Apropå ett nummer av Liberal debatt

Av den 11 juli, 2012

Tidskriften Liberal debatt, ursprungligen utgiven av Folkpartiets studentförbund (startad 1948), har haft ett temanummer om socialdemokrati. Jag har läst det och gjort lite spridda noteringar kring de olika texterna.

Utgångspunkten för temanumret är socialdemokratins kris - eller socialdemokratins utmaningar, för att vara något mer optimistisk. Något jag själv berört både en, två och tre gånger. Vi behöver inte ta upp själva den övergripande frågan om socialdemokratins kris än en gång. Men det var några saker som slog mig som särskilt intressanta. Det följande är mina osorterade tankar efter läsningen.

Om den gemensamma sektorn

Gustav Möller (1884-1970), socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet.
Gustav Möller (1884-1970), socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet.

Som ett eko från åttiotalets debatt om en närande (privat) sektor och en tärande (offentlig) sektor, påstås det på ett ställe i en av texterna, "Illa far partiet", att Socialdemokraterna expanderade den offentliga sektorn för att kompensera bortfallet av arbetstillfällen under sjuttiotalets stora industrikris. (Alltså det rakt motsatta till hur man delvis hanterade nittiotalets kris.) Jag vet inte om det var ett argument som användes på den tiden (Vänsterpartiet har förespråkat det under 2000-talet), men utbyggnaden av den offentliga sektorn har varit ett långsiktigt projekt för Socialdemokraterna. Låt vara att den kulminerade på åttiotalet, innan den vändes till nedskärningar och privatiseringar. Och den har gjorts med andra motiv, även rent samhällsekonomiska, än som jobbpolitik.

Genom att, med en höjd skattekvot, låta det växande välståndet finansiera en ökad offentlig konsumtion kunde man hålla nere inflationen i tider av full sysselsättning. Förutom denna effekt på den ekonomiska hållbarheten har det också sociala och ekologiska konsekvenser. För det första genom att tillgången till gemensamma nyttigheter som vård, skola och omsorg görs till en social rättighet. Och för det andra genom att verksamheter som sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och parkskötsel är mer klimateffektiva än hushållens köp av energi, mat, transporter, teveapparater och så vidare.

För socialministern Gustav Möller - den svenska välfärdsstatens främsta arkitekt - kan utvecklandet av en sektor för offentliga tjänster ha varit ett sätt att driva den gamla socialiseringstanken vidare.1 Socialförsäkringssystemet, det som främst förknippats med hans namn, var för honom främst en krycka att ta bort när socialdemokratins mål uppnåtts. Även om jag inte delar den linjära historiesyn detta är ett uttryck för - med Nils Karlebys ord är inte reformer något som enbart förbereder omvandlingen av samhället, utan reformer är omvandlingen som sådan - så ställer jag mig bakom uppfattningen att medlen är någonting man måste vara trolös mot. Det är målen man ska vara trogen. Och jag tror att vi måste se utbyggnaden av en gemensam sektor för offentliga tjänster - demokratiskt styrd och fri från vinstintressen, men inte byråkratiserad - som ett viktigt medel för ett social, ekonomisk och ekologiskt hållbart samhälle.

Politik för gemenskapsandan

Två av texterna, "Röde Ed halvt tillbaka på banan" och "Socialdemokratins utmaningar", tar upp diskussionen om vad som kan komma efter den så kallade tredje vägens socialdemokrati. Den Ed som åsyftas i rubriken för förstnämnda text är förstås Ed Miliband, Labourledaren som valdes framför sin äldre bror David med fackets stöd.2 Ed har setts som den något mer vänsterorienterade, och mindre av Blair-anhängare, av de två bröderna. Därav rubrikens röde Ed.

Tony Blair och Gerhard Schröder, ledare för Labour respektive SPD, frontfigurer för nittiotalets europeiska socialdemokrati.

En annan central figur är parlamentarikern Jon Cruddas. Tillsammans med Andrea Nahles, sedermera partisekreterare för tyska SPD, skrev han manifestet "Att bygga det goda samhället". Detta som ett slags repris på - och uppgörelse med - Tony Blairs och Gerhard Schröders deklaration "Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra" (1999).3 Cruddas och Nahles utgångspunkt är såväl den ekonomiska krisen som den europeiska socialdemokratins kris, och manifestet mynnar ut i en avsiktsförklaring att:

  • återupprätta politikens företräde och ta avstånd från att politiken underordnas ekonomiska intressen;
  • återskapa förhållandet mellan individ och stat i ett demokratiskt partnerskap;
  • skapa en demokratisk stat som kan hållas ansvarig och är mer transparent, samt stärka våra demokratiska institutioner på alla nivåer inklusive ekonomin;
  • utöka och försvara individuella medborgerliga rättigheter;
  • åter hävda allmännyttiga intressen, som utbildning, hälsa och välfärd, framför marknaden;
  • omfördela de risker, det välstånd och den makt som är förknippade med klass, etnicitet och kön för att skapa ett mer jämlikt samhälle;
  • erkänna och respektera olikheter grundade i etnicitet, religion och kultur;
  • sätta människornas och planetens behov före vinstintresset.

