Identitet och individuell autonomi

Mycket spännande! Uppdelningen av olika identiteter känns användbar. Jag tar med mig det.

Dock blev det väl många begrepp på slutet (som om jag inte själv vore världsmästare i den grenen… . Jag är inte säker på att jag förstår ”Jag vill mena att de medborgerliga och politiska rättigheterna bör skiljas från och överordnas den positiva rätten”. Jag uppfattade det som att de medborgerliga och politiska rättigheterna, solidariskt motiverade, är de som ligger närmast positiv rätt. Är det en felskrivning av dig eller en felfattning av mig?

—
Kul att du uppskattade inlägget! Det kändes som att föreläsningen där jag kom i kontakt med uppdelningen i olika identiteter fick ett mynt att trilla ned hos mig.

Det var lite vanskligt att slänga in ett resonemang om rättigheter där på slutet, utan att göra en rättsfilosofisk utläggning först (som skulle ha krävt allt för stort utrymme). Jag är ingen hejare på rättsfilosofi (något som säkert märks), utan försöker pröva mig fram. Anledningen till att jag ville markera ett litet avståndstagande från alltför utpräglad rättspositivism (samtidigt som jag upplever naturrättstanken som metafysisk, och för mig därmed otillfredsställande) var att jag trots allt tror att det finns ”absoluta” ideal, vilka kan komma till uttryck i föreliggande rätt i högre eller lägre utsträckning. Exempelvis principen om det ömsesidiga erkännandet. /Jimmy

Nu när jag har fattat slutklämmen…

Jag tycker som sagt att resonemanget kring begreppet ‘identitet’ och dess olika kategorier (Är de (c) Ulla Holm eller kommer de från någon annan?) är väldigt intressant och användbart. Jag har redan hunnit hänvisa till ”numerisk identitet” i en kommentar på min blogg! Men till saken:

Föreställningen att vi i samhället måste ha vissa icke-förhandlingsbara förutsättningar (a k a rättigheter) för att möjligheten till ett ”gott” samhälle ska vara möjligt kan jag för all del skriva under på i dagsläget. Den stora frågan är dock vem som ska formulera dessa icke-förhandlingsbara krav på samhällsbildningen, och på vilka grunder. Vilka rättigheter är det alltså vi talar om? Finns äganderätten med i katalogen, exempelvis?

Problemet som jag tycker att du hamnar i, liksom många andra inte minst i de socialliberala och olika utilistiska skolorna, är att du använder pragmatiken som argument för att slå fast något absolut. Om rättigheterna är det mest praktiskt funktionella för allas bästa, och det är därför vi ”måste” instifta dem (rentav institutionalisera dem) – vad har vi då för anledning att tro att de är hotade?

Svaret är naturligtvis: Maktbildningar!

Det egentliga problemet är inte de konsekvenser som ”majoritetens diktatur” kan få för individer, utan att ingångsvillkoren till demokratin – den demokratiska processen i sig – är alltför ojämlika och präglade av maktansamlingar. Vad vi behöver göra är att fokusera mer på att konstruera rättvisa demokratiska processer än att begränsa de demokratiska processernas eventuella verkningar. Det sistnämnda tycks nämligen alltid leda till nya former av maktbildningar, konservatoriska och reproducerande strukturer som de vi ser i klimatskepticismen exempelvis.

Vi stirrar helt enkelt för mycket på konsekvenser (för individer, för kollektiv, för friheten, för ekonomin etc) och talar alldeles för lite om den (förhoppningsvis) demokratiska process som leder fram till dessa konsekvenser. Jag inser naturligtvis att rättigheter krävs i dagens samhälle, men idealet (utopin) för mig är ett samhälle där rättigheter inte längre behövs. De är inte en garanti för ett ”gott” samhälle, utan en kompromiss med det ”onda”.

—
Det var lite att bita i!
1. Ulla Holm har inte ”hittat på” begreppen själv. Numerisk identitet och kvalitativ identitet kommer från ämnet informatik. De båda andra kan möjligen komma från prof Holm själv, men det lämnar jag osvuret. (En ppt med hennes anteckningar till föreläsningen hittar du här.)
2. Jag vill skilja på rättigheter som är ”icke-förhandlingsbara” för att de är det minsta man kan begära som människa (t.ex. att inte bli utsatt för våld, vilka de är kan man kanske använda sig av Kants kategoriska imperativ för att resonera sig fram till), och de som hör till förhandlingens själva förutsättningar, eller demokratins spelregler om man så vill (åsiktsfrihet, yttrandefrihet, etc.). Det finns ingenting absolut i detta, åtminstone inte i transcendental bemärkelse (jag ogillar som sagt naturrätten).
3. Jag håller inte med om att jag använder pragmatik för att slå fast någonting absolut, men håller med dig i att maktkoncentration är det som hotar våra rättigheter. (Makt skall fördelas och godtycklig maktutövning ska förhindras, som du vet…)
4. Jag håller heller inte med om att det kommer att finnas något slags utopiskt samhälle i framtiden (fast jag kan förstås ha fel), där rättigheter inte kommer att behövas, om det är så du menar. Gör du det?
/Jimmy

