Anteckningar om utopiska energier

Av den 15 november, 2008

På Världskulturmuseet i Göteborg möttes i onsdags Katrine Kielos och Karl Palmås i ett samtal kring frågan "Vem behöver utopier?". Samtidigt väckte Barack Obamas valseger frågan hos mig vi inte behöver lite drömmar ändå.

Kalles anförande finns att läsa på hans blogg. Jag lämnade där några ord:

Jag tror att ett av de stora misstagen under 1900-talet, i kombination med de storvulna utopierna, är de fåfänga anspråken på vetenskap. Givetvis fångat i ett uttryck som “den vetenskapliga socialismen” (formulerad i polemik med “den utopiska socialismen”) och hur marxism-leninismen motiverade sig med kvasivetenskapliga anspråk. Men också i det slags sociala ingenjörskonst som en gång fanns hos de statssocialistiska folkhemsbyggarna som till stor del lyckades kväsa de rörelseradikala strömningarna inom socialdemokratin (vilka bär starka släktskap med angloamerikanska liberaler som Dewey) och idag återfinnes i blå tappning hos exempelvis vår finansminister (vilken som person är en frisk fläkt, men som social ingenjör är läskigare än den gapigaste nyliberal).

Draget av “vetenskaplighet” är något som gjorde att jag till en början ställde mig ganska avvaktande till neomaterialism/posthumanism. Jag ser fortfarande att det finns en risk för förälskelse i den egna terminologin (och vem kan klandra den som ser det vackra i kaosteorins bifurkationer och evolutionslärans indeterminism?). Men framför allt vill jag att vi tar lärdom av Obamakampanjens utopiska energier och kommer ihåg att politik handlar om att göra skillnad (och tolka gärna det ordet i deleuzianska banor) snarare än om att administrera statsapparaten.

Lars-Olof Karlsson skrev i en annan kommentar:

Kan man luta sig tillbaka i förvissning om att en “svärm” som får ta vilken väg den vill, av egen överlevnadsinstinkt kommer att välja vägen mot hållbar utveckling bara den får utvecklas av sig självt utan styrning från någon universell “sanning”?

Om detta vill jag säga följande:

Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att vi dels naturligtvis måste göra vad vi kan för att påverka i rätt riktning, dels kan vara ganska optimistiska om att “svärmen” faktiskt hittar rätt väg om dess intelligens bara får släppas loss.

Har själv resonerat kring det på min egen blogg (och i Fria Tidningen), med stöd hos John Deweys demokratiteori och forskningen om artificiell intelligens:

… en grupp människor fattar som regel bättre beslut än enstaka personer, även när de enstaka personerna är experter. En förutsättning är att gruppen är en brokig skara människor. Förekomsten av avvikande åsikter, även felaktiga sådana, förbättrar hela gruppens resonerande. En annan förutsättning är tillgången till relevant information och att individerna använder sig av den information de har tillgång till, istället för att förlita sig på andras beslut.

Efter samtalet på Världskulturmuseet hade bloggaren bios politikos en hel del intressant att säga. Jag lämnade några ord också där:

... jag kan hålla med dig om det fördärvliga i att kasta ut barnet (den etiska universalismen) med badvattnet (den etiska objektivismen). Det är spännande att se om det går att bygga något slags moral på en neomaterialistisk grund.

Sedan var det intressant det som Katrine Kielos sade om vänsterns (i vid mening, antar jag) reaktiva tendenser. Som jag skrev i en kommentar till en kommentar på det inlägg du länkar till hos mig, så känns det ibland som att vi i vår postutopianska tid glömt hur man drömmer. Vi behöver mer av det Habermas kallar "utopiska energier". Det är det tilltalande hos Barack Obama, om inte annat.

(Läs också hos Björn om Gregory Batesons metaepistemologi.)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Barack Obama, epistemologi, Gregory Bateson, John Dewey, Jürgen Habermas, Karl Palmås, Katrine Kielos, neomaterialism, posthumanism, pseudovetenskap, social ingenjörskonst, svärmintelligens, utopisk socialism, Världskulturmuseet

Kommentera!

23 reaktioner på ”Anteckningar om utopiska energier

  1. Cyrill (1 comments)

    Homoäktenskap - en sovjetiskt utopi!

