Anteckningar om utopiska energier

Homoäktenskap – en sovjetiskt utopi!

Homoäktenskapet har sitt ursprung i ett sovjetiskt sexualexperiment på 1920-talet. Då ville de kommunistiska ledarna avskaffa äktenskapet.

Den sovjetiske ledaren Krilenko sa: ”Varför skulle staten bry sig om vilka som gifter sig med vem?…Den fria kärleken är det ultimata målet för en socialistisk stat… I denna stat kommer äktenskapet att befrias från varje plikt och den kommer att omvandlas till en absolut fri förening mellan två personer”.

Agendan hos gaylobbyn, hos de radikala feministerna och hos de sekulära ateisterna har kusliga likheter med den sovjetiska modellen. Gud är död och allt är tillåtet. Människan är blott en sofistikerad schimpans med djuriska drifter, lustar och impuler.

Glöm inte att kyrkor attackerades, brändes ned och skövlades i modernitetens namn. Kristna människor avrättades, förvisades till Gulag och sattes på sinnessjukhus för omskolning. Människan skulle bygga en ny värld och en ny framtid där allt som var ålderdomligt förkastades.

Vad rör sig i Reinfeldts och Ohlys huvuden? Hur långt tänker de gå i sin iver att slakta äktenskapet på ateismens destruktiva altare?

—
Kommentaren har överhuvudtaget ingenting med blogginläggets ämne att göra och är dessutom identiskt med kommentarer på flera andra bloggar. Du kommer därför i fortsättningen att modereras. Jag vet dessutom vad du heter och var du bor, eftersom jag kollat upp din IP-adress. Du gör klokt i att inte överträda gränsen till hets mot folkgrupp. /Jimmy

Jimpan:
Bra sammanfattning av läget – och viktiga frågor som du reser! Det viktigaste hädanefter blir att försöka etablera någon slags moralbegrepp på neomaterialistisk grund (Här anser jag förvisso att Naess med sin Spinozistiska världsbild redan har försökt sig på detta – hur betraktar (värderar) man världen där allt hänger samman och allt påverkar varandra? Och hur drar man ”praktiska” (även om de på ett onologiskt plan är i princip densamma) gränser mellan människa/ting/djur etc.)

Johannes:
Handlar det helt enkelt inte om att ge de rätt förutsättningarna för detta? Dvs. bygga ett demokratiskt, öppet (transparent) och tolerant samhälle?
Att det växer fram Fascistoida tendenser har ju ofta en grund i någonting – och det är viktigt att jobba för att denna grund inte får något fäste (eller inte skall behöva ha ett existensberättigande överhuvudtaget). Kanske något utopiskt

—
Tack Heiti! Personligen tilltalas jag väldigt mycket av en aristotelisk syn på etik, dvs att det inte i första hand handlar om regler och principer utan någonting som man övar sig på och växer av/i. /Jimmy

Jimmy:

Hmm…kan man då (med den aristoteliska synen) se etiken som en evolutionell process snarare än en knippe universalistiska maximer? För då har man defacto inte ”låst” in sig…

—
Jag vet inte hur rättvisande det är att kalla den aristoteliska etiken för evolutionell (den är trots allt formulerad av en filosof som myntade själva begreppet teleologi), men jag skulle absolut säga att den är processuell snarare än inriktad på maximer! Målet är lycka, och det som leder dit är kultiverandet av den egna karaktären. Kanske inte så neomaterialistiskt i sig, men det finns ändå mycket där att hämta om man är intresserad av moralfilosofi. /Jimmy

@ jimmy: Visst är det en deskriptiv teori, men nog finns det en implicit normativitet i den. Jag får iaf ofta känslan av att ”katedraler” ses som något dåligt och ”basarer” som något bra.

Den här problematiken är ju vanlig inom all teoribildning (jfr bara med marxismen). Frågan är hur man ska hantera den. Jag föredrar att man explicerar normativiteten teoretiskt. Men hey, jag är ju helt indoktrinerad i kritisk teori.

Testa det här neomaterialistiska perspektivet:

Behovet av en universell etik och etisk universalism tycks i mina ögon uppstå först när själva problemformuleringen utgår från någon transcendent, universell representation – typ ”frihet” eller ”rättvisa”. Ju närmare vi kommer ett riktigt välformulerat problem, som beskriver hur just den eller den o-friheten eller o-rättvisan har uppkommit, dess faktiska tillblivelse, desto mindre är behovet av att lösningen på problemet – handlingen – också är universellt tillämpbar. Det är mindre en fråga om norm och mer en fråga om problemlösning.

Det finns problem som kan lösas genom skapandet av utopiska energier eller deliberativa demokratiska institutioner, men det är för det första inte universallösningar på alla problem (om någon påstår det?), och för det andra inte lösningar i brist på universallösningar, utan just lösningar på en viss typ av problem.

Detta resonemang gör f ö att det inte går att dra en normativ slutsats om att katedraler är dåliga och basarer är bra. Det är bara det att om katedralen är ett problem så är den otroligt mycket svårare att undfly eller transformera än en basar – som dock också kan vara ett problem. Det har med dessa strukturers faktiska tillblivelser att göra, inte någon representationell norm som säger att det ena är bra, det andra dåligt:

Katedralen består av intern homogenisering och symmetribrott med räfflade och överkodade interioritets-relationer, där gränsen mot utsidan är tydlig definierad och svårkorsad; medan basaren är ett myller, ett moln av kopplingar kors och tvärs, som hela tiden också drar iväg kopplingslinjer till sin utsida – vilket också transformerar den och kan lösa dess problem.

