Marcus Nilsson (genom bloggen Ge oss ett val, som jag tidigare tipsat om) skriver att en förutsättning för socialismens framväxt var att den baserades på en helt ny syn på människan: som en social varelse, en individ oskiljbar från sin sociala kontext. Jag vill snarare hävda att det var liberalismen som baserades på en människa man inte kunde föreställa sig före moderniteten: den svårfångade individen – skenbart mer konkret än varje gemenskap, men i själva verket en abstraktion åtskild från kontextuella variabler.
Det talas ofta om att vi befinner oss på tröskeln till en ny epok. Sådana föreställningar är inte nya – snarare är de nästan typiska för moderniteten som sådan – men låt oss, för argumentationens skull, för tillfället ta dem på allvar. I första hand syftar jag på tre föreställningskomplex: informationssamhället, globaliseringen och kriget mot terrorismen. Utan att gå in på teorierna vill jag hävda att dessa företeelser ställer frågan om demokrati på sin spets och motiverar till omprövning av de gamla ideologierna – liberalismen, konservatismen och socialismen – vilka uppstod i en annan tid och under andra förutsättningar än de som nu råder.
Jag motsätter mig talet om ideologiernas död (tror inte ens det är fullt giltigt ens som en rent deskriptiv analys av förhållanden, postpolitik, som det gäller att påverka i en annan riktning). Inte heller menar jag att omprövningen av de gamla ideologierna behöver innebära någon enskild ideologis död – det kan göra det, men troligare är att de gamla ideologierna stöps om till innehåll som kanske skulle vara svåra för en 1800-talsmänniska att känna igen, men som går under samma namn och har en historisk kontinuitet. Samtidigt är det oundvikligt att nya ideologier uppstår för att möta nya förhållanden.
Liberal frihet och republikansk frihet
Efter Berlinmurens fall skrev statsvetaren Francis Fukuyama att kampen mellan olika ideologiska samhällsmodeller var över. Den liberala demokratin hade segrat. Inga alternativ kvarstod, och det gällde nu blott att överallt implementera de liberala idealen i praktiken. Det må vara sant att liberaler är ytterst selektiva när det gäller att genomdriva sina ideal – den fria rörligheten gäller endast den globala medel- och överklassen, medan de som flyr undan krig och fattigdom hejdas vid de liberala demokratiernas gränser med taggtrådar och vapen, för att ta ett exempel. Men liberalismen har även på det ideala planet tillräckligt många brister – eller anomalier, för använda Thomas Kuhns begrepp – för att det ska finnas utrymme för konkurrens.
Draget till sin spets baseras liberalismen på en atomistisk människosyn, där en individ är en klart avgränsad entitet som äger vissa rättigheter. De mest extrema liberalerna erkänner endast negativa sådana, medan de socialt mer medvetna också gör sig till förkämpar för individers positiva rättigheter. Distinktionen mellan de båda hör ihop med två olika sätt att se på det centrala begreppet frihet. Isaiah Berlin upprättade med installationsföreläsningen ”Two Concepts of Liberty” (1958, finns på svenska från Ratio, i Fyra essäer om frihet, 1984) en distinktion mellan negativ och positiv frihet. I enlighet med den förstnämnda är människor fria i den grad som deras val inte utsätts för ingripande, att de lämnas ifred att göra som de vill. Berlin räknar Hobbes, Bentham och J. S. Mill som de främsta förespråkarna av denna frihetsdefinition: frihet från ingripande.
Den positiva friheten är inte fullt lika lätt att definiera, men man kan säga att en människa är fri i positiv bemärkelse om hon utövar självkontroll. En spelberoende person är fri i negativ bemärkelse att inte spela – eftersom ingen tvingar honom till det – men han är inte fri i positiv bemärkelse om han inte kan avhålla sig från att spela. Bland förespråkarna av denna frihetsdefinition räknar Berlin filosofer som Spinoza, Rousseau och Hegel. Det är lätt att falla för frestelsen att sälla sig till den skaran, men politiskt är det problematiskt då det kan bereda vägen för auktoritär och moralistisk maktutövning. Lyckligtvis är det inte nödvändigt att erkänna Berlins distinktion mellan negativ och positiv frihet.
I den republikanska politiska idétraditionen, med företrädare som Quentin Skinner och Philip Pettit, har man framfört en annan definition av politisk frihet: ickedominans eller frihet från godtycklig maktutövning. Denna kan illustreras genom följande scenarier (hämtade från Stanford Encyclopedia of Philosophy: Republicanism): I det första har vi en grupp slavar med en allmänt välmenande herre. Som slavägare har denne en institutionellt värnad rätt att behandla sina slavar mer eller mindre som han vill, men just denne man väljer att för det mesta lämna dem ifred att leva som de vill. I strikt mening måste vi säga att dessa slavar äger ett visst mått frihet i negativ bemärkelse – hur kontraintuitivt det än verkar att påstå att det kan finnas någon politisk frihet i slaveri!
