En republikansk syn på frihet

Av den 8 oktober, 2006

Marcus Nilsson (genom bloggen Ge oss ett val, som jag tidigare tipsat om) skriver att en förutsättning för socialismens framväxt var att den baserades på en helt ny syn på människan: som en social varelse, en individ oskiljbar från sin sociala kontext. Jag vill snarare hävda att det var liberalismen som baserades på en människa man inte kunde föreställa sig före moderniteten: den svårfångade individen – skenbart mer konkret än varje gemenskap, men i själva verket en abstraktion åtskild från kontextuella variabler.

Det talas ofta om att vi befinner oss på tröskeln till en ny epok. Sådana föreställningar är inte nya – snarare är de nästan typiska för moderniteten som sådan – men låt oss, för argumentationens skull, för tillfället ta dem på allvar. I första hand syftar jag på tre föreställningskomplex: informationssamhället, globaliseringen och kriget mot terrorismen. Utan att gå in på teorierna vill jag hävda att dessa företeelser ställer frågan om demokrati på sin spets och motiverar till omprövning av de gamla ideologierna – liberalismen, konservatismen och socialismen – vilka uppstod i en annan tid och under andra förutsättningar än de som nu råder.

Jag motsätter mig talet om ideologiernas död (tror inte ens det är fullt giltigt ens som en rent deskriptiv analys av förhållanden, postpolitik, som det gäller att påverka i en annan riktning). Inte heller menar jag att omprövningen av de gamla ideologierna behöver innebära någon enskild ideologis död – det kan göra det, men troligare är att de gamla ideologierna stöps om till innehåll som kanske skulle vara svåra för en 1800-talsmänniska att känna igen, men som går under samma namn och har en historisk kontinuitet. Samtidigt är det oundvikligt att nya ideologier uppstår för att möta nya förhållanden.

Liberal frihet och republikansk frihet

Efter Berlinmurens fall skrev statsvetaren Francis Fukuyama att kampen mellan olika ideologiska samhällsmodeller var över. Den liberala demokratin hade segrat. Inga alternativ kvarstod, och det gällde nu blott att överallt implementera de liberala idealen i praktiken. Det må vara sant att liberaler är ytterst selektiva när det gäller att genomdriva sina ideal – den fria rörligheten gäller endast den globala medel- och överklassen, medan de som flyr undan krig och fattigdom hejdas vid de liberala demokratiernas gränser med taggtrådar och vapen, för att ta ett exempel. Men liberalismen har även på det ideala planet tillräckligt många brister – eller anomalier, för använda Thomas Kuhns begrepp – för att det ska finnas utrymme för konkurrens.

Draget till sin spets baseras liberalismen på en atomistisk människosyn, där en individ är en klart avgränsad entitet som äger vissa rättigheter. De mest extrema liberalerna erkänner endast negativa sådana, medan de socialt mer medvetna också gör sig till förkämpar för individers positiva rättigheter. Distinktionen mellan de båda hör ihop med två olika sätt att se på det centrala begreppet frihet. Isaiah Berlin upprättade med installationsföreläsningen ”Two Concepts of Liberty” (1958, finns på svenska från Ratio, i Fyra essäer om frihet, 1984) en distinktion mellan negativ och positiv frihet. I enlighet med den förstnämnda är människor fria i den grad som deras val inte utsätts för ingripande, att de lämnas ifred att göra som de vill. Berlin räknar Hobbes, Bentham och J. S. Mill som de främsta förespråkarna av denna frihetsdefinition: frihet från ingripande.

Den positiva friheten är inte fullt lika lätt att definiera, men man kan säga att en människa är fri i positiv bemärkelse om hon utövar självkontroll. En spelberoende person är fri i negativ bemärkelse att inte spela – eftersom ingen tvingar honom till det – men han är inte fri i positiv bemärkelse om han inte kan avhålla sig från att spela. Bland förespråkarna av denna frihetsdefinition räknar Berlin filosofer som Spinoza, Rousseau och Hegel. Det är lätt att falla för frestelsen att sälla sig till den skaran, men politiskt är det problematiskt då det kan bereda vägen för auktoritär och moralistisk maktutövning. Lyckligtvis är det inte nödvändigt att erkänna Berlins distinktion mellan negativ och positiv frihet.

