 kan man få sex månaders fängelse för att ha knarkat. Samma straff kan en person få för grovt sexuellt tvång. Den som ifrågasätter denna linje blir lätt utpekad som drogliberal och flummare.

Statistik från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, visar att andelen unga som testat droger har minskat - trots ökad tillgång och lägre priser. Däremot ökar antalet personer som tar droger regelbundet. Rapporter från Europeiska centret för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, ECNN, visar att de drogrelaterade dödsfallen generellt minskat i Europa. Men i Sverige ser vi en ökande trend. Det kan relateras till ökad införsel av narkotika i landet, men i ljuset av en minskande trend i övriga Europa kan man ändå undra. Andra länder fokuserar på att erbjuda vård till sina missbrukare. I Sverige har man kriminaliserat ett beroende som allt fler betraktar som en sjukdom.

Grunden för svensk narkotikapolitik kan sökas i den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Välfärdsstaten ger trygghet åt en stor del av befolkningen, men systemen har haft svårt att hantera människor som av olika skäl hamnat utanför. Då har man förlitat sig på en repressiv lagstiftning.

En mer radikal vänstertradition blev framträdande under 1970-talet. Jan Myrdal skrev om att 'tjuvar och horor' är arbetarklassens fiender, ett trasproletariat som måste bekämpas. Myrdals åsiktsfrände, läkaren Nils Bejerot, skrev i Narkotikafrågan och samhället (1968) att staten har en absolut skyldighet att med kraft ingripa mot dessa knarkare som i hans ögon sprider sitt missbruk likt en epidemi. Bejerot sågs som obekväm, tills den första borgerliga regeringen i efterkrigstid tog till sig hans doktrin för att markera mot socialdemokratin. Under tjugo års tid kom denna syn på de mest utsatta att bli statsbärande.

Rapporten Narkotikapolitik och marginalisering (CAN 2002) visar att den svenska narkotikapolitiken haft liten betydelse för missbruksutvecklingen i landet. Arbetslöshet och sociala klyftor har istället varit avgörande. Förra året kom en rapport från organisationen Mobilisering mot narkotika, Kartläggning av svenska polisens narkotikabekämpning, som visar att polisen lägger mycket resurser på tillslag mot enskilda missbrukare. Det är dessa som fått betala priset för den repressiva narkotikapolitiken, genom hemlöshet, sjukdom och social utslagning. Men langningen lyckas man inte komma åt.

Om vi vill få bukt med missbruksproblemen är flera saker helt nödvändiga. Bruket av narkotika bör avkriminaliseras. Beroende är en sjukdom och sådana behandlar man genom vård, inte genom repression. Det behövs satsningar på sprututbytesprogram. Det ger bättre vård för narkomaner och minskar de drogrelaterade dödsfallen. Vi behöver en politik mot de sociala klyftorna, ett system för grundtrygghet som inte låter människor falla mellan stolarna och som inte bygger på paternalism.

Slutligen måste vi tänka globalt. 87 procent av allt heroin i Europa kommer från Afghanistan. Colombia är världens största kokainexportör. De kan knappast beskrivas som välmående länder. Reagans 'War on Drugs' och Bushs 'War on Terror' har knappast gjort saken bättre. Rika länder som Sverige har ett ansvar för utvecklingen i världen. Knarket är en fråga som visar vad som händer om vi struntar i det ansvaret.

***

Som av en händelse tar kamfer-Charlotte upp ämnet i sin debut som krönikör i Malmö Lund City. Läs krönikan! (Jag lovar att jag inte läst den innan jag kom på ämnet för min inledare. Men det är kul att vi tycker rätt lika.)

***

Mattias Svensson ställde på sin blogg frågan "Var finns en antipaternalistisk vänster?" (han har undrat det vid ett par tidigare tillfällen). Mattias besvarar själv frågan genom att ge exempel på företrädare för en antipaternalistisk vänster, dvs vänstermänniskor som motsätter sig förmynderi: Petra Östergren, Magnus Linton, Rasmus Fleischer (pdf), Stig-Björn Ljunggren och Marie Carlsson (plus att såväl Ali Esbati som Birger Schlaug visat prov på det i vissa frågor). Utan att gå in på de konkreta exemplen - för att diskutera huruvida dessa personer står till vänster och/eller är antipaternalister - undrar jag över själva frågeställningen. Är paternalism något att bråka om?

***

Tillägg den 15 april: Marcus uppmärksammade mig på att Berne Stålenkrantz och Louise Persson från Svenska Brukarföreningen skrivit en debattartikel i frågan på Expressens debattsidor (den 14 april). Louise Persson tar också upp det på sin blogg. Kul tajming!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om antipaternalism, Charlotte Wiberg, drogliberalism, förmynderi, Fria Tidningar, George W Bush, Jan Myrdal, kriget mot terrorismen, Louise Persson, Mattias Svensson, moralism, narkotikapolitik, Ronald Reagan, socialpolitik, Svenska Brukarföreningen

Kommentera!

8 reaktioner på ”Avkriminalisera bruket av narkotika

  1. Charlotte (146 comments)

    Ja, du är så klok Jimpan. Har du nånsin fel egentligen? 🙂
    Fast kanske om det där med paternalister förresten. Jag tycker det är rätt fruktbart att diskutera vänstern och paternalism. Men ärligt talat tycker jag kanske det är ÄNNU mer intressant att diskutera högern och paternalism...

    ---
    Tack! Och du har helt rätt i din slutkläm. (Du tycker nog jag har fel som stödjer sexköpslagen...) /Jimmy

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    Jag håller givetvis med dig om slutsatsen, men jag undrar om det verkligen är sant att allt narkotikaberoende är uttryck för sjukdom? Jag förnekar inte att man kan se det så, men problemet med den synen är att det verkar som man därmed lägger ansvaret för beteendet utanför sig själv.

    ---
    Du kan nog ha en poäng där. Jag är nog, liksom de flesta tror jag, benägen att betrakta beroendet som en sjukdom. Man kan se att det är i viss mån självförvållat, men huruvida man hamnar i missbruk eller lyckas ta sig ur efter att ha testat bara några gånger - det är nog ändå i väldigt hög grad beroende av yttre faktorer. Likväl är det viktigt att den enskilde ser sitt eget ansvar, för att en behandling ska lyckas, så det är ingen enkel avvägning. /Jimmy

    Svara
  3. Mats33 (3 comments)

    Bra skrivet för Fria Tidningen. Jobbar nu med dem här i Stockholm, med Läsarnas Fria. Ska vara i Grekland i sommar. Annars lugnt.

    ---
    Tack så mycket! Jag såg att du tog upp frågan i din artikel om det radikala partiet. Tänkte nog skriva nåt svar, men har inte hunnit riktigt. Ha det gott! /Jimmy

    Svara

Kommentera