    Homoäktenskapet har sitt ursprung i ett sovjetiskt sexualexperiment på 1920-talet. Då ville de kommunistiska ledarna avskaffa äktenskapet.

    Den sovjetiske ledaren Krilenko sa: ”Varför skulle staten bry sig om vilka som gifter sig med vem?…Den fria kärleken är det ultimata målet för en socialistisk stat… I denna stat kommer äktenskapet att befrias från varje plikt och den kommer att omvandlas till en absolut fri förening mellan två personer”.

    Agendan hos gaylobbyn, hos de radikala feministerna och hos de sekulära ateisterna har kusliga likheter med den sovjetiska modellen. Gud är död och allt är tillåtet. Människan är blott en sofistikerad schimpans med djuriska drifter, lustar och impuler.

    Glöm inte att kyrkor attackerades, brändes ned och skövlades i modernitetens namn. Kristna människor avrättades, förvisades till Gulag och sattes på sinnessjukhus för omskolning. Människan skulle bygga en ny värld och en ny framtid där allt som var ålderdomligt förkastades.

    Vad rör sig i Reinfeldts och Ohlys huvuden? Hur långt tänker de gå i sin iver att slakta äktenskapet på ateismens destruktiva altare?

    ---
    Kommentaren har överhuvudtaget ingenting med blogginläggets ämne att göra och är dessutom identiskt med kommentarer på flera andra bloggar. Du kommer därför i fortsättningen att modereras. Jag vet dessutom vad du heter och var du bor, eftersom jag kollat upp din IP-adress. Du gör klokt i att inte överträda gränsen till hets mot folkgrupp. /Jimmy

    Svara
  2. johannes (34 comments)

    Håller med dig om att vi behöver "utopiska energier" mer än utopier. Det är viktigt att minnas Poppers kritik av historicismen.

    Vad gäller din diskussion av svärmintelligens är jag lite nyfiken på dina kriterier. Frågan är ju inte bara om svärmen hittar rätt väg, utan även hur vi kan veta vad som är "rätt" väg. Utgår man från att svärmen fattar bättre beslut så betyder det väl också att svärmens uppfattning om "rätt" är mer riktig än vår? På vilken grund kan vi då kritisera en fascistisk svärm (för att ta ett drastiskt exempel)?

    Jag antar att du ändå skulle vilja kritisera en fascistisk svärm. Den kritiken måste i så fall ha en grund som ligger "utanför" svärmen (obs att det inte behöver innebära en transcendental grundläggning). Det är jag lite nyfiken på... 🙂

    ---
    Bra frågor! Ungefär så här tänker jag:
    1) Jag vill inte skilja på "svärmen" och "oss" - som individer ingår vi naturligtvis, på aggregerad nivå, i något vi kan kalla för massa eller svärm (det sistnämnda begreppet är mer tilltalande). Och på aggregerad nivå är det inte så stor skillnad på, säg, ett fiskstim och en stor grupp människor. Det är den innebörd jag vill lägga i ordet "svärm". Och då tror jag mer på de kriterier jag listade än vad jag tror på att låta experter bestämma.
    2) Om en hypotetiskt fascistisk svärm skulle jag vilja svara ungefär som du gjorde på Kalles fråga (på din blogg) om ett idealt samtal som sluter sig till en fascism-rationalitet: det skulle förstås bara kunna vara en fascism som inte förbryter sig mot de kriterier jag satt upp för svärmens intelligens (t ex att förekomsten av avvikande åsikter är bra och grupptänk dåligt) och frågan är ju om det då fortfarande är en fascism. 😉 /Jimmy

    Svara
  3. Heiti Ernits (68 comments)

    Jimpan:
    Bra sammanfattning av läget - och viktiga frågor som du reser! Det viktigaste hädanefter blir att försöka etablera någon slags moralbegrepp på neomaterialistisk grund (Här anser jag förvisso att Naess med sin Spinozistiska världsbild redan har försökt sig på detta - hur betraktar (värderar) man världen där allt hänger samman och allt påverkar varandra? Och hur drar man "praktiska" (även om de på ett onologiskt plan är i princip densamma) gränser mellan människa/ting/djur etc.)