Först bara, som svar på Jimmys 4:

Nej, jag menar att det ideal vi bör sträva efter är ett samhälle där inga rättigheter behövs, vilket dock inte är detsamma som att jag tror att vi någonsin kommer att uppnå ett sådant samhälle. Alltså borde jag kanske för att undvika hårklyverier säga att rättigheterna då verkligen behövs i all praktisk betydelse. Men poängen jag ville göra är att själva syftet med samhälls- eller demokratibyggande inte bör vara identifierandet och institutionaliserandet av rättigheter, utan att försöka bygga bort de företeelser som gör dem så nödvändiga.

Det som jag i princip opponerar mig emot är nämligen konceptet icke-absoluta rättigheter, som ändå ska institutionaliseras. Detta är ett farligt resonemang, och har visat sig farligt många gånger genom historien. För att uttrycka resonemanget lite väl koncist för att göras full rättvisa:

Rättigheter kan man antingen ha, vilket kräver någon metafysisk grund. Eller så kan man få dem, vilket implicerar någon slags maktinstans som ger dem. Båda dessa faktorer avslöjar en omedelbar fara för godtycklighet – alla med någon metafysisk förklaring kan alltid kräva sina ”rättigheter”; eller så pratar vi om rättigheter som distribueras och formuleras rättigheterna utifrån en initial maktposition. Den oinskränkta rätten att äga är ett utmärkt exempel på båda dessa godtyckliga ursprung till rättigheter samtidigt.

Rättigheter kan också designas för att exkludera vissa grupper. Som ett mer banalt exempel än de uppenbara övertrampen i denna kategori, kan man kanske föra fram ”rätten” att själv få välja vem som tar ut föräldraförsäkring – en tydlig ”rättighet” som på längre sikt gynnar den som har makten i ingångssituationen, nämligen den som tjänar mest pengar: Oftast mannen, som vi alla vet. ”Rättigheter” som delas ut på det här godtyckliga sättet lever inte ett eget liv med andra ord, och man kan ofta se hur de korresponderar med maktens intressen.

Den här problematiken tycker jag i och för sig att Jimmy delvis svarar relativt bra på under hans punkt 2. Men det förtjänas att diskuteras vidare. Jag tror att det är lätt att underskatta problemet och bara köpa ett paket rättigheter som uppfattas som ”bra”.

—
Dina invändningar är mycket viktiga att ha i åtanke vid ”designen” av olika rättigheter. Exemplet på föräldraförsäkringen är inte dumt. Så långt är jag med dig. Rättigheter är ingenting absolut gott, och jag håller inte med den som gör anspråk på något slags metafysisk grund för dem.

Du medger att jag besvarar problematiken (som jag erkänner) relativt bra med min punkt 2. Den punkten var mycket kortfattad, och kan utvecklas, men jag är glad att du anser det. /Jimmy

Men nu tror jag faktiskt att du har missförstått mig kapitalt, Charlotte. Jag vill hävda att det är precis tvärtom! Inte att det du beskriver som Jimmys respektive min position snarast skulle byta plats, utan att jag talar precis om det dynamiska och ständigt omvandlade samhället, och inget annat. Att samhället aldrig stannar och att det aldrig bör stannas (om det nu vore möjligt att stanna det) är i själva verket huvudargumentet för hela min idé. Men jag får kanske angripa det från ett annat håll, innan det blir klart. Fortsätt kritisera dock!

Jag hävdar att varje rättighet formuleras i en kontext, som är tillfällig, arbiträr, eftersom samhället är just dynamiskt till sin natur.

