Identitet och individuell autonomi

Av den 5 februari, 2007

Jag skrev tidigare ett inlägg, En republikansk syn på frihet, där jag presenterade ett alternativ till det binära frihetsbegrepp (negativ och positiv frihet) som liberaler gärna resonerar kring.

Enligt den republikanska politiska traditionen bör politisk frihet förstås som ett slags strukturell relation mellan människor eller grupper av människor, snarare än det eventuella utfallet av denna struktur. Frihet är intimt relaterat till makt. Men vem/vad är det som ska åtnjuta denna frihet?

Då frihet kan ha så många olika betydelser i vårt vardagsspråk vill jag med en mer precis terminologi använda mig av ordet autonomi för det vi här talar om, nämligen politisk frihet i dess republikanska bemärkelse. Denna term, av grek. auto, 'själv', nomos, 'lag', syftar på att leva under sina egna regler. Mest vanligt förekommande är att det används om en delstat, provins eller region inom en stat, med rätt att stifta egna lagar. T.ex. har delstater i USA ett visst mått av autonomi gentemot den federala regeringen, liksom Färöarna och Grönland samt Åland i förhållande till den danska respektive den finska regeringen. Autonomi är med andra ord inte detsamma som oberoende.

Autonomi bör förstås i relation till identitet

Autonomi: Det går inte att tvinga människor att följa vägar som de finner godtyckliga.

Jag vill här resonera lite kring begreppet individ, och i synnerhet vad identitet är för något. Detta kan betraktas som något av ett stickspår, men jag menar att det har betydelse för sättet att se på mina nyckelbegrepp autonomi och solidaritet. Dessutom har ämnet tagits upp av Marcus på bloggen Ge oss ett val, och detta inlägg kan ses som en replik till vad han säger. Det var också syftet med denna serie bloggposter.

För Immanuel Kant, vars pamflett Svar på frågan: Vad är upplysning? (1784) definierat mycket av det emancipatoriska upplysningsprojektet, var idealet om autonomi intimt förknippad med föreställningen om den rättighetsägande individen och principen om självbestämmande och individuellt val. Detta har influerat politiska tänkare allt sedan dess, framför allt dem som kan kallas liberala. Det blir problematiskt när man i enlighet med "ägarindividualismen" (där äganderätten är den begreppsliga kärnan i de rättigheter som skyd­dar den individuella autonomin) tenderar att likställa autonomi med egendom i ekonomisk mening och gör marknaden till paradigm för mänskliga relationer.

Likväl kan begreppet individ, och det nära sammanhängande identitet, problematiseras ytterligare. Jag vill börja i den senare änden, och resonera lite kring identitet. Detta koncept kan delas upp i olika underkategorier, som numerisk, kvalitativ, biografisk och politisk identitet. (Min ingång till dessa kategorier var en föreläsning av Ulla M. Holm, filosof och professor i genusvetenskap på Göteborgs universitet.)

Det finns många olika sätt att definiera identitet på. De viktigaste typerna är numerisk identitet och kvalitativ identitet. Numerisk identitet innebär en helt unik identitet som inget annat objekt innehar. Kvalitativ identitet innebär att alla objekt som är likadana i alla relevanta avseenden har samma identitet. Själva ordet identitet härrör från idem (lat. 'densamma'), och enligt en definition är det "den relation som karakteriseras av att den alltid råder mellan, och endast mellan, en individ (eller objekt) och individen (eller objektet) själv" (Nationalencyklopedin).

Varje enskild människa är unik

Vad som avses med numerisk identitet kan exemplifieras med två skedar, identiska till både form och funktion. De har ändå var sin identitet, eftersom det är två skilda objekt. I denna numeriska eller kvantitativa bemärkelse har också varje mänsklig individ sin unika identitet. Till detta ansluter tesen om alla människors lika värde, likavärdestesen, och deklarationen om mänskliga rättigheter.

Omsatt i praktik är potentialen hos denna tes oerhört radikal. Ingen enskild individ är uttömmande beskrivlig med ord som kan tillämpas på någon annan än henne själv. Men om det är så, om ingen enskild individ kan identifiera sig med någon annan, så kan det också vara svårt att uppbringa solidaritet med någon annan. En liknande problematik har inte minst feminister brottats med: Om kön är en social konstruktion, om kvinna, ett allmänbegrepp, inte är något man kan vara, hur kan man då kämpa för kvinnor?

Varje människa har någonting gemensamt med andra

Det kanske vanligaste svaret på frågan om identifikation och solidaritet, eller gemenskap, utgår från det kvalitativa identitetsbegreppet. Detta innebär att två objekt som liknar varandra sägs ha samma identitet. Ett exempel på detta är det streckkodssystem som används i en vanlig mataffär för att identifiera varor och plocka fram prisuppgifter. Alla flingpaket av samma typ har samma kod och det går inte att urskilja ett specifikt paket. Av en rad skäl – perceptiva, kognitiva, emotionella, sociala – tenderar människan att tillämpa detta identitetskriterium för de olika individuella medlemmarna av släktet. Det är ett kommunitärt snarare än liberalt sätt att se på saken.

Kommunitarismen – en politisk tanketradition som är svår att placera in på en traditionell höger/vänsterskala, då dess idéer återfinns lite varstans (bland socialdemokrater såväl som kristdemokrater) – utgår från att varje människa ingår i en gemenskap. Hennes mål präglas i hög grad av den gemenskap hon tillhör. Hon är oundvikligen formad av sin miljö, och bör därför ha rätt till gemenskapens värden, praktiker och traditioner. Aristoteles konstaterade på sin tid att endast djur och gudar kan vara oberoende av andra.

