Angående pomovänstern, del 2

Av den 22 juni, 2007

Det har blivit dags med en uppföljare till mitt inlägg kallat "Vad då 'pomovänster'?" Det främst på grund av en diskussion på Anders Svenssons blogg. (Märk väl att detta inte är samma Anders som nämns i förra inlägget.)

För att börja i rätt ända: Tidskriften Axess har precis haft ett temanummer kallat Postmodernismens kris (Marcus på bloggen Frihet och Sanning var den förste med att uppmärksamma mig på det).

I temanumret finns tre artiklar relevanta för ämnet:

Jag skulle gärna kommentera dessa artiklar mer specifikt, men det får vänta. Det som inte berörs i diskussionen av Anders Svenssons bloggposter vill jag ta upp i senare inlägg.

1. Foucault, identitetspolitik och globalvänster

I sitt första inlägg tar Anders Svensson upp den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault, den bloggdiskussion (med rötter i en nittiotalsdiskussion i den autonoma vänstermiljön) som Katrine Kielos drog igång och som jag själv varit involverad i, samt en några år gammal kritik som Rasmus Fleischer i Arena (en tidning vissa ser som "pomovänsterns" främsta hemvist) riktade mot vad han betecknade som en "nationalvänster".

Den här gången vill jag börja bakifrån. Som Rasmus Fleischer själv skriver i en kommentar till inlägget är inte alla formuleringar i artikeln (från 2004) "helt lysande". Men även om jag inte sympatiserar med retoriken (den är långt ifrån konstruktiv) så sympatiserar jag mer med vänsterns av tradition internationalistiska patos än med en målsättning som beskrivs av Fleischer:

Flamman domineras i dag helt av nationalvänstern och i sin bok ["Ta det tillbaka", min anm.] argumenterar [Flammans chefredaktör Aron] Etzler för en »nationalistisk antifascism« när han ska formulera ett ideologiskt ställningstagande kring globaliseringen. »Människors rätt till ett värdigt liv där de har sina rötter« ska vara målsättningen, inte fri rörlighet. »Vanliga människor ... har en stark nationell identitet och en känsla för sitt land och sin hembygd«, till skillnad från globalismen hos »subkulturer för de som inte vill höra hemma i samhället«.

Om det krävs att vara nationalist för att kunna beteckna sig som "vänster", så är det en titel jag betackar mig. Mitt ställningstagande kring globaliseringen är att jag är positiv till utbytet av idéer och till en fri migration, men jag vill se en mer rättvis utveckling än den som främst tjänar storföretagen och de rika länderna. Jag ser ingen anledning att för den sakens skull kämpa för nationalstatens bevarande. Nu betraktar sig också Anders Svensson som tillhörig ett slags globalvänster, så vi kan nog enas på denna punkt.

Så till identitetspolitiken. Anders Svensson har redan tidigare varit inne på denna fråga. Med termen avses här inte "politik från enfrågerörelser som syftar till att föra fram enskilda gruppers intressen" (där ser han ingen motsättning till klasspolitik), utan på "en privatisering av politiska frågor", dvs vad som tidigare kallades livsstilspolitik. Men jag är inte helt säker på det.

Anders Svensson anknyter till Richard Wolins artikel i Axess.

”Identitetspolitik” bemäktigar sig den traditionella vänsterns intresse för social rättvisa. Skillnader måste självfallet respekteras men det finns inte någon anledning att göra dem till en fetisch. Ett av problemen med ett okritiskt förhärligande av ”skillnad” är att det med lätthet kan resultera i en ny ”essentialism” i vilken frågor om gruppidentitet tilldelas en ställning som yttersta grundsats. Eftersom ansträngningar för att nå fram till samtycke a priori betraktas med hån och misstro tycks det så gott som omöjligt att återställa en meningsfull känsla av att tillhöra en politisk gemenskap.

Kopplingen till diskussionen om "nationalvänster"/"globalvänster" är inte långsökt. Men jag vill inte dröja mig där. Istället vill jag understryka vikten av en politik som inte skapar, förstärker och befäster skillnader mellan grupper. Jag har sagt det förut, men det kan gott sägas igen: Den bästa integrationspolitiken, för att ta ett exempel, är en generell välfärdspolitik där alla - oavsett klass, kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning - har lika tillgång till samhällets sociala tjänster (som utbildning, sjukvård eller föräldraförsäkring). Det handlar också om sådant som arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik och fysisk stadsplanering. Detta är det första.

För det andra är det ett faktum att människor diskrimineras på grund av vad som uppfattas, med rätta eller inte, som identitetskategorier. Människor med invandrarbakgrund har svårare att få arbete motsvarande deras kompetens än infödda svenskar. Kvinnors löner är i genomsnitt 83 procent av männens vid heltidsarbete. Nära 90 procent av arbetskraften finns i yrken som domineras av ena könet. Mängden hatbrott på grund av homofobi ökar ständigt. Dessa samhällsproblem avhjälps sannolikt inte enbart med hjälp av en generell välfärdspolitik. Det finns också ett slags mångkulturalism som i grunden bygger på kulturell konservatism. Men människors rätt att välja sitt sätt att leva, oavsett vilken kulturell bakgrund de är födda till, är avsevärt viktigare än bevarandet av kulturer - vare sig det är "svenskheten" eller olika "invandrarkulturer". Kulturell frihet är av vikt för människors välbefinnande.