    Johannes:
    Handlar det helt enkelt inte om att ge de rätt förutsättningarna för detta? Dvs. bygga ett demokratiskt, öppet (transparent) och tolerant samhälle?
    Att det växer fram Fascistoida tendenser har ju ofta en grund i någonting - och det är viktigt att jobba för att denna grund inte får något fäste (eller inte skall behöva ha ett existensberättigande överhuvudtaget). Kanske något utopiskt 🙂

    ---
    Tack Heiti! Personligen tilltalas jag väldigt mycket av en aristotelisk syn på etik, dvs att det inte i första hand handlar om regler och principer utan någonting som man övar sig på och växer av/i. /Jimmy

    Svara
  4. Johannes (34 comments)

    @ jimpan: Snygg ripost! Ville bara kolla precis hur överens vi var 😉

    @ heiti: jo, vi är ju också överens förstås. 🙂

    Min fråga bottnade nog i att en svärm inte bara är en svärm av intelligens, utan också av adrenalin, rädsla etc (vilket historien visar).

    Jag ser en tendens i det nymateriella paradigmet att likställa komplexitetsgrad med sanningsvärde (ju mer komplext, desto sannare/riktigare). Alltså, ju större svärm, desto sannare/riktigare åsikter. Men det behövs, vilket Jimmys svar visar, externa kriterier för att bedöma svärmens resultat. Frågan blir då varifrån man hämtar dessa externa kriterier.

    Alltför ofta blir den frågan hängande i luften, eller ges ett rent subjektivt/emotionellt svar ("det rätta är det som känns rätt"). Jag lutar (uppenbarligen i likhet med Jimmy) istället åt ett diskursetiskt svar på den frågan.

    ---
    Tack! Personligen närmar jag mig neomaterialismen som en i första hand deskriptiv teoribildning. Naturligtvis får den också vissa normativa konsekvenser, eller sätter snarare ramar för det normativa, men inom de ramarna anser jag nog att det kan finnas en rad olika etiker som är möjliga att koppla in. /Jimmy

    Svara
  5. Heiti Ernits (68 comments)

    Jimmy:

    Hmm...kan man då (med den aristoteliska synen) se etiken som en evolutionell process snarare än en knippe universalistiska maximer? För då har man defacto inte "låst" in sig...

    ---
    Jag vet inte hur rättvisande det är att kalla den aristoteliska etiken för evolutionell (den är trots allt formulerad av en filosof som myntade själva begreppet teleologi), men jag skulle absolut säga att den är processuell snarare än inriktad på maximer! Målet är lycka, och det som leder dit är kultiverandet av den egna karaktären. Kanske inte så neomaterialistiskt i sig, men det finns ändå mycket där att hämta om man är intresserad av moralfilosofi. /Jimmy

    Svara
  6. Stefan M (2 comments)

    Hej! Intressant inlägg! Det här med svärmens intelligens är ju väldigt fascinerande! Tänkte kolla
    om du har några referenser till forskning inom ämnet? Har själv letat men har inte lyckats hitta något. Om det finns relativt valid forskning inom ämnet så känns det som någonting som kanske borde få konsekvenser för hur politik utformas; t.ex. hur och när man lägger upp folkomröstningar, deltagande demokrati osv...

    Svara
  7. johannes (34 comments)

    @ jimmy: Visst är det en deskriptiv teori, men nog finns det en implicit normativitet i den. Jag får iaf ofta känslan av att "katedraler" ses som något dåligt och "basarer" som något bra.

    Den här problematiken är ju vanlig inom all teoribildning (jfr bara med marxismen). Frågan är hur man ska hantera den. Jag föredrar att man explicerar normativiteten teoretiskt. Men hey, jag är ju helt indoktrinerad i kritisk teori. 🙂

    Svara
  8. Marcus (478 comments)

    Stefan: MIT är lite grand världsledande skulle jag vilja säga, och har ett Center for collecitve intelligence. Mest intressant är dock deras "handbok" i kollektiv intelligens som i sig är kollektivt uppbyggd. Men de flesta universitet har idag folk som forskar på området så det borde inte vara jättesvårt att hitta referenser - börja på Wikipedia och låt svärmintelligensen leda dig rätt! 😀

    Svara
  9. Marcus (478 comments)

    Testa det här neomaterialistiska perspektivet:

    Behovet av en universell etik och etisk universalism tycks i mina ögon uppstå först när själva problemformuleringen utgår från någon transcendent, universell representation - typ "frihet" eller "rättvisa". Ju närmare vi kommer ett riktigt välformulerat problem, som beskriver hur just den eller den o-friheten eller o-rättvisan har uppkommit, dess faktiska tillblivelse, desto mindre är behovet av att lösningen på problemet - handlingen - också är universellt tillämpbar. Det är mindre en fråga om norm och mer en fråga om problemlösning.