Problematiken med det kvalitativa, eller sociala, identitetsbegreppet är ändå uppenbar. Det undviker det numerära identitetsbegreppets atomistiska baksidor, men har i gengäld andra svaga punkter. Den mest ögonfallande är tron på att människor har en enda sådan identitet. En viss människa kan vara kvinna, journalist, muslim, förälder, svensk, homosexuell, socialdemokrat, yogautövare, vegan, etc. – och det är inte objektivt givet vilken av dessa identiteter, sociala roller, som har prioritet vid ett slumpvist utvalt tillfälle.

Kommunitarismen är problematisk när den förespråkar att statens uppgift inte är att upprätthålla något slags neutralitet mellan kulturella traditioner och sociala sammanhang, utan tvärtom att värna om och främja vissa idéer och värderingar. Denna moraliska ordning baseras på att en majoritet anser att vissa sätt att leva är bättre än andra. Konsekvenserna blir mer makt åt människorna med "den rätta" moraliska uppfattningen - och mindre åt människor som inte uppfyller normen. Det blir då tydligt att autonomi, frihet från godtycklig maktutövning, inte kan baseras på social identitet.

En persons identitet är sammansatt och föränderlig

Det för oss in på det biografiska identitetsbegreppet. Inte bara är varje människa sammansatt av ett knippe sociala identiteter – vilka, delvis på grund av yttre omständigheter, kan variera över tid – utan hon har också förmågan att konstruera, revidera och utföra sin egen livsplan. Detta är människans situerade dimension, hennes biografi eller livsberättelse. Hon skapar där sig själv genom sina handlingar.

Den biografiska identiteten uppstår ur interaktionen mellan å ena sidan den numeriska identiteten, människans abstrakta dimension, å andra sidan knippet av sociala identiteter. (Matz Hammarström skiljer i sin skrift Grön ideologi, 2002, mellan människan som individ och människan som person. Han knyter därmed an till den personalistiska filosofin hos Emmanuel Mounier m.fl. Distintinktionen är densamma som mellan numerisk, abstrakt identitet och biografisk, situerad identitet.)

Jag vill mena att autonomi i någon mening måste förstås som en reflekterande hållning gentemot de egna roller – eller sociala identiteter – man intar. En sådan förmåga att inta olika roller, och att kunna förhålla sig distanserat till dem, kräver i sin tur ett visst mått av frihet i konventionell politisk, social och ekonomisk bemärkelse. Men av förmågan att inta olika roller bör rimligen också följa en förmåga att sätta sig in i andra människors situation (situerade dimension). Kort sagt: det vi kallar empati, eller solidaritet (”att se sig själv i andra”, för att citera Gunnar Ekelöf), är eller bör vara den andra sidan av autonomin. Politisk, eller solidarisk identitet om man så vill, är att kunna identifiera sig med någon som man till sin kvalitativa, sociala identitet har mycket lite gemensamt med.

Ett tvåfaldigt autonomibegrepp

För att kunna formulera ett autonomibegrepp som är politiskt relevant måste vi föreställa oss det som tvåfaldigt (jfr Berlins binära frihetsbegrepp). Båda dess dimensioner är lika nödvändiga. Den ena erkänner varje människa som en unik, icke utbytbar individ. Dess praktiska konsekvenser är det som brukar kallas "negativa rättigheter" (som rätten att inte bli utsatt för våld). I den andra dimensionen finns människan som person, någon vars identitet utvecklas genom hela livet, genom komplexa, intersubjektiva processer. Dess praktiska konsekvenser är en annan uppsättning rättigheter: medborgerliga och politiska.

Jag vill mena att de medborgerliga och politiska rättigheterna bör skiljas från och överordnas den positiva rätten, men det är inte nödvändigt att söka deras legitimitet i en metafysisk föreställning om s.k. "naturrätt". Snarare är de helt enkelt en förutsättning för ett gott samhälle, en samhällsgemenskap som möjliggör största möjliga hänsynstagandet till alla dess medlemmars behov, intressen och värderingar. Dessa rättigheter är att förstå som medborgarens normativa krav på deltagande i offentliga diskussioner om samhället, de maktordningar som oundvikligen reglerar hennes autonomi.

Om vår autonomi inte tryggades genom rättigheter, skulle vårt deltagande i offentligheten inte vara skyddat för begränsningar (eventuellt demokratiskt beslutade), vilkas frånvaro vi aldrig kan ta för given. Både rättigheter och demokratisk diskussion förutsätter autonoma individer med förmåga att inta olika roller i en dialog, förhålla sig reflexivt till sin identitet och även kunna sätta sig in i andra individers situation.

***

Den gode Mr Brown tipsar om en bok av Amartya Sen som jag inser att jag måste läsa. Den heter Identitet och våld: Illusionen om ödet (Daidalos, 2006). Jag återkommer...

***

Marcus Nilsson på Ge oss ett val har just skrivit ett inlägg om frihet. Marcus Fridholm på Sagor från livbåten har svarat. Läs gärna båda bloggposterna!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om autonomi, demokrati, diskursetik, frihet, identitet, Immanuel Kant, individualism, Isaiah Berlin, kommunitarism, liberalism, mänskliga rättigheter, personalism

Kommentera!

31 reaktioner på ”Identitet och individuell autonomi

  1. Andreas (orust) (17 comments)

    Det verkar som du är på väg mot någonting. För min del har det varit en reflex att använda använda det positiva frihetsbegreppet gentemot det negativa i politiska debatter.

    "Det blir problematiskt när man i enlighet med “ägarindividualismen” (där äganderätten är den begreppsliga kärnan i de rättigheter som skyd­dar den individuella autonomin) tenderar att likställa autonomi med egendom i ekonomisk mening och gör marknaden till ett paradigm för mänskliga relationer."

    Men det känns som det behövs något nytt som kan förena dem. "Autonomi", verkar vara ett bättre begrepp att hantera än frihet. Sven-Eric Liedman skrev ju en bok för några år sedan om frihet. Jag tror inte han nämner "Autonomitet" där överhuvudtaget faktiskt. Boken var väl ett ganska klassiskt resonemang om positiv och negativ frihet som jag minns det. Men har du läst den och hur tycker du resonemangen där håller sig?

