/ Stefan

Go’ diskussion!

Mina frågor utgår nog från mina egna politiska erfarenheter. Jag har märkt att folk ofta har olika uppfattningar om hur ett och samma problem ska lösas eller tycker olika om vad som egentligen är problemet med ett visst fenomen. Att sådana motsättningar skulle gå att lösa genom att hitta mer ”korrekta” beskrivningar är en intressant idé.

Min misstanke är dock att vad man bedömer som den mest korrekta beskrivningen i stor utsträckning kommer att sammanfalla med den normativa uppfattning man har (och som man hämtat från någon annan teori). Men som sagt, vi får se…

Jag ser inget problem med resonemanget bara för att problemet är gemensamt med andra – helt enkelt eftersom det inte finns fristående subjekt, bara subjektifikationer (för en neomaterialist, that is). Det känns snarare som om normerna måste till för att kunna involvera människor i problemlösningen som inte är involverade i problemet… Är det något att sträva efter, ur demokratisk synvinkel?

Att vi ibland måste tillgripa exempelvis representativa-parlamentariska lösningar, när problemen når en viss komplexitetsgrad, är en sak. Men den handlar just precis om att vi inte kan formulera/beskriva problemet tillräckligt väl för att urskilja hur problemet har uppstått, genom vilka tillblivelseprocesser, och vilka expressiva och materiella komponenter (därinland folk) som involveras i det.

Det är inte en norm-fråga för mig, utan en fråga om att här självreflexivt uppfatta problemet med problemet (”det är för komplext”) – och istället försöka beskriva detta metaproblem på ett sätt som kan lösas (genom exempelvis representativ parlamentarism).

Är du med på vad jag menar?

I ditt exempel är det ju den beväpnade blankettgerillan som är problemet för oss, inte din blankett. Nu finns det som tur ett alternativ till militär aktion – politisk/argumentativ aktion. Du kan alltså argumentera för att din blankett är ett problem för oss. Men då behöver du ett tyngre argument än bara att just du har blankettfobi. Du behöver hänvisa till något som överskrider det partikulära fenomenet. Det är just det som feminismen har gjort (för att ta upp ditt andra exempel).

Men det ”något” som överskrider det partikulära behöver ju inte koncipieras som en transcendental Sanning, det kan vara en kontingent, reversibel, preliminär och ständigt förhandlingsbar norm. Men om jag förstod ditt första svar rätt är det tveksamt om nymaterialismen kan formulera normer överhuvudtaget.

Kan man, som du föreslår, lösa problemet ”inifrån”? Problemet är att ”problemet” inte bara innehåller sin egen lösning, utan massor av lösningar. Frågan är alltså både vad som ska definieras som ett gemensamt problem och vilken av alla möjliga lösningar vi ska välja. Det är politik.

Nå, till hjärtat av saken – jag spinner vidare:

Måste vi verkligen kunna bedöma vad som kan klassificeras som ett problem från utsidan av problemet självt? Humes ”mystiska” moraliska känsla, som du kallar’t, kan faktiskt konstrueras av/i problemet som sådant.

Exempel: En kvinnas erfarenhet av könsförtryck är inte beroende av en mans ”objektiva” bedömning för att vara ett verkligt problem. (Jag försöker göra en poäng här, inte smeta ner dig med åsikter du inte har uttryckt – hoppas det går fram.)

Eller för att banalisera (och därmed undvika att tvinga mitt manliga förnufts bedömning på ovanstående problem): Mitt eget problem att jag har en mycket stark fobi för att fylla i blanketter (!) är i högsta grad ett problem, om än bara för mig (och min sambo som får göra jobbet) och alldeles oavsett om blanketter verkligen är farliga eller inte. Inga normer eller representationer behövs för att beskriva problemet. Det är verkligt. Jag upplever det hela tiden utan att det är något mystiskt över det.

Om jag skulle komma fram till att den bästa lösningen på detta problem vore att med hjälp av en liten privatarmé tvinga fram avskaffandet av alla helvetets former av blanketter – ja, då har jag också ett allvarligt problem med min problembeskrivningsförmåga… Jag behöver inte en extern norm som talar om för mig att en sådan förlösande handling är moraliskt fel – jag har problemet självt; det är inte blanketterna (inte alla i alla fall) som det är fel på.

Genom en neomaterialistisk analys, bottom-up, tillblivelseprocesser – all that crap – så närmar sig problemformuleringen och problembeskrivningen varandra. Jag skulle också vilja säga att detta sticking to the problem innebär att vi kan hitta lösningar som ligger immanenta i problemet – de flesta problem innehåller sin egen lösning. Utan utopier och andra representationer att arbeta mot blir handlingen som transformerar problemet dessutom både medel och mål – vi slipper fastna i ändamål som helgar medlen.

Ju närmare själva problemet vi lyckas hålla oss, desto mindre blir behovet av utopiska föreställningar och allmängiltiga klassificeringar av problem och lösningar. Men ibland är det svårt, problemet är alltför komplext, och det är då vi kan behöva demokratin.

(Sorry, om det blev lite pratigt… Sjuk unge – allvarlig sömnbrist.)