    Det finns problem som kan lösas genom skapandet av utopiska energier eller deliberativa demokratiska institutioner, men det är för det första inte universallösningar på alla problem (om någon påstår det?), och för det andra inte lösningar i brist på universallösningar, utan just lösningar på en viss typ av problem.

    Detta resonemang gör f ö att det inte går att dra en normativ slutsats om att katedraler är dåliga och basarer är bra. Det är bara det att om katedralen är ett problem så är den otroligt mycket svårare att undfly eller transformera än en basar - som dock också kan vara ett problem. Det har med dessa strukturers faktiska tillblivelser att göra, inte någon representationell norm som säger att det ena är bra, det andra dåligt:

    Katedralen består av intern homogenisering och symmetribrott med räfflade och överkodade interioritets-relationer, där gränsen mot utsidan är tydlig definierad och svårkorsad; medan basaren är ett myller, ett moln av kopplingar kors och tvärs, som hela tiden också drar iväg kopplingslinjer till sin utsida - vilket också transformerar den och kan lösa dess problem.

    Svara
  10. Johannes (34 comments)

    @ marcus: Ja, det måste vara den mest konsistenta nymaterialistiska hållningen. Och så länge nymaterialismen nöjer sig med att bara vara en deskriptiv teori är det ju inga problem. Men det betyder (antar jag) att den i så fall måste kombineras med någon sorts normativ/evalutiv teori för att kunna implenteras som politik? Politik handlar ju ytterst om vad som bör göras, inte om att ge beskrivningar av vad som görs (även om det också är viktigt).

    Det är dessutom uppenbart att många knyter normativa förhoppningar till nymaterialismen, vilket ju märks på hur begreppen (katedral/basar etc) laddas diskursivt. Det vore tråkigt att gör dem besvikna... 🙂

    Svara
  11. Marcus (478 comments)

    Johannes: Nja, det går att bedriva politik även utifrån en sådan hållning, vill jag tro. Politik är nämligen i grund och botten problemformulering, inte problemlösning. Vi har trots allt inte löst sådär värst många problem, men skapat många nya - och ändå bedrivit politik i årtusenden! 😉

    Om du förstår ett problem, hur det uppstår, vad som verkar på det, och så vidare, får du till hands en uppsättning handlingar som kan transformera problemet till något annat...

    - Ett annat problem? Visst, låt oss då strunta i den handlingen.

    - Övriga scenarier, mer eller mindre troliga utifrån vår kunskapshorisont? Låt oss experimentera istället för att försöka bedöma handlingen efter någon extern norm.

    Det är dock viktigt att lyssna på Dewey här: Ju mer komplext ett problem är (desto svårare är det att formulera väl), desto mer behöver vi demokratin...

    Svara
  12. Johannes (34 comments)

    @ marcus: Interesting...

    Jag ser nog problemformulering och problembeskrivning som lite olika saker. Det första är den normativa akten att klassificera ett fenomen som ett problem, det andra den deskriptiva akten att beskriva fenomenet. Båda är nödvändiga för att försöka lösa problemet (jo, jag vill tro att politik är problemlösning, eller åtminstone den fåfänga ambitionen att lösa problem).

    NM gör ju det andra med den äran. Frågan är om NM kan göra det första, dvs. klassificera fenomen som problem. Ditt första svar verkade avvisa en sådan möjlighet. (Ja, i grunden är det den klassiska "är/bör"-distinktionen - jag trodde ni diggade Hume...)