    ---
    Tack. Jag vill dock understryka - om det är någon som tvivlar - risken att autonomi uppfattas som ett ord att föredra för att frihet "är ett borgerligt begrepp". Så menar jag inte. Frihet som begrepp är bra, men autonomi kan vara mer specifikt.

    Jag har läst Liedmans bok, Tankens lätthet, tingens tyngd, och tycker den är mycket bra. Liedman är en klar favorit! Jag vill försöka föra resonemanget vidare från den framställningen. /Jimmy

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    Mycket spännande! Uppdelningen av olika identiteter känns användbar. Jag tar med mig det.

    Dock blev det väl många begrepp på slutet (som om jag inte själv vore världsmästare i den grenen... ;-). Jag är inte säker på att jag förstår "Jag vill mena att de medborgerliga och politiska rättigheterna bör skiljas från och överordnas den positiva rätten". Jag uppfattade det som att de medborgerliga och politiska rättigheterna, solidariskt motiverade, är de som ligger närmast positiv rätt. Är det en felskrivning av dig eller en felfattning av mig?

    ---
    Kul att du uppskattade inlägget! Det kändes som att föreläsningen där jag kom i kontakt med uppdelningen i olika identiteter fick ett mynt att trilla ned hos mig.

    Jag förstår och tar till mig kritiken av begreppsinflationen på slutet, särskilt när den kommer från dig. 😉

    Det var lite vanskligt att slänga in ett resonemang om rättigheter där på slutet, utan att göra en rättsfilosofisk utläggning först (som skulle ha krävt allt för stort utrymme). Jag är ingen hejare på rättsfilosofi (något som säkert märks), utan försöker pröva mig fram. Anledningen till att jag ville markera ett litet avståndstagande från alltför utpräglad rättspositivism (samtidigt som jag upplever naturrättstanken som metafysisk, och för mig därmed otillfredsställande) var att jag trots allt tror att det finns "absoluta" ideal, vilka kan komma till uttryck i föreliggande rätt i högre eller lägre utsträckning. Exempelvis principen om det ömsesidiga erkännandet. /Jimmy

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Ah... Jag tror att min läsning var färgad av resonemanget "negativa rättigheter" i stycket ovanför och läste "positiv rätt" mer som "positiva rättigheter" i Berlins mening. De tangerar visserligen varandra, men jag kände mig begreppsförvirrad: I ena stycket ställer du Berlins negativa rättigheter mot den solidariska tanken, och i nästa stycke ställer du en rättspositivistisk uppfattning mot samma sak. Det är nog helt korrekt, rent logiskt, men svårt att hålla isär.

    ---
    Det gick lite fort i din läsning, och framför allt gick det nog lite för fort när jag skrev det. Jag såg det nu när du frågade om saken. Inte alls konstigt att du läste "positiv rätt" som "positiva rättigheter", jag skulle ha formulerat mig annorlunda och för sammanhanget mer genomtänkt. Fler synpunkter välkomnas! 🙂 /Jimmy

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    Nu när jag har fattat slutklämmen... 🙂

    Jag tycker som sagt att resonemanget kring begreppet 'identitet' och dess olika kategorier (Är de (c) Ulla Holm eller kommer de från någon annan?) är väldigt intressant och användbart. Jag har redan hunnit hänvisa till "numerisk identitet" i en kommentar på min blogg! Men till saken:

    Föreställningen att vi i samhället måste ha vissa icke-förhandlingsbara förutsättningar (a k a rättigheter) för att möjligheten till ett "gott" samhälle ska vara möjligt kan jag för all del skriva under på i dagsläget. Den stora frågan är dock vem som ska formulera dessa icke-förhandlingsbara krav på samhällsbildningen, och på vilka grunder. Vilka rättigheter är det alltså vi talar om? Finns äganderätten med i katalogen, exempelvis?

    Problemet som jag tycker att du hamnar i, liksom många andra inte minst i de socialliberala och olika utilistiska skolorna, är att du använder pragmatiken som argument för att slå fast något absolut. Om rättigheterna är det mest praktiskt funktionella för allas bästa, och det är därför vi "måste" instifta dem (rentav institutionalisera dem) - vad har vi då för anledning att tro att de är hotade?

    Svaret är naturligtvis: Maktbildningar!

    Det egentliga problemet är inte de konsekvenser som "majoritetens diktatur" kan få för individer, utan att ingångsvillkoren till demokratin - den demokratiska processen i sig - är alltför ojämlika och präglade av maktansamlingar. Vad vi behöver göra är att fokusera mer på att konstruera rättvisa demokratiska processer än att begränsa de demokratiska processernas eventuella verkningar. Det sistnämnda tycks nämligen alltid leda till nya former av maktbildningar, konservatoriska och reproducerande strukturer som de vi ser i klimatskepticismen exempelvis.

    Vi stirrar helt enkelt för mycket på konsekvenser (för individer, för kollektiv, för friheten, för ekonomin etc) och talar alldeles för lite om den (förhoppningsvis) demokratiska process som leder fram till dessa konsekvenser. Jag inser naturligtvis att rättigheter krävs i dagens samhälle, men idealet (utopin) för mig är ett samhälle där rättigheter inte längre behövs. De är inte en garanti för ett "gott" samhälle, utan en kompromiss med det "onda".