Precis som Blair och Schröder tio år tidigare är det från delvis olika utgångspunkter som Cruddas och Nahles skrivit sitt manifest. Cruddas har på sitt håll varit engagerad i en idéströmning som kallas Blue Labour. Även om jag gillar Cruddas och Nahles manifest, för vad det är, så är jag ganska skeptisk till den nostalgiska konservatism som präglar Blue Labour. Att dess tidigare frontfigur, Maurice Glasman, förespråkat ett tillfälligt stopp för invandring, samt att Labour knyter kontakter med högerextrema English Defence League (EDL), räcker för att diskreditera strömningen men den är inte rasistisk i sig. Överfört till svenska förhållanden liknar det snarare folkhemsnostalgi och den sortens vänsterkonservatism som beklagar att kapitalismen förstört alla idylliska förhållanden (för att låna en formulering från Kommunistiska manifestet).

Blue Labour kan också förstås utifrån att arbetarväljare, enligt vad vetenskapliga studier visat, står till vänster i socioekonomiska frågor (tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé), men är konservativa i värderingsfrågor (skeptiska till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska). I USA har högern fått med sig arbetarväljarna genom det sistnämnda, medan det i Sverige varit den socioekonomiska höger/vänsterskalan som dominerat politiken. Socialdemokraterna har nått framgång delvis genom att lägga tyngdpunkten på socioekonomiska reformer, men har med förtroendet som det ger kunnat driva på också i värderingsfrågor. De senaste decennierna har socialdemokratin, våväl SAP som Labour, närmat sig tjänstemannaväljarna vilka tenderar att stå något mer till höger i socioekonomiska frågor och vara mer progressiva i värderingsfrågor. Till viss del har det gjort att arbetarväljarna gått över till högerpopulistiska rörelser istället.

Blue Labour kan ses som en motreaktion till detta. Jag tror inte att det blir bra. Jag tror att nyckeln ligger i att ökad jämlikhet främjar ett mer sammanhållet samhälle, präglat av tillit och gemenskap. Men det är en social gemenskap som inte nödvändigtvis är kulturell - utan öppen när det gäller toleransen för olika livsval. När folkhemsprojektet en gång formulerades var Sverige ett land som var kulturellt homogent men socialt skiktat. I dag är förhållandet snarast det omvända. Jag tror att socialdemokratins övergripande strategi måste vara att söka intressegemenskaper i breda löntagargrupper, för att med den ekonomiska politiken som grund flytta fram fronten också i värderingsfrågor. Då tror jag att Socialdemokraternas återgång till att vara ett basparti, som Li Bennich-Björkman skriver intressant om i "Socialdemokraterna är inget nischparti", är en god förutsättning.

Nu återstår fyra av texterna som jag inte ens berört här. Det betyder inte att de är ointressanta. Även de väckte tankar hos mig, och om tillfälle ges lovar jag att återkomma till detta intressanta nummer av Liberal debatt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Blue Labour, Ed Miliband, folkhemsprojektet, Folkpartiet, gemensamma sektorn, Gustav Möller, intressegemenskap, Jon Cruddas, kommunitarism, Liberal debatt, sociala rättigheter, socialdemokrati, tredje vägen

Noter

  1. Åtminstone enligt en mycket intressant artikel av Peter Antman, "Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering", publicerad i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet. []
  2. Bröderna var båda statsråd i Tony Blairs regering, och deras far Ralph var en marxistisk intellektuell som på sextiotalet anslöt sig till den så kallade nya vänstern. []
  3. Tony Blairs och Gerhard Schröders gemensamma deklaration om den europeiska socialdemokratin finns översatt till svenska som ”Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra” i Arena nr 5/1999. Jon Cruddas och Andrea Nahles upprop, “Att bygga det goda samhället: Den demokratiska vänsterns projekt”, översatt av Fredrik Jansson i Fronesis nr 32-33, finns att läsa som pdf. []

Kommentera!

8 reaktioner på ”Apropå ett nummer av Liberal debatt

  1. Pingback: Mellanvalshöst « strötankar och sentenser

  2. Pingback: Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Ännu ett år till handlingarna « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Låglönepolitikens människosyn « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Istället för en eftervalsanalys - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  6. Pingback: Underbara dagar framför oss - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  7. Pingback: Socialdemokratins tre ansikten - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  8. Pingback: Den sociala demokratins tillkomst - jimmysand.com

Kommentera