Jag betvivlar för det tredje att det finns någon rörelse, möjligen enskilda intellektuella, till vänster om Sverigedemokraterna som sysslar med "ett okritiskt förhärligande av 'skillnad'". Hur grupper ska kunna formulera en motståndsidentitet är inte en diskussion som kom med postmodernismen. Den har länge förts internt inom t ex kvinnorörelsen (spänningen mellan likhet och särart) och den antikoloniala rörelsen (Frantz Fanons tre motståndsstrategier). Jag är inte särskilt bekymrad över framtiden.

Frågan om den narcissitiska livsstilspolitiken vill jag ta upp vid senare tillfälle. Så bara helt kort om Foucaults maktbegrepp, innan jag går vidare till nästa del. Jag har skrivit lite om det tidigare.

Anders Svensson citerar Richard Wolin.

Om det verkligen förhåller sig så som Foucault påstår, att ”makten” finns över allt, verkar det ju så gott som meningslöst att bekämpa den.

Det här tror jag är en ganska vanlig kritik av Foucault. Själv läser jag hans maktbegrepp utifrån en tradition med företrädare som Henry David Thoreau, Gandhi och plogbillsaktivisterna. Kanske är det en feltolkning, men jag finner den konstruktiv. Jag vill citera Per Herngren.

Den som torterar, fängslar eller dödar någon får inte automaktiskt makt. Makt vore det däremot om man fick den torterade att prata, att lyda. Makt förutsätter en möjlighet att vägra.

Makt cirkulerar eller fungerar som en kedja. Makt är som ett nätverk. Individerna både utövar makt och underordnas den. Det går inte att ställa sej utanför makten. Den är alltid där, bekämpad eller bejakad. Det går helt enkelt inte att frigöra sej genom att leva på marginalen. Att försöka leva utanför maktens strukturer är inte motstånd utan ett sätt att slippa se att man är omsluten av makt.

Han föreslår flera hypoteser som bör prövas: Det finns inga fria utrymmen dit makten inte når. Maktrelationer är sammanvävda med andra relationer; som sexualitet, familj, produktion och vänskap. I dialog med radikala feminister har han exempelvis hävdat att våldtäkt faktisk är en koppling mellan våld och sexualitet och inte enbart maktutövning.

Alla dessa maktrelationer korsar varandra. Det går därför inte att hitta en sida, eller en dualism eller en dialektik mellan maktlösa och makthavare. Maktrelationer är del av strategier snarare än i tjänst hos en enda makthavare.

Till sist menar han att när det finns makt finns det möjlighet till motstånd. Vi kan aldrig bli totalt insnärjd i makten.

Motståndet finns inte på någon annan plats än makten. Motståndet finns på samma plats som makten. Precis som makten är dessutom motståndet mångfaldigt och kan använda sej av globala strategier. Motståndet måste faktiskt vara så rörligt, så flexibelt, så uppfinningsrikt, så produktivt, så organiserad och så stabilt som makten. Men det ska komma underifrån.

2. "Den intellektuella vänstern" (Fronesis, Arena, Vägval Vänster)

I sitt andra inlägg frågar sig Anders Svensson hur postmodernismen tagit sig in i den svenska vänstern. Han låter den autonoma miljön vänta till nästa inlägg, och tar här upp en grupp han definierar som "högskolevänstern/den intellektuella som man i Sverige kan se bland annat runt tidskrifterna Arena och Fronesis, men även kring Vägval Vänster".

Här finner jag mig nödd och tvungen att ta upp min egen roll. Jag är medlem i Vägval Vänster (liksom Anders Svensson själv) och har haft lite med både Arena och Fronesis att göra. För den förra tidskriften har jag recenserat två böcker av Immanuel Wallerstein och en av Meera Nanda (den senare boken är för övrigt en kritik av postmoderna vänsterintellektuella). För Fronesis har jag översatt ett par texter av Richard Rorty (den ena är en kritik av Foucault och den andra behandlar Jürgen Habermas).

Jag är tveksam till kopplingen mellan Louis Althusser och postmodernismen (liksom mellan Foucault och pomotänket). Althusser var strukturalist och postmodernismen är i det närmaste anti-strukturalistisk. Det är i mina ögon lite grann som att betrakta Friedrich Hegel som marxist. Men bortsett från detta är det intressant att läsa det Anders Svensson skriver om tidskriften Zenit, eurokommunismen och Johan Lönnroth. Jag har inte så mycket koll på den historiken, men upplever det som att det framförda kan vara befogat.

