Är USA:s fiende automatiskt en vän?

Av den 13 november, 2005

Följande artikel om Irakkriget och motståndet mot ockupationen har publicerats i Göteborgs Fria Tidning den 12 november, på Vägval Vänsters webbplats och på Aktuellt i politiken (men finns inte kvar på webben).

I SVT24-programmet Korseld den 18/10 deltog historikern och vänsterdebattören Åsa Linderborg, med anledning av en serie artiklar Erik Wijk och hon skrivit i Aftonbladet. Den drivande tesen i artikelserien, vilken hon upprepade under programmet, är att alla ockupationsmakter – från brittiska imperiet i Indien, via Nazityskland i Norge och Frankrike, till Sovjetunionen i Afghanistan – kan hänvisa till att inbördeskrig och anarki hotar att bryta ut om de lämnar det ockuperade området. Snart sagt alla motståndsrörelser har kallats terrorister av ockupationsmakten. Så långt är jag med. Men av detta drar Linderborg och Wijk slutsatsen att det inte kan ”vara vår sak att döma vad som är rätt eller fel metod i motståndskampen”.

Har inte vänstern lärt sig någonting av historien? Varför kan vi fortfarande inte se skillnad på terrorister och demokratikämpar? Vi tror oss stödja kubanerna genom Castro, palestinierna genom Arafat och irakierna genom att samtycka med halshuggare för att de bekämpar den amerikanska ockupationen. Det finns goda skäl att kritisera Bushadministrationen för dess ageranden – tänk bara på Guantanamo, Falluja och Abu Ghraib. Kriget mot terrorismen skapar en grogrund för mer terrorism. En desperat situation kan ge upphov till desperata handlingar – det kan vi som inte upplevt det ha förståelse för. Men att amerikanerna gör sig skyldiga till krigsförbrytelser gör det inte legitimt för den svenska vänstern att se allt motstånd, hur det än kommer till uttryck, som principiellt godtagbart. Vi måste vara mer noga med vilka krafter vi stödjer. Det är inte alltid så att ”fiendens fiende” är ens vän.

Linderborg och Wijk skriver att inbördeskrig inte sällan brutit ut efter att en ockupationsmakt dragit sig tillbaka, ”/…/ som till exempel i Indien 1947-48 eller Afghanistan 1989. Men ingen uppfattar dessa tragedier som argument för att Storbritannien och Sovjet borde ha stannat kvar.” Det är en sanning med modifikation. Visserligen hurrade männen som skulle komma att bli grunden för al-Qaida (ursäkta ordvitsen) när de trodde sig ha störtat det sovjetiska imperiet – kanske var de en bidragande orsak – men Gandhi önskade indisk självstyre (hind swaraj), inte att engelsmännen lämnade Indien. Det brittiska imperiet skulle lämna Indien, men engelsmännen fick gärna stanna kvar för att hjälpa indierna att bygga upp demokratiska institutioner.

Enligt Linderborg och Wijk innebär ett stöd för det irakiska valet samtidigt ett stöd för ockupationen. Man kan också se det som att ett principiellt stöd för allt motstånd, också det väpnade, ger legitimitet åt George W. Bush att kunna säga ”de som inte är med oss är emot oss”. Den irakiska demokrati som håller på att byggas upp är mycket bristfällig, men måste ändå rimligen ses som ett steg i rätt riktning. Man får inte glömma det hopp många exilirakier har om en demokratisk utveckling. Med glädje och stolthet begav de sig till sina ambassader runtom i världen för att rösta, för första gången på många år. Diskussionen om Iraks nya konstitution visar att det finns bakåtsträvande krafter, t.ex. när det gäller kvinnors rättigheter, och de är ett hot mot demokratin som finns där med ockupationsmaktens goda minne. Men vi ska inte inbilla oss att männen bakom de blodiga terrorattackerna är mindre reaktionära. Med sin hållning gör Linderborg och Wijk en björntjänst åt den demokratirörelse som finns i Irak.

USA som ockupationsmakt bör närmast jämföras med brittiska imperiet, inte med Nazityskland eller Sovjetunionen. Få skulle komma på tanken att jämföra Saddam Hussein med Arbeiderpartiets Johan Nygaardsvold. Då är det berättigat att också se vad som skiljer Zarqawi från Gandhi. Jag är fullkomligt övertygad om att också Linderborg och Wijk föredrar den sistnämnde framför den förre. Det är fullt möjligt att vara emot ockupationen men samtidigt vara för en demokratisk och fredlig utveckling i Irak. Det innebär att man inte behöver respektera våldet från någondera sidan.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Afghanistan, Aftonbladet, al-Qaida, Åsa Linderborg, Bushadministrationen, Erik Wijk, Gandhi, imperialism, Indien, Irakkriget, Israel/Palestina, kriget mot terrorismen, Kuba, Nazityskland, Sovjetunionen

Kommentera!

Kommentera