    Tack för att du håller det på en nivå jag kan hantera 🙂

    Svara
  13. krigstid (15 comments)

    Jag tar tillfället i akt att svärmigt hypea en post från blogg jag gärna läser som tar upp Spinozas "Etiken" och relationen mellan dess begrepp om dygd och vad bloggförfattaren "Sinthom" (lacaniansk psykoanalytiker OCH deleuzianskt influerad filosof) kallar "American Ideology":

    http://larvalsubjects.wordpress.com/2008/11/19/spinoza-virtue-and-american-ideology/

    Jag tycker att det här tangerar frågan om fascism på något vis: "As Spinoza will say, “By virtue and power I mean the same thing; that is (Pr. 7, Part III on conatus), virtue, in so far as it is related to man, is man’s very essence, or nature, in so far as he has power to bring about that which can be understood through the laws of nature” (Def. 8, Part IV). The term “virtue” comes from the Latin virtus and “virtutem“, referring to moral strength, manliness, valor, excellence, or worth. It is a translation of the Greek concept of “ἀρετή” or “arete, referring to “excellence”. Thus, far from being a set of prohibitions or limitations, virtue is instead potency or power, an excellence. The ἀρετή of an eagle, for example, is its keen sight, its swift flight, its prowess hunting, etc. The question is thus what is ἀρετή for a human being?"

    Det är intressant att se hur Spinoza får ihop sina föreställningar om rationalitet, egenintresse ("conatus"), demokrati som överlägset styrelseskick (det är iofs lite omtvistat) osv. Jag är faktiskt nästan övertygad.

    ---
    Ah, tack så mycket! Intressant nog så är det förstås ἀρετή som Aristoteles i sin etik pratar om att vi bör odla. (Din kommentar låg i modereringskön pga att du lagt in en länk, därför kom den inte ut innan Marcus skrev sin kommentar nedan.) /Jimmy

    Svara
  14. Marcus (478 comments)

    Oroa dig inte, Johannes: Jag spårar snart ur i neologofilismens dike... 😉

    Nå, till hjärtat av saken - jag spinner vidare:

    Måste vi verkligen kunna bedöma vad som kan klassificeras som ett problem från utsidan av problemet självt? Humes "mystiska" moraliska känsla, som du kallar't, kan faktiskt konstrueras av/i problemet som sådant.

    Exempel: En kvinnas erfarenhet av könsförtryck är inte beroende av en mans "objektiva" bedömning för att vara ett verkligt problem. (Jag försöker göra en poäng här, inte smeta ner dig med åsikter du inte har uttryckt - hoppas det går fram.)

    Eller för att banalisera (och därmed undvika att tvinga mitt manliga förnufts bedömning på ovanstående problem): Mitt eget problem att jag har en mycket stark fobi för att fylla i blanketter (!) är i högsta grad ett problem, om än bara för mig (och min sambo som får göra jobbet) och alldeles oavsett om blanketter verkligen är farliga eller inte. Inga normer eller representationer behövs för att beskriva problemet. Det är verkligt. Jag upplever det hela tiden utan att det är något mystiskt över det.

    Om jag skulle komma fram till att den bästa lösningen på detta problem vore att med hjälp av en liten privatarmé tvinga fram avskaffandet av alla helvetets former av blanketter - ja, då har jag också ett allvarligt problem med min problembeskrivningsförmåga... Jag behöver inte en extern norm som talar om för mig att en sådan förlösande handling är moraliskt fel - jag har problemet självt; det är inte blanketterna (inte alla i alla fall) som det är fel på.

    Genom en neomaterialistisk analys, bottom-up, tillblivelseprocesser - all that crap - så närmar sig problemformuleringen och problembeskrivningen varandra. Jag skulle också vilja säga att detta sticking to the problem innebär att vi kan hitta lösningar som ligger immanenta i problemet - de flesta problem innehåller sin egen lösning. Utan utopier och andra representationer att arbeta mot blir handlingen som transformerar problemet dessutom både medel och mål - vi slipper fastna i ändamål som helgar medlen.

    Ju närmare själva problemet vi lyckas hålla oss, desto mindre blir behovet av utopiska föreställningar och allmängiltiga klassificeringar av problem och lösningar. Men ibland är det svårt, problemet är alltför komplext, och det är då vi kan behöva demokratin.

    (Sorry, om det blev lite pratigt... Sjuk unge - allvarlig sömnbrist.)

    Svara
  15. johannes (34 comments)

    @ marcus: Håller med om att den subjektiva representationen av det fenomen som definieras som ett problem är högst reell för subjektet och inte mystisk alls (empiriskt kan den ju dessutom kartläggas kemiskt, neurologiskt etc). Alltså, blanketten är ett problem för dig. Men det är också ett problem för dig. Frågan är hur det blir ett problem för oss.