I den republikanska politiska idétraditionen, med företrädare som Quentin Skinner och Philip Pettit, har man framfört en annan definition av politisk frihet: ickedominans eller frihet från godtycklig maktutövning. Denna kan illustreras genom följande scenarier (hämtade från Stanford Encyclopedia of Philosophy: Republicanism): I det första har vi en grupp slavar med en allmänt välmenande herre. Som slavägare har denne en institutionellt värnad rätt att behandla sina slavar mer eller mindre som han vill, men just denne man väljer att för det mesta lämna dem ifred att leva som de vill. I strikt mening måste vi säga att dessa slavar äger ett visst mått frihet i negativ bemärkelse – hur kontraintuitivt det än verkar att påstå att det kan finnas någon politisk frihet i slaveri!

Låt oss jämföra med en annan grupp slavar, vars herre är betydligt mer auktoritär och driver igenom sin vilja med våld. Vi måste medge att den första gruppen slavar i någon bemärkelse har det bättre än denna grupp, men skulle vi verkligen kunna hävda att de är mer fria? Enligt den negativa frihetsdefinitionen är de det. I denna andra grupp av slavar finns det en slav som med tiden börjar förstå sin herres psykologiska läggning mer och mer, så att han kan använda denna insikt för att hålla sig väl med honom. Som följd slutar slavägaren att bruka våld för att driva igenom sin vilja, eftersom han får som han vill utan att behöva göra det. I enlighet med den negativa frihetsdefinitionen måste vi säga att denne slavs frihet ökar med tiden. Intuitivt kan vi medge att han i någon bemärkelse har det bättre än tidigare, men vill vi verkligen säga att han är mer fri?

Om vi då tar ett andra scenario, med en koloni som lyder under ett stort imperium där de koloniserade inte har några politiska rättigheter. Men av någon anledning väljer imperiemakten att inte utöva sin makt, utan bryr sig inte alls om hur människorna i kolonin lever. I negativ bemärkelse måste vi säga att dessa människor åtnjuter ett stort mått frihet, eftersom deras regering nästan aldrig ingriper i deras liv. Om vi sedan leker med tanken att det koloniserade folket gör uppror mot imperiemakten, uppnår politisk självständighet och inrättar en regering som gör den forna kolonin självstyrande. Emellertid kan vi tänka oss att denna nya regering är något mer aktiv än sin koloniala företrädare. Den instiftar lagar och genomdriver politik som påverkar människors liv till en större utsträckning än vad som tidigare var fallet. Det är inte någon diktatur, och lagarna är inte mer repressiva än de som finns i en genomsnittligt liberal demokrati. Ändå måste vi, med en negativ frihetsdefinition, säga att folket i den forna kolonin förlorade ett stort mått av frihet när deras land blev självständigt från imperiemakten. Precis som i det första scenariet finner vi detta kontraintuitivt. Hur kan ett land som gjort sig självständigt ha blivit mindre fritt?

Vad dessa båda scenarier pekar på är att politisk frihet bör förstås som ett slags strukturell relation mellan människor eller grupper av människor, snarare än det eventuella utfallet av denna struktur. Huruvida en slavägare en viss dag väljer att piska sin slav är ett eventuellt utfall; något som inte är en eventualitet är den sammansättning lagar, institutioner och normer som låter eller inte låter honom göra som han vill. Den republikanska idén om frihet försöker fånga denna insikt i så direkt mening som möjligt. Den definierar frihet som ett slags oberoende – att inte vara underkastad någon annans godtyckliga vilja. En person eller en grupp är fri i den mån ingen annan kan ingripa i deras förehavanden på godtycklig grund. Om vi förstår dominans (lat. dominium) som godtycklig makt, så innebär frihet i republikansk bemärkelse att åtnjuta ickedominans. Jag vill, hellre än frihet, använda mig av begreppet autonomi (grek. auto, ’själv’, nomos, ’lag’), för att motsvara denna definition.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: frihet, Isaiah Berlin, republikanism, makt

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • republikansk frihet

Kommentera!

22 reaktioner på ”En republikansk syn på frihet

  1. Marcus (478 comments)

    Till viss del ska man nog vara försiktig med att utropa det holistiska synsättet såväl som det individualistiska synsättet som något nytt. Jag har tonat ner det där på sistone. 🙂 ”Inget är nytt under solen”, ”redan de gamla grekerna” och så vidare… Den republikanska traditionen är väl egentligen i sig själv beviset på att båda tankarna har funnits med ända sedan antiken – för att sedan splittras upp och renodlas i två ”skolor” under 1700-talets upplysning, genom främst Lockes och Hegels försorg. Vad tror du om en sådan idéhistorieskrivning?