Johannes: Nja, det går att bedriva politik även utifrån en sådan hållning, vill jag tro. Politik är nämligen i grund och botten problemformulering, inte problemlösning. Vi har trots allt inte löst sådär värst många problem, men skapat många nya – och ändå bedrivit politik i årtusenden!

Om du förstår ett problem, hur det uppstår, vad som verkar på det, och så vidare, får du till hands en uppsättning handlingar som kan transformera problemet till något annat…

- Ett annat problem? Visst, låt oss då strunta i den handlingen.

- Övriga scenarier, mer eller mindre troliga utifrån vår kunskapshorisont? Låt oss experimentera istället för att försöka bedöma handlingen efter någon extern norm.

Det är dock viktigt att lyssna på Dewey här: Ju mer komplext ett problem är (desto svårare är det att formulera väl), desto mer behöver vi demokratin…

Jag tar tillfället i akt att svärmigt hypea en post från blogg jag gärna läser som tar upp Spinozas ”Etiken” och relationen mellan dess begrepp om dygd och vad bloggförfattaren ”Sinthom” (lacaniansk psykoanalytiker OCH deleuzianskt influerad filosof) kallar ”American Ideology”:

http://larvalsubjects.wordpress.com/2008/11/19/spinoza-virtue-and-american-ideology/

Jag tycker att det här tangerar frågan om fascism på något vis: ”As Spinoza will say, “By virtue and power I mean the same thing; that is (Pr. 7, Part III on conatus), virtue, in so far as it is related to man, is man’s very essence, or nature, in so far as he has power to bring about that which can be understood through the laws of nature” (Def. 8, Part IV). The term “virtue” comes from the Latin virtus and “virtutem“, referring to moral strength, manliness, valor, excellence, or worth. It is a translation of the Greek concept of “ἀρετή” or “arete, referring to “excellence”. Thus, far from being a set of prohibitions or limitations, virtue is instead potency or power, an excellence. The ἀρετή of an eagle, for example, is its keen sight, its swift flight, its prowess hunting, etc. The question is thus what is ἀρετή for a human being?”

Det är intressant att se hur Spinoza får ihop sina föreställningar om rationalitet, egenintresse (”conatus”), demokrati som överlägset styrelseskick (det är iofs lite omtvistat) osv. Jag är faktiskt nästan övertygad.

—
Ah, tack så mycket! Intressant nog så är det förstås ἀρετή som Aristoteles i sin etik pratar om att vi bör odla. (Din kommentar låg i modereringskön pga att du lagt in en länk, därför kom den inte ut innan Marcus skrev sin kommentar nedan.) /Jimmy

@ marcus: Håller med om att den subjektiva representationen av det fenomen som definieras som ett problem är högst reell för subjektet och inte mystisk alls (empiriskt kan den ju dessutom kartläggas kemiskt, neurologiskt etc). Alltså, blanketten är ett problem för dig. Men det är också ett problem för dig. Frågan är hur det blir ett problem för oss.

I ditt exempel är det ju den beväpnade blankettgerillan som är problemet för oss, inte din blankett. Nu finns det som tur ett alternativ till militär aktion – politisk/argumentativ aktion. Du kan alltså argumentera för att din blankett är ett problem för oss. Men då behöver du ett tyngre argument än bara att just du har blankettfobi. Du behöver hänvisa till något som överskrider det partikulära fenomenet. Det är just det som feminismen har gjort (för att ta upp ditt andra exempel).

Men det ”något” som överskrider det partikulära behöver ju inte koncipieras som en transcendental Sanning, det kan vara en kontingent, reversibel, preliminär och ständigt förhandlingsbar norm. Men om jag förstod ditt första svar rätt är det tveksamt om nymaterialismen kan formulera normer överhuvudtaget.

Kan man, som du föreslår, lösa problemet ”inifrån”? Problemet är att ”problemet” inte bara innehåller sin egen lösning, utan massor av lösningar. Frågan är alltså både vad som ska definieras som ett gemensamt problem och vilken av alla möjliga lösningar vi ska välja. Det är politik.

@ marcus: Det är möjligt att jag bara krånglar till det. Snart får vi förhoppningsvis en nymaterialistisk politiker och då får vi ju se IRL vad som händer.

Mina frågor utgår nog från mina egna politiska erfarenheter. Jag har märkt att folk ofta har olika uppfattningar om hur ett och samma problem ska lösas eller tycker olika om vad som egentligen är problemet med ett visst fenomen. Att sådana motsättningar skulle gå att lösa genom att hitta mer ”korrekta” beskrivningar är en intressant idé.

Min misstanke är dock att vad man bedömer som den mest korrekta beskrivningen i stor utsträckning kommer att sammanfalla med den normativa uppfattning man har (och som man hämtat från någon annan teori). Men som sagt, vi får se…

Och för tydlighets skull: Vad våra gemensamma vänner Jimpan och Kalle skulle skriva under på, av det jag här har sagt, det har jag ingen aning om…