Att kalla sig feminist

Av den 6 september, 2010

En gammal kursare från journalistutbildningen på JMG tipsade på Facebook om en intressant intervju med Maria Sveland i tidningen Fokus. Samtidigt blev jag nyss varse om en liten självmotsägelse i mitt eget förhållningssätt.

I den ganska korta artikeln sker bland annat följande replikskifte.

Kan man inte driva jämställdhetsfrågor utan att beteckna sig själv som feminist?

– Nej, om man inte vågar kalla sig feminist har man inte tillgodogjort sig maktanalysen av samhället. Jag fattar inte varför någon inte vill förknippas med ett begrepp som bygger på kunskap och fakta. Annars skulle man lika gärna kunna anamma kristdemokraternas så kallade jämställdhetspolitik som går ut på att ha piga och vårdnadsbidrag.

Maria Sveland tar upp bland annat individualiserad (eller "kvoterad") föräldraförsäkring, löneskillnader mellan män och kvinnor, mäns våld mot kvinnor, feminismens backlash som en privatisering av jämställdhetssträvan, samt kvinnors dubbelarbete. Den är läsvärd om än inte så uttömmande.

Maria Sveland, författaren och journalisten som 2007 debuterade skönlitterärt med romanen "Bitterfittan".
Maria Sveland, författaren och journalisten som 2007 debuterade skönlitterärt med romanen "Bitterfittan".

Ett lustigt sammanträffande, med tanke på det här om "att beteckna sig själv som feminist", är att jag precis blivit uppmärksammad på hur jag själv varit ganska inkonsekvent i min syn på vikten av att kalla sig feminist om man står bakom den feministiska analysen. Jag håller på att sammanställa texter som jag fått ur mig, från 2005 och framåt, för att - för mitt eget höga nöjes skull - trycka upp i bokform. Johan Lönnroth, som var ordförande för Vägval Vänster, har läst igenom det jag skrev medan jag var medlem i den föreningen, och han gjorde mig uppmärksam på att jag i en text från den 8 april 2005 uttryckte följande.

Själv ser jag det som en självklarhet att kalla mig feminist, men det är förstås ett inte helt okontroversiellt begrepp. Enskilda feministers subjektiva åsikter, såväl som meningsmotståndarnas befogade eller obefogade beskyllningar, visar att vad feminism innebär kan skilja sig väldigt mycket åt från person till person.

Bara några månader senare, den 26 augusti 2005, hade jag uppenbarligen ändrat mig.

För oss profeminister (jag tvekar att som man använda etiketten feminist, av det skälet att jag inte vill ta poäng för det) är den pedagogiska uppgiften att visa andra män att feminismen medför möjligheter snarare än hot.

Nu kan jag så här i efterhand anse att den senare texten som helhet är mycket skarpare i sin feministiska analys, men frågan som Johan Lönnroth ställde mig kvarstår: Vad hade hänt som fick mig att ändra förhållningssätt? Jag minns faktiskt inte riktigt. Den som vill vara elak kan misstänka att jag påverkats av dokumentären Könskriget som sändes i SVT i två avsnitt (den 15 respektive 22 maj), med efterföljande debatt, men då jag knappast tagit avstånd från feminismen som sådan tycker jag inte riktigt det finns fog för det. Jag tror inte heller att det handlar om min generella skepsis mot behovet att kalla sig själv det ena eller andra, eller mot att sätta etiketter på sina meningsmotståndare (exempelvis nyliberal) för att därmed avfärda dem som onda, eftersom jag inte tvekar att kalla mig "profeminist".

Eller tja, i viss mån är det nog denna skepsis det handlar om - en vilja att inte vara en av alla dessa fina vänsterkillar som kallar sig feminist och därigenom, kanske omedvetet, tror mig bli frikänd från ansvaret att göra lika stora ansträngningar för hemmet och de gemensamma projekten som min sambo, att inte fokusera på att jag inte är redo just nu att bilda familj när det inte är jag som är fertil under en högst begränsad tid av mitt liv, att inte hålla på att närmast uteslutande ryggdunka andra grabbar/gubbar hela tiden, och så vidare. Det är som att man bara genom att kalla sig feminist, om man är man, slipper tänka på allt det där som man slipper tänka på om man är man. Män som jobbar inom vården, eller inom andra kvinnodominerade yrken, slipper undan med en hel del. Det är bra bara att de finns där. De är ju så himla duktiga som kan sätta på en damsugare, fast de är killar. Och tjejerna ska ju vara glada att vi finns, "vi som aldrig sa hora". Jag vet inte varför denna insikt vaknade hos mig, om den tidigare legat slumrande, just under sommaren 2005. Man kan tycka att det var lite taskig tajming bara.

För övrigt överväger jag att taktikrösta på Feministiskt initiativ i det här årets riksdagsval.

Rekommenderad läsning

[recreading]

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om feminism, Feministiskt initiativ, föräldraförsäkring, homosocialitet, jämställdhet, Johan Lönnroth, Maria Sveland, Vägval Vänster, valet 2010

Kommentera!

6 reaktioner på ”Att kalla sig feminist

  1. Fredrik Jansson (6 comments)

    Nu har du gjort mig så upprörd att jag känner att jag borde blogga ett svar och tala om varför det inte är taktiskt ur ett feministiskt perspektiv att rösta på F!.

    Men andra skrivuppgifter och praktiskt valarbete för att faktiskt säkra en väljarmajoritet för ett regringsunderlag som trots alla sina fel och brister kommer att vara betydligt mer feministiskt än den borgerliga regering som är det enda alternativet får förtur.

    ---
    Mitt övervägande om att taktikrösta på Feministiskt initiativ har inte särskilt mycket med det rödgröna regeringsunderlagets eventuella fel och brister att göra. Synd för övrigt att du inte har tid att skriva det där blogginlägget. Det skulle kunna övertyga mig - om nu min enskilda röst har någon betydelse... Men det är bra att du engagerar dig i praktiskt valarbete! Jag beundrar alla er som känner att det gör skillnad. /Jimmy

    Svara
  2. Charlotte Wiberg (2 comments)

    Jag minns den där texten - ingick den inte i något meningsutbyte med mig? Den där du kallade dig profeminist, alltså. Jag tyckte det var sympatiskt i alla fall. Och tydde på en vilja att låta kvinnor vara de självklara "ledarna" för feminismen.
    Men det är väl mindre viktigt vilken etikett man sätter på sig än hur man förhåller sig i konkreta situationer.

    Håller i övrigt med Fredrik - gör det inte! Rösta inte på Fi! Det är indirekt en röst på alliansen. Det finns all anledning att taktikrösta i detta val - mot alliansen, om man inte vill ha en fortsatt osolidarisk politik. Och då är det bara det rödgröna blocket som gäller, det tycks mig inte särskilt realistiskt att tro att Fi kan komma in i riksdagen. Att rösta på Mona är f ö också en feministisk markering som jag ser det. Hade en liknande diskussion på FB igår...blir helt förtvivlad av att tänka på möjligheten att Fi skulle kunna ta en för valutgången helt avgörande procent p g a välmenande profeministiska bortkastade röster...;)

    Svara
  3. Pingback: Ring ut det gamla, ring in det nya « strötankar och sentenser

  4. Pingback: 2011 års räkenskaper summerade « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Bästa stämningars längtan « strötankar och sentenser

Kommentera