    Jag vill dock alltjämt hävda att holismen var det mest radikala brottet med denna gamla tradition. Atomisterna i den riktigt tidiga grekiska filosofin bär ju många likheter med den modernistiska västerländska övertron på individen, renässansen återuppväckte idéerna om den enskilda människan som centrum för filosofin, konsten och vetenskapen. Individualismen har gott om inspiratörer ända sedan dess.

    Motsatsen till individualism har snarare varit olika slags kollektivismer under historiens gång, ofta med religiösa förtecken, men nästan lika ofta i starkt auktoritära strukturer. Hegels mörkare sidor (nationalismen, världsanden etc) är ju starkt förknippade med sådant här. Han var inte tillräckligt radikal i sin holism, som någon stor tänkare lär ha sagt. Jag tror att det var jag… 😉 Marx gräver samma kollektivistiska grop åt sig själv, liksom alltför stora delar av den socialistiska rörelsen. Men det har hela tiden funnits, inom socialdemokratin och vissa västeuropeiska marxismer, på senare tid i den så kallade efter muren-socialismen (som du borde vara bekant med) och i den gröna ideologin (dito), starka holistiska inslag.

    Holismen som synsätt har också dominerat samhällsvetenskapen och den humanistiska forskningen ända sedan den formaliserades på 1800-talet. Sociologi, socialantropologi, etnologi, psykologi, pedagogiken – alla dessa och många fler uppstod som vetenskaper (innan dess fanns de bara som grenar av filosofin) samtidigt som socialismen uppstod som politisk ideologi. Detta är ingen slump hävdar jag. Det är snarare fullkomligt stringent och ett starkt indicium i argumentationen för mitt påstående.

    Nog om detta: Det republikanska frihetsbegreppet har jag mycket sympati för. Det liknar i allt väsentligt mitt egenformulerade. Dominans, som godtycklig maktutövning, är ett begrepp jag tar till mig i sammanhanget. Om sedan en välreglerad stat är lösningen på den godtyckliga maktutövningens tyranni tål att diskuteras vidare.

    Det skulle för övrigt vara intressant att höra en republikansk eller kanske snarare en autonomistisk analys av ägandet av produktionsmedlen…

    Svara
  2. jimpan (121 comments)

    Självklart har du rätt i att man bör vara försiktigt med att förklara någonting som radikalt nytt. Jag gick lite långt när jag menade att individualismen är radikalt ny för moderniteten, men jag vill ändå hävda något i den riktningen.

    Som du säger är den republikanska idétraditionen ett exempel på "holistiskt" perspektiv som funnits länge - även om man brukar säga att den uppstod med Machiavelli och hans samtida (som dock tog stort intryck av bl.a. Cicero och romerska historiker). Men Aristoteles är ett mycket tydligt exempel på en holistisk politisk tänkare (jfr. zoon politikon, "det sociala djuret").

    Du har givetvis rätt i att holismens dominans (i vid mening, inte som "godtycklig maktutövning") i samhällsvetenskap och humaniora sedan deras uppkomst, parallellt med socialismens formering, är ett mycket starkt indicium. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. Men jag är skeptisk till att tolka tråden från grekiska atomister till den tidigmoderna "naturfilosofin" (ett ord som användes så sent som av Newton) som tecken på en individualistisk människosyn. (Jag vill hellre spåra denna människosyn till dess judisk-kristna rötter.) I vilket fall tror jag det är först i modern tid som individualismen får ett brett genomslag, först bland intellektuella (vissa under renässansen, men desto fler först senare) och i breda lagrer först med industrialismen och urbaniseringen. (Något jag tänker ta upp i nästa avsnitt.)

    Att republikanismen avgrenat sig till liberalismen (via Locke) och så småningom socialismen (via franska socialister och senare Hegel/Marx) kan jag köpa. Det finns också neorepublikaner som beskrivit liberalismen som en urvattnad republikanism.

    Jag håller med i din kritik av kollektivismen (och av Hegel), och att den trängt ut holismen som individualismens motpol (kan tänka mig att betrakta såväl kollektivism som individualismen som ett i högsta grad modernt fenomen). Förstod att du skulle gilla det republikanska frihetsbegreppet, eftersom jag kände igen det hos dig. Och diskussionen om statens roll lär som sagt fortsätta. Trots vissa övriga likheter med frihetlig socialism (socialanarkism) finns här en skiljelinje. Man betonar starkt "rule of law", medan anarkister tenderar att uppfatta alla stiftade lagar som orättfärdiga.