    ---
    Det var lite att bita i! 🙂
    1. Ulla Holm har inte "hittat på" begreppen själv. Numerisk identitet och kvalitativ identitet kommer från ämnet informatik. De båda andra kan möjligen komma från prof Holm själv, men det lämnar jag osvuret. (En ppt med hennes anteckningar till föreläsningen hittar du här.)
    2. Jag vill skilja på rättigheter som är "icke-förhandlingsbara" för att de är det minsta man kan begära som människa (t.ex. att inte bli utsatt för våld, vilka de är kan man kanske använda sig av Kants kategoriska imperativ för att resonera sig fram till), och de som hör till förhandlingens själva förutsättningar, eller demokratins spelregler om man så vill (åsiktsfrihet, yttrandefrihet, etc.). Det finns ingenting absolut i detta, åtminstone inte i transcendental bemärkelse (jag ogillar som sagt naturrätten).
    3. Jag håller inte med om att jag använder pragmatik för att slå fast någonting absolut, men håller med dig i att maktkoncentration är det som hotar våra rättigheter. (Makt skall fördelas och godtycklig maktutövning ska förhindras, som du vet...)
    4. Jag håller heller inte med om att det kommer att finnas något slags utopiskt samhälle i framtiden (fast jag kan förstås ha fel), där rättigheter inte kommer att behövas, om det är så du menar. Gör du det?
    /Jimmy

    Svara
  5. Charlotte (146 comments)

    Tycker detta var en väl skriven & tänkvärd text (som vanligt när det kommer från Jimmy). Autonomibegreppet är väldigt användbart när man talat frihet & rättvisa.
    Och jag måste instämma i Jimmys kritik av Marcus kommentar ovan...ett samhälle där det inte behövs rättigheter...farligt, farligt. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle se ut. Och hur skulle man där handskas med den individ som skulle börja kräva rättigheter trots att den Holistiska Helheten avskrivit sådana? Eller skulle den individen besitta nånslags kollektivt bimedvetande? Kom ut ur texttornet nu Marcus.

    ---
    Tack, Charlotte. /Jimmy

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    Först bara, som svar på Jimmys 4:

    Nej, jag menar att det ideal vi bör sträva efter är ett samhälle där inga rättigheter behövs, vilket dock inte är detsamma som att jag tror att vi någonsin kommer att uppnå ett sådant samhälle. Alltså borde jag kanske för att undvika hårklyverier säga att rättigheterna då verkligen behövs i all praktisk betydelse. Men poängen jag ville göra är att själva syftet med samhälls- eller demokratibyggande inte bör vara identifierandet och institutionaliserandet av rättigheter, utan att försöka bygga bort de företeelser som gör dem så nödvändiga.

    Det som jag i princip opponerar mig emot är nämligen konceptet icke-absoluta rättigheter, som ändå ska institutionaliseras. Detta är ett farligt resonemang, och har visat sig farligt många gånger genom historien. För att uttrycka resonemanget lite väl koncist för att göras full rättvisa:

    Rättigheter kan man antingen ha, vilket kräver någon metafysisk grund. Eller så kan man dem, vilket implicerar någon slags maktinstans som ger dem. Båda dessa faktorer avslöjar en omedelbar fara för godtycklighet - alla med någon metafysisk förklaring kan alltid kräva sina "rättigheter"; eller så pratar vi om rättigheter som distribueras och formuleras rättigheterna utifrån en initial maktposition. Den oinskränkta rätten att äga är ett utmärkt exempel på båda dessa godtyckliga ursprung till rättigheter samtidigt.

    Rättigheter kan också designas för att exkludera vissa grupper. Som ett mer banalt exempel än de uppenbara övertrampen i denna kategori, kan man kanske föra fram "rätten" att själv få välja vem som tar ut föräldraförsäkring - en tydlig "rättighet" som på längre sikt gynnar den som har makten i ingångssituationen, nämligen den som tjänar mest pengar: Oftast mannen, som vi alla vet. "Rättigheter" som delas ut på det här godtyckliga sättet lever inte ett eget liv med andra ord, och man kan ofta se hur de korresponderar med maktens intressen.

    Den här problematiken tycker jag i och för sig att Jimmy delvis svarar relativt bra på under hans punkt 2. Men det förtjänas att diskuteras vidare. Jag tror att det är lätt att underskatta problemet och bara köpa ett paket rättigheter som uppfattas som "bra".

    ---
    Dina invändningar är mycket viktiga att ha i åtanke vid "designen" av olika rättigheter. Exemplet på föräldraförsäkringen är inte dumt. Så långt är jag med dig. Rättigheter är ingenting absolut gott, och jag håller inte med den som gör anspråk på något slags metafysisk grund för dem.

    Däremot håller jag inte med dig, eller kanske är det så att jag inte förstår dig, när du säger att syftet med "samhälls- och demokratibyggande" inte bör vara att institutionalisera rättigheter. Varför inte? Som jag förstår rättigheter är de helt enkelt förverkligade (vilket de aldrig kan vara en gång för alla) just när de företeelser som gör dem nödvändiga "byggts bort" (kanske är det ett hårklyveri, men jag ogillar metaforen "bygge" - demokrati handlar för mig om samtal). Det ena är hönan, det andra ägget. Vilken som kommer först ser inte jag som någon relevant fråga.

    Varför kan inte kravet på erkännande av rättigheter vara en drivkraft för demokratin? (Somliga kräver absolut privat äganderätt, andra kräver religionsfrihet, en tredje part kräver skäliga förhållanden på arbetet - vilken part som får igenom sina krav är en fråga om makt, och makt bör i en fullgod demokrati underställas det offentliga samtalet, men då rör vi oss på en annan nivå i frågan.)