Ta exempelvis (inledningen av) artikel 25 i FN:s deklaration av mänskliga rättigheter:

”Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner”

Den här rättigheten utgår ifrån vetskapen att en sådan grundläggande levnadsstandard inte är självklar för alla människor, men också att vi tror att den är möjlig att uppfylla – här impliceras ju att vi faktiskt har resurserna att föda, klä, etc alla människor på jorden. Bra! Då är problemet bara att uppfylla denna rättighet. Och som du sa så träffande på annan plats (var det hos mig?): Tänk vad världen skulle se annorlunda ut om de mänskliga rättigheterna var ens i närheten av uppfyllda…

Vad som dock inte tas med i formuleringen av denna rätt till mat, kläder etc är den strukturella förutsättning som 1) gör rättigheten nödvändig – låt oss kalla det relativ fattigdom; och 2) vad som gör rättigheten ”realistisk” – den samtidiga relativa rikedomen. Det är ju inte en slump att rikedom är ojämnt fördelad. Fattigdom är inte brist på resurser som kan avhjälpas blott genom att de rika delar med sig av sitt överflöd – det är också en strukturell fråga, som i sig inte löses av att rikedomar omfördelas. I samma ögonblick som rikedomar omfördelas uppstår istället kravet på ”rättigheten” att själv få bestämma över sin egendom, sin förmögenhet. Och så vidare.

Mitt exempel med föräldraförsäkringen illustrerar i princip samma förhållande, men försöker också göra tydligt att makt formeras kring vad det än är som görs absolut, i ett samhälle som per definition inte själv är absolut. Om samhället är dynamiskt, ständigt föränderligt av naturen, så är en ankarpunkt av den typen alltså precis det som makten kommer att formeras omkring. Makt är nämligen konserverande tiill sin natur, det är dess funktion – att motstå dynamiken. Den är därmed å sin ljusare sida nödvändig för att inte samhället ska falla sönder i kaos.

”Bra” och välformulerade rättigheter kan vara utgångspunkter för en makt, som helt klart blir mer sympatisk än om faktiskt absoluta och mätbara ting som muskelstyrka eller vapenarsenalens storlek och hemskhet ligger till grund för den. Men just därför måste rättigheter också formuleras av en demokratisk process, snarare än vara processens förutsättning.

För bara om det är folket som delar ut rättigheter till folket genom en demokratisk process (vilket i och för sig inte är det enklaste att åstadkomma) ges både legitimitet till och makt bakom rättigheterna – i alla andra fall finns det antingen inte legitimitet för att göra det icke-absoluta till något icke-förhandlingsbart, eller så kommer makten att faktiskt uppfylla rättigheten att saknas. Anledningen till att de mänskliga rättigheterna inte är uppfyllda, är givetvis att de inte delats ut av en tillräckligt stark makt. Om man inte har rättigheter (det kräver i så fall metafysik), så måste man få dem av en makt. Och om de verkligen ska fungera så måste de delas ut av en tillräckligt potent makt.

Demokratin ger legitimitet. Demokratin ger makten. Därefter kommer rättigheterna. Men de kommer också att ständigt förändras, förhoppningsvis i takt med att de gamla rättigheterna uppfylls…

Att sträva efter idealet ett samhälle där rättigheter inte är nödvändiga innebär som sagt inte att jag tror att detta kan uppnås. Därmed motsäger det faktiskt inte alls att samhället ständigt får nya rättighetsbehov. Det jag oroar mig över att vi lättvindigt ser instiftandet av rättigheter som en lösning på alla problem (det vill säga just den absolutism du ”anklagade” mig för ).

Att demokrati ofrånkomligt skulle bygga på individuella rättigheter håller jag inte alls med om. Demokratin är snarare en samhällsdrivande process bland andra än en konsekvens av rättigheter. Rent teoretiskt skulle ju individuella rättigheter kunna uppfyllas i en diktatur (beroende på hur de definieras, och då är man tillbaka i den frågan).

Rättighetstänkandet är en oerhört integrerad del av det rådande individualistiska paradigmet, men jag tycker att det finns gott om skäl att ifrågasätta det. Dels för att rättigheter uppenbarligen misslyckats med att vara en garanti för att stater och människor behandlar varandra med den värdighet rättigheterna stipulerar, dels för att de alltid tycks förknippade med makt på ett eller annat sätt.

Med andra ord: Jag har svårt för att se giltigheten i ett individualistiskt sätt att tänka. Det innebär inte att jag saknar uppskattning för att individualismen har fört mänskligheten (långt) framåt, bara att tankesättet också skapar en uppsättning allvarliga problem.

Jag anklagar vare sig dig eller Jimmy för att tro att rättigheter löser allt. Jag kommenterar överhuvudtaget inte för att anklaga någon, utan redogör för hur jag ser på problematiken, inte minst eftersom du efterfrågar det och för att Jimmys inlägg är riktat just till mig och mina idéer.