Låt oss jämföra med en annan grupp slavar, vars herre är betydligt mer auktoritär och driver igenom sin vilja med våld. Vi måste medge att den första gruppen slavar i någon bemärkelse har det bättre än denna grupp, men skulle vi verkligen kunna hävda att de är mer fria? Enligt den negativa frihetsdefinitionen är de det. I denna andra grupp av slavar finns det en slav som med tiden börjar förstå sin herres psykologiska läggning mer och mer, så att han kan använda denna insikt för att hålla sig väl med honom. Som följd slutar slavägaren att bruka våld för att driva igenom sin vilja, eftersom han får som han vill utan att behöva göra det. I enlighet med den negativa frihetsdefinitionen måste vi säga att denne slavs frihet ökar med tiden. Intuitivt kan vi medge att han i någon bemärkelse har det bättre än tidigare, men vill vi verkligen säga att han är mer fri?
Om vi då tar ett andra scenario, med en koloni som lyder under ett stort imperium där de koloniserade inte har några politiska rättigheter. Men av någon anledning väljer imperiemakten att inte utöva sin makt, utan bryr sig inte alls om hur människorna i kolonin lever. I negativ bemärkelse måste vi säga att dessa människor åtnjuter ett stort mått frihet, eftersom deras regering nästan aldrig ingriper i deras liv. Om vi sedan leker med tanken att det koloniserade folket gör uppror mot imperiemakten, uppnår politisk självständighet och inrättar en regering som gör den forna kolonin självstyrande. Emellertid kan vi tänka oss att denna nya regering är något mer aktiv än sin koloniala företrädare. Den instiftar lagar och genomdriver politik som påverkar människors liv till en större utsträckning än vad som tidigare var fallet. Det är inte någon diktatur, och lagarna är inte mer repressiva än de som finns i en genomsnittligt liberal demokrati. Ändå måste vi, med en negativ frihetsdefinition, säga att folket i den forna kolonin förlorade ett stort mått av frihet när deras land blev självständigt från imperiemakten. Precis som i det första scenariet finner vi detta kontraintuitivt. Hur kan ett land som gjort sig självständigt ha blivit mindre fritt?
Vad dessa båda scenarier pekar på är att politisk frihet bör förstås som ett slags strukturell relation mellan människor eller grupper av människor, snarare än det eventuella utfallet av denna struktur. Huruvida en slavägare en viss dag väljer att piska sin slav är ett eventuellt utfall; något som inte är en eventualitet är den sammansättning lagar, institutioner och normer som låter eller inte låter honom göra som han vill. Den republikanska idén om frihet försöker fånga denna insikt i så direkt mening som möjligt. Den definierar frihet som ett slags oberoende – att inte vara underkastad någon annans godtyckliga vilja. En person eller en grupp är fri i den mån ingen annan kan ingripa i deras förehavanden på godtycklig grund. Om vi förstår dominans (lat. dominium) som godtycklig makt, så innebär frihet i republikansk bemärkelse att åtnjuta ickedominans. Jag vill, hellre än frihet, använda mig av begreppet autonomi (grek. auto, ’själv’, nomos, ’lag’), för att motsvara denna definition.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: frihet, Isaiah Berlin, republikanism, makt
Inkommande söktermer
- republikansk frihet
- socialismens syn på frihet
- quentin skinner frihet
- det koloniserade folket
- koloniserade folket
- människosyn fri och ofri
- självkontroll politik filosofi
- socialism syn på frihet
- socialistisk syn på frihet
Inga relaterade inlägg.



2012
Pingback: Autonomi och solidaritet, del II « strötankar och sentenser
Pingback: En grön diskussion om frihet « strötankar och sentenser
Pingback: Time out « strötankar och sentenser
Pingback: Alla gillar civilsamhället, men vad är det? « strötankar och sentenser
Pingback: Solidaritet - ett försök till begreppsprecisering « strötankar och sentenser
Pingback: Bloggdebatt om frihetsbegreppet (en gång till) « strötankar och sentenser
Pingback: Republikanism - vänsterns räddning « Reflektioner
Pingback: Var finns individen i FRA-samhället? « strötankar och sentenser
Pingback: Var finns individen i FRA-samhället? « Du gröna nya värld