    Du medger att jag besvarar problematiken (som jag erkänner) relativt bra med min punkt 2. Den punkten var mycket kortfattad, och kan utvecklas, men jag är glad att du anser det. /Jimmy

    Svara
  7. Charlotte (146 comments)

    Jimpans invändning mot Marcus pekar på två olika förhållningssätt - det ena ser samhället som en dynamisk plats där nya intressekonflikter ständigt uppstår, det andra strävar efter harmoni & konsensus. Efter en slutgiltig konfliktlösning. Detta andra förhållningssätt, som Marcus företräder, kan i sin förlängning föra till ett förkrossande förtryck. Ett samhälle som anser sig ha löst grundläggande konflikter brukar som regel förneka problem som individer upplever finns där. Harmonibehovet måste till slut tillfredsställas till varje pris. Jag förenklar & reducerar nu, men vill ändå påstå att jag har en viktig poäng här. Och det är den som gör att jag får rysningar ibland när jag läser Marcus - även om jag i mycket delar hans syn på vad som är fel här & nu.

    Svara
  8. Marcus (478 comments)

    Men nu tror jag faktiskt att du har missförstått mig kapitalt, Charlotte. 🙂 Jag vill hävda att det är precis tvärtom! Inte att det du beskriver som Jimmys respektive min position snarast skulle byta plats, utan att jag talar precis om det dynamiska och ständigt omvandlade samhället, och inget annat. Att samhället aldrig stannar och att det aldrig bör stannas (om det nu vore möjligt att stanna det) är i själva verket huvudargumentet för hela min idé. Men jag får kanske angripa det från ett annat håll, innan det blir klart. Fortsätt kritisera dock!

    Jag hävdar att varje rättighet formuleras i en kontext, som är tillfällig, arbiträr, eftersom samhället är just dynamiskt till sin natur.

    Ta exempelvis (inledningen av) artikel 25 i FN:s deklaration av mänskliga rättigheter:

    "Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner"

    Den här rättigheten utgår ifrån vetskapen att en sådan grundläggande levnadsstandard inte är självklar för alla människor, men också att vi tror att den är möjlig att uppfylla - här impliceras ju att vi faktiskt har resurserna att föda, klä, etc alla människor på jorden. Bra! Då är problemet bara att uppfylla denna rättighet. Och som du sa så träffande på annan plats (var det hos mig?): Tänk vad världen skulle se annorlunda ut om de mänskliga rättigheterna var ens i närheten av uppfyllda...

    Vad som dock inte tas med i formuleringen av denna rätt till mat, kläder etc är den strukturella förutsättning som 1) gör rättigheten nödvändig - låt oss kalla det relativ fattigdom; och 2) vad som gör rättigheten "realistisk" - den samtidiga relativa rikedomen. Det är ju inte en slump att rikedom är ojämnt fördelad. Fattigdom är inte brist på resurser som kan avhjälpas blott genom att de rika delar med sig av sitt överflöd - det är också en strukturell fråga, som i sig inte löses av att rikedomar omfördelas. I samma ögonblick som rikedomar omfördelas uppstår istället kravet på "rättigheten" att själv få bestämma över sin egendom, sin förmögenhet. Och så vidare.

    Mitt exempel med föräldraförsäkringen illustrerar i princip samma förhållande, men försöker också göra tydligt att makt formeras kring vad det än är som görs absolut, i ett samhälle som per definition inte själv är absolut. Om samhället är dynamiskt, ständigt föränderligt av naturen, så är en ankarpunkt av den typen alltså precis det som makten kommer att formeras omkring. Makt är nämligen konserverande tiill sin natur, det är dess funktion - att motstå dynamiken. Den är därmed å sin ljusare sida nödvändig för att inte samhället ska falla sönder i kaos.

    "Bra" och välformulerade rättigheter kan vara utgångspunkter för en makt, som helt klart blir mer sympatisk än om faktiskt absoluta och mätbara ting som muskelstyrka eller vapenarsenalens storlek och hemskhet ligger till grund för den. Men just därför måste rättigheter också formuleras av en demokratisk process, snarare än vara processens förutsättning.

    För bara om det är folket som delar ut rättigheter till folket genom en demokratisk process (vilket i och för sig inte är det enklaste att åstadkomma) ges både legitimitet till och makt bakom rättigheterna - i alla andra fall finns det antingen inte legitimitet för att göra det icke-absoluta till något icke-förhandlingsbart, eller så kommer makten att faktiskt uppfylla rättigheten att saknas. Anledningen till att de mänskliga rättigheterna inte är uppfyllda, är givetvis att de inte delats ut av en tillräckligt stark makt. Om man inte har rättigheter (det kräver i så fall metafysik), så måste man dem av en makt. Och om de verkligen ska fungera så måste de delas ut av en tillräckligt potent makt.

    Demokratin ger legitimitet. Demokratin ger makten. Därefter kommer rättigheterna. Men de kommer också att ständigt förändras, förhoppningsvis i takt med att de gamla rättigheterna uppfylls...

    Svara
  9. Charlotte (146 comments)

    Men det går inte ihop. Du säger att: "Demokratin ger legitimitet. Demokratin ger makten. Därefter kommer rättigheterna. Men de kommer också att ständigt förändras, förhoppningsvis i takt med att de gamla rättigheterna uppfylls…" Samtidigt säger du att du tycker att ett samhälle där rättigheter inte behövs är ett ideal vi bör sträva efter. Hur då när det ständigt uppstår nya rättighetsbehov?
    Och hur kan demokrati endast skapa rättigheter, inte i sig bottna i rättigheter? Demokrati bygger helt och hållet på individuella rättigheter.

    Svara
  10. Marcus (478 comments)

    Att sträva efter idealet ett samhälle där rättigheter inte är nödvändiga innebär som sagt inte att jag tror att detta kan uppnås. Därmed motsäger det faktiskt inte alls att samhället ständigt får nya rättighetsbehov. Det jag oroar mig över att vi lättvindigt ser instiftandet av rättigheter som en lösning på alla problem (det vill säga just den absolutism du "anklagade" mig för 🙂 ).