    En republikansk analys av ägandet av produktionsmedlen tror jag är svår att finna (men jag ska fortsätta leta), eftersom man inte intresserar sig för ekonomin utan snarare politiken i snävare bemärkelse. Men en autonomistisk analys är desto lättare att finna, om man går till autonoma marxister som Antonio Negri. (Mer om detta kan komma.)

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Mycket intressant svar som startar en givande tankeprocess hos mig... Negri är naturligtvis en självklar referens. Jag glömde bort honom! Tack för påminnelsen.

    Jag tror att vi menar ungefär samma sak, när det gäller individualismen - den har som idé florerat ganska länge, sedan antiken hävdar jag (hänvisningen till atomisterna handlar om det metodologiskt individualistiska tänkandet, inte så mycket om människan - idéer om människan som individ kan man nog också hitta men jag lämnar det öppet), över renässansen och in i upplysningen. Det är sedan industrialiseringen och urbaniseringen av västvärlden som har gett den ett brett genomslag, bekräftat den om man så vill - jag vill dock hellre se det som att kapitalismen har premierat individualismen.

    Jämför gärna med den marxistiska tanken om basen och överbyggnaden här. De materiella förutsättningarna har premierat den ideologi som bekräftar den.

    Holismens genomslag i de intellektuella kretsarna kommer i samband med att samhället och människan som samhällsvarelse blir föremål för vetenskapliga studier. Något verkligt genomslag i politik har den inte fått (än), av två anledningar tror jag:

    1) kapitalismen är så mäktig och stark, men lika viktigt:

    2) Socialismen klarade sig länge enbart som arbetarrörelse, levandes enbart på arbetarklassens intuitiva känsla av orättvisan i det kapitalistiska systemet. De med politiska ambitioner för socialismen kunde med de mera enkelspåriga kollektivistiska argumenten vinna den makt som eftersträvades. Vi vet hur väl det har slagit ut...

    Jag återvänder nu till teorin om bas och överbyggnad för att spana in i framtiden:

    Om vi accepterar att vi går mot ett globaliserat kunskapssamhälle, där medvetenheten om vårt sammanhang med andra delar av världen och med det ekologiska kretsloppet ökar, som bygger på nätverkande mer än hierarkier etc, så uppstår kravet på en ideologi som återspeglar detta.

    Den ideologin finns redan. Den är holistisk. Den är socialistisk (och grön!).

    Så är min våta dröm iaf. 🙂

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    Åh, glömde nästan: Jag ska investera i min lilla husgud Thomas Hylland Eriksens senaste bok, som verkar nästan ohyggligt intressant i det här sammanhanget:

    Läs det här inledande kapitlet och tala din mening...

    Svara
  5. jimpan (121 comments)

    Kul att jag kunde stimulera dina tankeprocesser! Det lyckas dina kommentarer (och inte minst bloggposter) göra för mig.

    Jag kan också konstatera att vi resonerar ganska likartat. En liten kuriosa bara: Från att begreppet 'socialist' först togs upp (av anhängare till Roberg Owen, 1827) så betecknade det länge radikala vänsterintellektuella, medan 'kommunist' togs upp av människor i den inte fullt så intellektuella arbetarrörelsen (jag lägger här ingen värdering i ordet 'intellektuell', vare sig åt ena eller andra hållet). Har jag läst nånstans.

    Har skrivit ut kapitlet från T.H.E.:s bok och läst ungefär halva. Verkar vara en lovande bok, även om själva det inledande kapitlet känns som just en inledning - och en uppräkning av antropologer under 1900-talet. Till världens ände och tillbaka: Socialantropologins historia (som han också skrivit) är en mer utförlig sådan. Men jag återkommer när jag läst färdigt kapitlet.

    Svara
  6. Vänstra Stranden (8 comments)

    Har nu läst igenom den här posten. Det är delvis en syntes (god sådan) av forskningsläget inom vissa delar av den politiska filosofin. Och delvis en egen positionering. Du sammanfattar republikanismen bra i meningen: "...att politisk frihet snarare bör förstås som ett slags strukturell relation mellan människor eller grupper av människor, snarare än det eventuella utfallet av denna struktur." Det är också därför jag tycker att mycket i svensk debatt om s k strukturell rasism är så yrvaket. Denna typ av tänkande har en djup förankring i den politiska filosofin och är inte ämnat som verktyg i en slå-varann-i-huvet-debatt.