Du får gärna förklara lite närmare hur du menar att ”Föreställningen om ett samhälle där spänningarna upplösts finns i själva hjärtat av det [jag] målar upp” för jag kan inte riktigt se det själv. Dessutom får du gärna förklara vad du menar är individuella rättigheter, för uppenbarligen har vi inte samma syn på det. Demokrati springer för min del ur föreställningen om alla människors lika värde, vilket inte (nödvändigtvis) är detsamma som föreställningen om att alla människor har individuella rättigheter.

Därtill menar jag alls inte att ”‘rättigheter’ [är] något den starke använder mot den svage”, det är möjligen en individualistisk tolkning av vad jag säger. Jag pratar om hur makt formeras, och det inbeggriper inte att någon gör något mot någon annan.

Men det är rätt uppenbart att du är individualist. Det är alldeles okej och jag kan naturligtvis inte motbevisa en individualistisk världsbild. Däremot är den inte kompatibel med mitt sätt att se på världen, utifrån vilken jag tror att du överskattar betydelsen av en abstrakt och subjektiv företeelse – individuella rättigheter – som är så tydligt formulerad i ett historiskt bundet paradigm – kalla det uypplysningen och moderniteten.

Okej, då förstår jag hur du menar med det sista. Även om man kanske kan göra den slutledningen av det jag har sagt är det inte det jag menar. Jag tänker mer så här:

1. En kränkning uppdagas
2. Om så behövs instiftar samhället en rättighet för att skydda den kränkta
3. Samhället riktar sina ansträngningar mot att lösa upp den bakomliggande orsaken till kränkningen
4. Rättigheten behövs inte längre
5. En ny kränkning uppdagas…
etc

Sedan: Jag använder här inte individualist som en etikett (eller ett upekande skällsord eller liknande) utan som en beskrivning av den metod man använder när man analyserar världen. Själv kallar jag mig i det sammanhanget för holist. Det är inte menat som en värdering. Och när jag uttrycker den där oron använder jag ett ”vi” istället för ett ”ni” just för att inte rikta min anklagelse mot någon speciell, mer än mot det tankeparadigm, det handlingsmönster som jag menar råder, och som jag dessutom menar är tillfälligt. Som i ”Jag är rädd för att vi håller på att konsumera ihjäl vår natur”.

Men inget av det är kärnfrågan egentligen.

Du menar att jag är alldeles för abstrakt, och det är säkert sant. Jag hävdar dock i min tur att rättigheter också är ett abstrakt begrepp, som möjligen känns självklart och konkret i vår historiska kontext, men de är inte eviga eller absoluta.

Demokrati är för mig konceptet om alla människors lika värde, eller snarare om att alla människor är lika ovärderliga. Det är ingen uppfinning, utan en logisk konsekvens av att det (sannolikt) inte finns några objektiva måttstockar. Varje människa har ett unikt värde eftersom hon inte kan mätas. Utifrån detta faktum kan man naturligtvis formulera idén om ”rättigheter” – hon kan få rösträtt, rätt till en rättvis rättegång, rätt till mat på bordet, eller vad vi nu anser att likvärdigheten bör innebära för den enskilda. Men rättigheterna är just blott och bart ändå en ”idé”.

För mig kvarstår alltså – först demokratin, sedan rättigheterna den garanterar. Om rättigheter kommer före konceptet likvärdighet så måste de vara metafysiska. Jag har svårt att se det på annat vis.

Men då förstår jag inte riktigt vad du kritiserar… Om det finns en strukturell orsak till en kränkning så ska man inte fixa den? Alternativt: så är rättigheter lösningen?

Men skit samma. Jag tror inte heller att vi närmar oss varandra mer i den här frågan just. Jag är dock intresserad av att diskutera vidare med någon annan som har invändningar. Att diskussionen i sig naturligtvis inte förpliktigar hindrar inte att den är givande för det man förpliktigar sig att göra…

Nej, jag förstå faktiskt fortfarande inte, och det är säkert inte ditt fel.

Kul att inlägget väckte sån diskussion! Jag känner mig manad att diskutera det ni skrivit i era kommentarer, men tyvärr har jag väldigt mycket att göra just nu (närmar mig slutet på en delkurs). Så jag får be att få återkomma – många tankar har väckts genom er debatt. (Ett inlägg om rättigheter, likavärdestesen, ansvar och solidaritet är på gång, hoppas hinna skriva klart den snart.)