    Att demokrati ofrånkomligt skulle bygga på individuella rättigheter håller jag inte alls med om. Demokratin är snarare en samhällsdrivande process bland andra än en konsekvens av rättigheter. Rent teoretiskt skulle ju individuella rättigheter kunna uppfyllas i en diktatur (beroende på hur de definieras, och då är man tillbaka i den frågan).

    Rättighetstänkandet är en oerhört integrerad del av det rådande individualistiska paradigmet, men jag tycker att det finns gott om skäl att ifrågasätta det. Dels för att rättigheter uppenbarligen misslyckats med att vara en garanti för att stater och människor behandlar varandra med den värdighet rättigheterna stipulerar, dels för att de alltid tycks förknippade med makt på ett eller annat sätt.

    Med andra ord: Jag har svårt för att se giltigheten i ett individualistiskt sätt att tänka. Det innebär inte att jag saknar uppskattning för att individualismen har fört mänskligheten (långt) framåt, bara att tankesättet också skapar en uppsättning allvarliga problem.

    Svara
  11. Charlotte (146 comments)

    Ärligt talat Marcus, du är helt ute & cyklar.
    Att ha idealet "ett rättighetslöst samhälle" måste innebära att man anser att detta är önskvärt. OCH att det går att närma sig idealet. Föreställningen om ett samhälle där spänningarna upplösts finns i själva hjärtat av det du målar upp (som, återigen, är fullständigt abstrakt, jag skulle nästan vilja anklaga dig för sofism).
    Sen definierar du ju "rättigheter" och "demokrati" på ett snarast orwellskt sätt. Hur tror du demokrati har uppstått om inte ur en föreställning om individuella rättigheter? I din retorik blir "rättigheter" till något den starke använder mot den svage.Visst kan det funka så i ett perverterat samhälle. Men är det något som följer av tanken på vissa okränkbara individuella rättigheter? Knappast.
    Och vem är det som tror att "rättigheter löser allt"? Har exempelvis jag eller Jimmy uttryckt något överhuvudtaget som tyder på det?

    Svara
  12. Marcus (478 comments)

    Jag anklagar vare sig dig eller Jimmy för att tro att rättigheter löser allt. Jag kommenterar överhuvudtaget inte för att anklaga någon, utan redogör för hur jag ser på problematiken, inte minst eftersom du efterfrågar det och för att Jimmys inlägg är riktat just till mig och mina idéer.

    Du får gärna förklara lite närmare hur du menar att "Föreställningen om ett samhälle där spänningarna upplösts finns i själva hjärtat av det [jag] målar upp" för jag kan inte riktigt se det själv. Dessutom får du gärna förklara vad du menar är individuella rättigheter, för uppenbarligen har vi inte samma syn på det. Demokrati springer för min del ur föreställningen om alla människors lika värde, vilket inte (nödvändigtvis) är detsamma som föreställningen om att alla människor har individuella rättigheter.

    Därtill menar jag alls inte att "'rättigheter' [är] något den starke använder mot den svage", det är möjligen en individualistisk tolkning av vad jag säger. Jag pratar om hur makt formeras, och det inbeggriper inte att någon gör något mot någon annan.

    Men det är rätt uppenbart att du är individualist. Det är alldeles okej och jag kan naturligtvis inte motbevisa en individualistisk världsbild. Däremot är den inte kompatibel med mitt sätt att se på världen, utifrån vilken jag tror att du överskattar betydelsen av en abstrakt och subjektiv företeelse - individuella rättigheter - som är så tydligt formulerad i ett historiskt bundet paradigm - kalla det uypplysningen och moderniteten.

    Svara
  13. Charlotte (146 comments)

    När du skriver "Det jag oroar mig över att vi lättvindigt ser instiftandet av rättigheter som en lösning på alla problem" så måste du ju ha haft någon/något i åtanke eller hur? Det måste liksom finnas något konkret du oroar dig för.
    Är jag "individualist"? Ja, i den meningen att jag anser att det finns enskilda människor som är skilda från varandra och har rättigheter såsom rösträtt osv. Och att jag tycker att individen ibland måste skyddas från kollektivet (därför är jag också tveksam till att skrota begreppet "negativa rättigheter" trots att de alltid kan glida över till att från det andra hållet sett betraktas som positiva). Men jag tycker etiketterandet är lite larvigt ("du är ju borgare egentligen", liksom).
    Det är mycket mystiskt och motsägelsefullt att du värderar demokrati så högt men samtidigt inte ser att den, i den form vi känner den, är just sprungen ur den upplysning & modernitet som också skapat föreställningen om individuella rättigheter som vi känner den. Vad tycker du att demokrati är egentligen? Demokrati som inte vilar på föreställningen om individuella rättigheter, alltså om individer som deltar i samhället, skyddas i det och begränsas i sitt agerande av det,kan nog överhuvudtaget inte egentligen vara demokrati i min bok.
    Vad jag menar med att du torgför en bild av ett idealsamhälle där spänningarna upplösts kan jag nog inte förklara tydligare än jag redan gjort. Återigen: du säger a) att nya rättigheter definieras i samband med att nya konfliktområden uppstår, och b) idealet är ett samhälle utan rättigheter. Idealet är alltså ett samhälle där inga nya konfliktområde uppstår (d v s spänningarna har upplösts).

    Svara
  14. Marcus (478 comments)

    Okej, då förstår jag hur du menar med det sista. Även om man kanske kan göra den slutledningen av det jag har sagt är det inte det jag menar. Jag tänker mer så här:

    1. En kränkning uppdagas
    2. Om så behövs instiftar samhället en rättighet för att skydda den kränkta
    3. Samhället riktar sina ansträngningar mot att lösa upp den bakomliggande orsaken till kränkningen
    4. Rättigheten behövs inte längre
    5. En ny kränkning uppdagas...
    etc

    Sedan: Jag använder här inte individualist som en etikett (eller ett upekande skällsord eller liknande) utan som en beskrivning av den metod man använder när man analyserar världen. Själv kallar jag mig i det sammanhanget för holist. Det är inte menat som en värdering. Och när jag uttrycker den där oron använder jag ett "vi" istället för ett "ni" just för att inte rikta min anklagelse mot någon speciell, mer än mot det tankeparadigm, det handlingsmönster som jag menar råder, och som jag dessutom menar är tillfälligt. Som i "Jag är rädd för att vi håller på att konsumera ihjäl vår natur".