    I meningen "...troligare är att de gamla ideologierna stöps om till innehåll som kanske skulle vara svåra för en 1800-talsmänniska att känna igen..." gör du markering av din egen ståndpunkt. Enligt min uppfattning är människan en social varelse där gemenskap är den centrala komponenten. Individualiseringen har sedan utvecklats gradvis, med ett språng under 1700-talet då idéen om egenintresse som grund för politiken lanserades. Det var en briljant tanke som idag förfuskats av nästan alla liberaler. Liberalism ställdes då mot konservatism, den sistnämnda sågs som en feodal rest. Under 1800-talet växte socialismen fram och Marx var där en viktig analytiker, men absolut inte ensam. I romantikens sekel var tanken om kollektivet och idéen om det ensamma geniet två styrande tankemodeller. Och socialismen insåg att den enskildes frihet var nödvändig för skapandet av jämlikhet, och ett fritt valt kollektiv istället för nation, klass eller ras. Socialism och liberalism förenas en kort tid i kampen för jämlikhet, men med industrialismen återkommer/uppstår nya makteliter som förnekar såväl liberala friheter som jämlikhet. Liberalerna klyvs (extremt tydligt i den franska historien). Vi har fått vår tredlening i konservatism, liberalism och socialism. I Norden har vi dessutom haft en landsbygdsbaserad konservatism som är unik i världen.

    Ideologierna har en stark värdebas och de omskapas inte så lätt. Men det tillkommer nya värdegemenskaper - den gröna rörelsen är en och den moderna kristdemokratin är en - båda har sprungit framförallt ur efterkrigstidens modernism, båda som en reaktion mot de avarter som det moderna samhället skapade. Kanske håller vi idag på att se ytterligare värdegemenskaper växa fram m h a kommunikationsteknologins interaktivitet och globalitet.

    Mer att läsa om detta kanske du hittar i boken "Det hyperindividualiserade samhället" eller varför inte läsa Zygmunt Bauman "Liquid love" eller Ulrich Beck och Elisabeth Beck-Gersheim "Individualization". Men dessa kanske du känner till redan.

    Din ambition är imponerande, jag hoppas du använder din beläsenhet och nyfikenhet på något bra sätt också utanför bloggen 🙂 Sådant behövs idag när så många är tysta.

    Svara
  7. jimpan (121 comments)

    Tack för de uppmuntrande orden! Det var väldigt roligt att läsa.

    Utan att göra anspråk på någon djupare beläsenhet delar jag din analys av individualiseringen och ideologiernas utveckling. Är inte så insatt i fransk historia, så jag är nyfiken på hur liberalerna delat på sig där. Vill du ge mig lite exempel?

    Tack också för boktipsen! Jag känner förstås till Bauman och Beck, men har inte läst de böckerna (däremot "Auschwitz och det moderna samhället" respektive "Vad är globalisering?"). Den svenska antologin du rekommenderade har jag nu ställt mig i kö på. Verkar väldigt intressant!

    Tack som sagt för det uppmuntrande omdömet. Bloggen är nog just nu mitt enda utlopp, har funderat på forskning (men valt "fel" magisterämne: religionshistoria) och parti- eller föreningspolitiskt befinner jag mig just nu i något av en svacka.

    Svara
  8. Marcus (478 comments)

    Jag vet inte om jag missade det här inlägget, men jag skulle påstå att det är mycket märkligt att säga att slavar äger (ett visst mått) frihet i negativ bemärkelse. Att vara slav är detsamma som att inte ha någon negativ frihet skulle nog de flesta liberaler som värnar negativ frihet säga. Att det sen finns "snällare" slavägare förändrar inte att dessa slavar saknar den negativa friheten. Så som jag förstår den republikanska idén om frihet som den beskrivs ovan, så är det nästan identiskt med hur jag uppfattar den "negativa idén" om frihet.

    ---
    Hur menar du att slavarna i exemplet med den "snälla" slavägaren saknar negativ frihet? De är ju de facto fria från inblandning. Om du kan argumentera för hur de trots det saknar frihet i negativ bemärkelse (vi skulle nog alla säga att de är ofria i allmän, vardaglig bemärkelse) så kan du rädda det negativa frihetsbegreppet. Jag menar att frihet i republikansk mening är något annat och bättre. /Jimmy

    Svara

Kommentera