    I ditt exempel är det ju den beväpnade blankettgerillan som är problemet för oss, inte din blankett. Nu finns det som tur ett alternativ till militär aktion - politisk/argumentativ aktion. Du kan alltså argumentera för att din blankett är ett problem för oss. Men då behöver du ett tyngre argument än bara att just du har blankettfobi. Du behöver hänvisa till något som överskrider det partikulära fenomenet. Det är just det som feminismen har gjort (för att ta upp ditt andra exempel).

    Men det "något" som överskrider det partikulära behöver ju inte koncipieras som en transcendental Sanning, det kan vara en kontingent, reversibel, preliminär och ständigt förhandlingsbar norm. Men om jag förstod ditt första svar rätt är det tveksamt om nymaterialismen kan formulera normer överhuvudtaget.

    Kan man, som du föreslår, lösa problemet "inifrån"? Problemet är att "problemet" inte bara innehåller sin egen lösning, utan massor av lösningar. Frågan är alltså både vad som ska definieras som ett gemensamt problem och vilken av alla möjliga lösningar vi ska välja. Det är politik.

    Svara
  16. Marcus (478 comments)

    Johannes: Mitt blankett-problem är naturligtvis inte ett problem för er (blankettgerillan däremot: Akta er för den! ...men den är ju ett annat problem...). Jag menar mer att alla problem måste betraktas som politiska - vi kan bara tala om en gradskillnad i fråga om komplexitet.

    Jag ser inget problem med resonemanget bara för att problemet är gemensamt med andra - helt enkelt eftersom det inte finns fristående subjekt, bara subjektifikationer (för en neomaterialist, that is). Det känns snarare som om normerna måste till för att kunna involvera människor i problemlösningen som inte är involverade i problemet... Är det något att sträva efter, ur demokratisk synvinkel?

    Att vi ibland måste tillgripa exempelvis representativa-parlamentariska lösningar, när problemen når en viss komplexitetsgrad, är en sak. Men den handlar just precis om att vi inte kan formulera/beskriva problemet tillräckligt väl för att urskilja hur problemet har uppstått, genom vilka tillblivelseprocesser, och vilka expressiva och materiella komponenter (därinland folk) som involveras i det.

    Det är inte en norm-fråga för mig, utan en fråga om att här självreflexivt uppfatta problemet med problemet ("det är för komplext") - och istället försöka beskriva detta metaproblem på ett sätt som kan lösas (genom exempelvis representativ parlamentarism).

    Är du med på vad jag menar?

    Svara
  17. Johannes (34 comments)

    @ marcus: Det är möjligt att jag bara krånglar till det. Snart får vi förhoppningsvis en nymaterialistisk politiker och då får vi ju se IRL vad som händer. 🙂

    Mina frågor utgår nog från mina egna politiska erfarenheter. Jag har märkt att folk ofta har olika uppfattningar om hur ett och samma problem ska lösas eller tycker olika om vad som egentligen är problemet med ett visst fenomen. Att sådana motsättningar skulle gå att lösa genom att hitta mer "korrekta" beskrivningar är en intressant idé.

    Min misstanke är dock att vad man bedömer som den mest korrekta beskrivningen i stor utsträckning kommer att sammanfalla med den normativa uppfattning man har (och som man hämtat från någon annan teori). Men som sagt, vi får se...

    Svara
  18. Marcus (478 comments)

    Vi är alla nymaterialistiska politiker, säger jag ju! 😉 Men vi har förhoppningsvis snart en nymaterialistisk parlamentariker - som jag då hoppas kommer att jobba mer metaproblematiskt än försöka navigera med nymaterialistisk karta och kompass i sakfrågeträsket.

    Go' diskussion!

    Svara
  19. Marcus (478 comments)

    Och för tydlighets skull: Vad våra gemensamma vänner Jimpan och Kalle skulle skriva under på, av det jag här har sagt, det har jag ingen aning om...

    Svara
  20. Stefan M (2 comments)

    Marcus: Aha! Det var begreppet "collective" det hängde på.. Jag sökte på orden "mass", "massa" osv å hittade därför inget. Tack för tipset, ska sätta igång och fördjupa mig nu!

    / Stefan

    Svara
  21. Pingback: Urbana ekologier « strötankar och sentenser

  22. Pingback: Urbana ekologier « Du gröna nya värld

  23. Pingback: Ny blogg: Du gröna nya värld « strötankar och sentenser

Kommentera