    Men inget av det är kärnfrågan egentligen.

    Du menar att jag är alldeles för abstrakt, och det är säkert sant. Jag hävdar dock i min tur att rättigheter också är ett abstrakt begrepp, som möjligen känns självklart och konkret i vår historiska kontext, men de är inte eviga eller absoluta.

    Demokrati är för mig konceptet om alla människors lika värde, eller snarare om att alla människor är lika ovärderliga. Det är ingen uppfinning, utan en logisk konsekvens av att det (sannolikt) inte finns några objektiva måttstockar. Varje människa har ett unikt värde eftersom hon inte kan mätas. Utifrån detta faktum kan man naturligtvis formulera idén om "rättigheter" - hon kan få rösträtt, rätt till en rättvis rättegång, rätt till mat på bordet, eller vad vi nu anser att likvärdigheten bör innebära för den enskilda. Men rättigheterna är just blott och bart ändå en "idé".

    För mig kvarstår alltså - först demokratin, sedan rättigheterna den garanterar. Om rättigheter kommer före konceptet likvärdighet så måste de vara metafysiska. Jag har svårt att se det på annat vis.

    Svara
  15. Charlotte (146 comments)

    Jaha, nu kommer vi nog inte längre.
    Det som du beskriver ovan (en kränkning uppdagas osv) är ju precis vad jag uppfattade att du menade - min kritik kvarstår alltså i exakt samma form.
    Demokrati - synen på "var människas ovärderlighet...." Jaha, men den synen kan lika gärna gälla under ett slags medeltidslikt samhälle där härskaren får sin makt av gud och alla hade sin plats. Alla är lika "ovärderliga" på sin plats. Jag vet mycket väl att det inte är så du menar - jag försöker bara påpeka att ditt resonemang är ohållbart.
    Men diskussionen är framför allt meningslös eftersom den rör sig på en nivå där den är fullständigt "till intet förpliktigande".

    Svara
  16. Marcus (478 comments)

    Men då förstår jag inte riktigt vad du kritiserar... Om det finns en strukturell orsak till en kränkning så ska man inte fixa den? Alternativt: så är rättigheter lösningen?

    Men skit samma. Jag tror inte heller att vi närmar oss varandra mer i den här frågan just. Jag är dock intresserad av att diskutera vidare med någon annan som har invändningar. Att diskussionen i sig naturligtvis inte förpliktigar hindrar inte att den är givande för det man förpliktigar sig att göra...

    Svara
  17. Charlotte (146 comments)

    Ååååh...en gång till då nu för sista gången: 1. en kränkning uppstår. 2. den åtgärdas genom att rättighet installeras. Så fortsätter det i all oändlighet. Eller? För du anser ju samtidigt att MAN SKA STRÄVA EFTER ETT SAMHÄLLE UTAN RÄTTIGHETER. Det finns alltså en normativ föreställning om ETT SAMHÄLLE DÄR INGA KRÄNKNINGAR UPPSTÅR - alltså ett samhäller utan konflikter alt spänningar, i den mening jag använt ordet. Om du inte förstår nu heller är det faktiskt inte mitt fel.

    Svara
  18. Thomas Svensson (75 comments)

    Jimmy skriver: ”Jag vill mena att de medborgerliga och politiska rättigheterna bör skiljas från och överordnas den positiva rätten, men det är inte nödvändigt att söka deras legitimitet i en metafysisk föreställning om s.k. “naturrätt“. Snarare är de helt enkelt en förutsättning för ett gott samhälle, en samhällsgemenskap som möjliggör största möjliga hänsynstagandet till alla dess medlemmars behov, intressen och värderingar. Dessa rättigheter är att förstå som medborgarens normativa krav på deltagande i offentliga diskussioner om samhället, de maktordningar som oundvikligen reglerar hennes autonomi.”

    Detta är, tycker jag, det bästa i ditt inlägg Jimmy. Min uppfattning är nämligen, i enlighet med Marcus, att rättigheter är något som skapas i ett demokratiskt samhälle. De rättigheter du talar om kan mycket riktigt inte legitimeras metafysiskt. Inte heller logiskt eller överhuvudtaget utifrån förnuftiga argument, utan de är ett resultat av att vi, någorlunda demokratiskt, har kommit överens om att de är en förutsättning för ett gott samhälle.

    Dina övriga resonemang försöker med allehanda ”objektiva” resonemang komma fram till att den moral, den rättskänsla, de rättigheter vi känner för och som mejslats fram under årtusenden, är logiska. Vi måste nog istället erkänna att de har andra grunder än förnuftet och att ett mer fullständigt medbestämmande ytterligare skulle kunna finslipa dessa rättigheter.

    Charlotte hakar upp sig på Marcus virtuella mål om ett samhälle utan behov av rättigheter. Och jag förstår henne. Även om jag nästan alltid håller med Marcus, möjligen med hjälp av välvilliga tolkningar, anar jag också ibland risken med den abstrakta analysen. Marxismen är kanske det bästa exemplet på hur rättstänkande, empatiska och välvilliga teoretiker skapade en abstrakt världsbild, som gavs vetenskaplig status. När sanningarna tillämpades i full skala visade det sig snart att de var fullständigt felaktiga och dessutom ledde till att miljoner människor fick sätta livet till för detta, de välvilliga hjärnornas, misstags skull.

