Av ren slump fick jag se att min gamla text om humanismen låg bland kommentarerna till ett inlägg på Lars Vilks blogg. Han med rondellhunden, ni vet. Med anledning av det kommer här några reflektioner.
Charlotte bloggade om rondellhundshistorien när det begav sig.
Den som frågat efter meningen med hela grejen, poängen med att teckna Muhammed som rondellhund, vad det betyder, har frågat — i synnerhet om frågeställaren befunnit sig utanför ”konstvärlden” — förgäves. /…/ Nåja, feg kan man i alla fall inte säga att han är. Han verkar ta ganska lätt på att hans egen död kan komma att bli till en central beståndsdel i konstinstallationen. Tack och lov kommer ju hotet denna gång från en till synes rätt marginaliserad irakisk islamistisk gruppering, så kanske är det rätt att inte överdriva hotet — men samtidigt ska vi inte heller glömma redan fallna offer för denna specifika form av extremistisk aggression.
Man kan ifrågasätta syftet med Lars Vilks konstinstallation. Jag ställer mig själv frågande, även om dödshoten naturligtvis är något man måste ta skarpt avstånd från. Frilansjournalisten Farooq Sulehria skriver på Intisbloggen.
Åsiktsfrihet, enligt min blygsamma mening, handlar framförallt om fall där skribenter eller konstnärer trotsar sina egna regeringars eller religioners förbud, som ofta uttrycks genom lagar mot hädelse.
/…/
Jag vet att ni har bannlyst Salman Rushdie. Han är en utstött. Men har han inte en poäng när han säger att människor måste tillåtas att bestämma sig själva?
Jag skrev i ett tidigare inlägg om Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten.
Varje tidning eller tevekanal har all rätt i världen att publicera dessa teckningar. Yttrandefrihet och tryckfrihet är exempel på rättigheter som det skulle vara mycket olyckligt att börja inskränka. Men det finns också något sådant som pressetik. När det gäller bildjournalistik bör de journalistiska kvaliteterna alltid prioriteras framför de estetiska. Så det är riktigt, som Lena Andersson säger, att det inte är något argument att några (eller samtliga) av Muhammedbilderna var dåliga, bedömt efter estetiska kriterier. Att de var taffliga eller fula, helt enkelt. Då bör man som publicist fråga sig vad det är man säger med dessa bilder. Det kan vara en god policy att försöka tänja på gränserna för det politiskt korrekta. Jag föreställer mig att det är vad Jyllands-Posten hade som uppsåt. Men satir bör alltid sparka uppåt. Att som tidningens egen karikatyrtecknare Kurt Westergaard avbilda Muhammed som terrorist bygger på etnocentriska stereotyper och är utslag av dåligt omdöme. En av bilderna, gjord av Lars Refn, är däremot en protest mot beslutet att publicera dem.
Själv uppskattar jag Elisabeth Ohlson Wallins kristusbilder i Ecce Homo och helgonbilderna i H.O.M.O. (en helgonkalender hon gjorde tillsammans med prästen och genusforskaren Lars Gårdfeldt). Jag har väldigt svårt att förstå Jyllands-Postens intentioner i att uppmanar till tävling om Muhammedbilder, men refuserar satiriska teckningar av Jesus med motiveringen att en publicering ”kommer att utlösa ett ramaskri” bland tidningens läsare.
Avslutningsvis ett klipp av en komiker som jag verkligen uppskattar, Magnus Betnér, taget från hans turné Ingenting är heligt. Han är ett exempel på att man kan driva med det mesta, om man gör det på rätt sätt. (Klippet är inspelat på Storan i Göteborg, där jag själv satt i publiken.)
Tillägg den 3 mars: Hittade en bra text av Magnus Betnér om vad man får och inte får skämta om. Läs den!
Tillägg den 26 mars: Hade missat att Kalle P bloggat om Vilksaffären.
Inga relaterade inlägg.
2012