    Det är lätt att associera till Marxismens mål med en bortdöende statsapparat när man läser om Marcus ”mål”, ett samhälle utan behov av rättigheter. Jag tror emellertid att man bör tolka honom välvilligt och se målet som virtuellt ouppnåeligt, men bra att sikta på för att eliminera mesta möjliga källor till orättvisor. Dock kommer till och med enskilda människor alltid att göra övergrepp mot andra och även om maktstrukturer kan göras mer demokratiska så kommer vi nog alltid att behöva regelverk och skydd mot varandra.

    Svara
  19. jimpan (121 comments)

    Kul att inlägget väckte sån diskussion! Jag känner mig manad att diskutera det ni skrivit i era kommentarer, men tyvärr har jag väldigt mycket att göra just nu (närmar mig slutet på en delkurs). Så jag får be att få återkomma - många tankar har väckts genom er debatt. (Ett inlägg om rättigheter, likavärdestesen, ansvar och solidaritet är på gång, hoppas hinna skriva klart den snart.)

    Svara
  20. Pingback: Vad är grön feminism? « strötankar och sentenser

  21. Pingback: Behöver svenskheten försvaras? « strötankar och sentenser

  22. Pingback: Time out « strötankar och sentenser

  23. Pingback: Vad har religion med politik att göra? « frihetligt forum

  24. Pingback: Solidaritet - ett försök till begreppsprecisering « strötankar och sentenser

  25. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  26. Pingback: Friheten, ägandet och den politiska ontologin « strötankar och sentenser

  27. johannes (34 comments)

    Underbart inlägg (as usual). Kommer direkt att tänka på det som Habermas skriver i "Tre normativa demokratimodeller" (sv. övers. i "Diskurs, rätt och demokrati"), där han diskuterar spänningen mellan liberalism och kommunitarism och (precis som du) förordar en mellanväg. Jag förmodar att du läst den. Där finns mycket att hämta.

    Din text väcker så mycket tankar (inte minst av begreppsanalytisk natur) att jag har lite svårt att formulera ett kondenserat svar, men jag ska försöka. Om jag har förstått dig rätt menar du att både det liberala och det kommunitaristiska subjektsbegreppet är för snäva, människan är inte bara en atomär individ eller en specifik grupptillhörighet. Det kan jag hålla med om. Vad jag inte tror på är att lösningen är att kombinera dessa subjektsbegrepp (om det nu är det du menar). Jag skulle inte säga att människan både är liberalt subjekt och kommunitaristisk gruppmedlem, hon är varken eller.

    Jag håller verkligen med om att individen inte kan reduceras till en specifik gruppidentitet. Du skriver: "Inte bara är varje människa sammansatt av ett knippe sociala identiteter – vilka, delvis på grund av yttre omständigheter, kan variera över tid – utan hon har också förmågan att konstruera, revidera och utföra sin egen livsplan. Detta är människans situerade dimension, hennes biografi eller livsberättelse. Hon skapar där sig själv genom sina handlingar." Det stämmer delvis. Men den djupare innebörden av individens situering är ju att även individens unika identitet är ett resultat av social interaktion: Vi skapar inte oss själva, vi skapar varandra.

    Jag har (uppenbarligen i likhet med Marcus) svårt att se att hur rättigheter skulle kunna vara förpolitiska. Pratar vi om de grundläggande fri- och rättigheterna skulle jag snarare säga att de är samtidiga med det politiska. De är helt enkelt aspekter av den kommunikativa logik som också är politikens grund. Det är den kommunikativa strukturen man borde titta närmare på och bekymra sig om, mer än rättigheterna i sig själva (här verkar jag också vara överens med Marcus). Rättighetsfokuset riskerar att förskjuta perspektivet och leder troligen till en förstärkt judikalisering av politiken. Men som Thomas framhåller befinner sig allt detta på en ganska abstrakt-teoretisk nivå, i praktiken är det förstås viktigt att de grundläggande fri- och rättigheterna kodifieras.

    Om jag förstod din slutkläm rätt så avvisar du också en liberal rättighetsuppfattning och ansluter dig istället till en sorts pragmatism: "[Rättigheterna är] helt enkelt en förutsättning för ett gott samhälle, en samhällsgemenskap som möjliggör största möjliga hänsynstagandet till alla dess medlemmars behov, intressen och värderingar." Är medlemmarnas gemensamma behov, intressen och värderingar inräknade här? Bör alla behov, intressen och värderingar verkligen visas största möjliga hänsyn? Och på vilken grund kan vi säga att det är definitionen på ett gott samhälle?

    Ja du, det är bara några av alla frågor jag kommer att tänka på, det är svårt att sortera. Och jag har säkert hursomhelst missförstått dig fullständigt... 🙂

    ---
    Ah, vilka bra kommentarer! Eftersom det var så (relativt) längesen jag skrev det här inlägget förtjänar bemötandet av dina kommentarer ett alldeles eget, nytt inlägg. Det kommer inom kort (hoppas jag).

    Till dess vill jag bara säga att du förstått mitt resonemang rätt bra. Ett par saker bara:
    1) Du skriver,

    Men den djupare innebörden av individens situering är ju att även individens unika identitet är ett resultat av social interaktion: Vi skapar inte oss själva, vi skapar varandra.

    Där var jag nog otydlig, för så anser jag också att det ligger till.

    2) Du skriver,

    Jag skulle inte säga att människan både är liberalt subjekt och kommunitaristisk gruppmedlem, hon är varken eller.

    Jag har nog inte funderat riktigt i termer av "både och"/"varken eller", men det var ett intressant påpekande. Tar med mig det till uppföljande inlägget. /Jimmy

    Svara
  28. Pingback: Var finns individen i FRA-samhället? « strötankar och sentenser

  29. Pingback: Grön politisk teori enligt Habermas | strötankar och sentenser

  30. Pingback: Vad har religion med politik att göra? - strötankar och sentenser

Kommentera