3. Autonoma marxister, Antonio Gramsci och Ernest Mandel

I sitt tredje inlägg tar Anders Svensson upp den autonoma marxismen (autonomism) och postautonoma tänkare som Antonio Negri och Michael Hardt. Jag får erkänna att jag bara börjat läsa de sistnämndas bok Imperiet, så jag kan egentligen inte uttala mig om den. Flera recensioner jag läst har varit starkt affektiva (inte minst Mikael Nybergs "Kalkonmarxismen") och därmed svåra att ta ställning utifrån.

Det är mycket möjligt att den kritik Andreas Malm för fram i sin bok När kapitalet tar till vapen, som Anders Svensson tar upp, är betydligt bättre. Jag har tyvärr inte hunnit läsa den (heller) ännu. Så jag vill istället ta upp den kritik som är direkt riktad mot mig.

När Andreas Malm själv konstruerar en teori i stället för Hardt/Negris gör han det utifrån Antonio Gramsci och Ernest Mandel (texter av Mandel). En annan som behandlar Gramsci är Jimmy Sand som har bloggen strötankar och sentenser. I sin post menar Jimmy att man inte behöver skilja på klasspolitik och identitetspolitik. Han tar stöd av Gramsci för detta. Jag tro han har fel där. Malm använder Gramsci just för att bekämpa postmodernistiska teorier och identitetspolitik är ett resultat av dessa. Detta får jag återkomma till. Vidare kopplar Malm ihop Gramsci och Mandel, vilket enligt Sand borde vara omöjligt. Så är det naturligtvis inte, men den debatten hör hemma i något annat inlägg.

Jag ser här en förvirring kring begreppet 'identitetspolitik'. Mitt påpekande om att man inte behöver skilja på klasspolitik och identitetspolitik grundar sig på Anders Svenssons egen definition av identitetspolitik som "politik från enfrågerörelser som syftar till att föra fram enskilda gruppers intressen" (som han heller inte anser stå i motsättning till klasspolitik). Jag pratar inte om livsstilspolitik. Även om jag inte läst Andreas Malms användning av Gramsci så tror jag att han talar om identitetspolitik i den senare bemärkelsen. Våra resonemang behöver alltså inte stå i motsättning till varandra.

Vidare har jag aldrig hävdat att man inte kan kombinera Gramsci med Ernest Mandel. (Jag gör för övrigt inte anspråk på att vara någon Gramscikännare, bara så att inte någon får för sig det.) Anders Svensson grundar den slutsatsen i följande resonemang som jag för.

Man kan urskilja tre varianter i synen på förhållandet mellan bas och överbyggnad: ekonomistiska, strukturalistiska och humanistiska marxister. Jag hoppar över strukturalisterna, representerade främst av Louis Althusser. Ekonomistiska marxister (bl a den ortodoxa marxism-leninismen och den s k kapitallogiska skolan) hävdar att basen helt och hållet bestämmer överbyggnaden. Ett samhälles ägandeförhållanden och teknologiska nivå determinerar dess utveckling, och det finns inget utrymme för människan som aktivt, handlande subjekt.

Gramsci räknar jag till de humanistiska marxisterna. Det har naturligtvis förekommit en polemik mellan företrädarna för de olika marxistiska skolorna, men jag skulle aldrig hävda att man inte kan kombinera ekonomistiska perspektiv med t ex Gramscis hegemoniteori. Tvärtom tror jag att det går alldeles utmärkt. Att enbart fokusera på ett samhälles bas, eller enbart på dess överbyggnad, tror jag är ett alltför snävt och missvisande synsätt.

Ernest Mandel, som enligt Anders Svensson är fast förankrad i den kapitallogiska skolan, har jag inte så mycket koll på. Men jag har kommit i kontakt med honom lite grann tidigare. 1984 skrev Fredric Jameson en essä, "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik", där han bemötte postmodernisten Jean-François Lyotards kritik av marxismen som en "stor berättelse" vilken nu förpassats till historien. Jameson var inte beredd att avfärda teorin om det postmoderna som flum. Han tog därför hjälp av trotskisten Mandel för att visa hur "det postmoderna tillståndet" kan betraktas som överbyggnaden i ett samhälle där kapitalismen blivit multinationell och informationsteknologi tagit industrialismens plats som ekonomins motor.

I likhet med Anders Svensson (i avslutande inlägget) tror jag det här är ett fruktbart sätt att närma sig teorier om det postmoderna. Jag tror däremot inte det är särskilt vanligt att från vänster okritiskt omfamna postmodernismen. Snarare är det nog så att somliga inom vänstern betraktar det som bluff och flum, medan andra ser det som en beskrivning av verkligheten som det gäller att förhålla sig till. Jag tillhör nog främst det senare lägret.

***

Anders Svensson har skrivit ytterligare tre inlägg i ämnet. Dessa diskuterar jag i kommande inlägg. Där vill jag också knyta ihop påsen.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: vänstern, lattevänstern, pomovänstern, postmodernism, Axess, identitetspolitik, Michel Foucault, Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, globalvänster, nationalvänster, livsstil, livsstilspolitik, Fronesis, Arena, Vägval Vänster, essentialism, välfärd, lönediskriminering, diskriminering, integration, migration, invandrare, mångkultur, mångkulturalism, konservatism, kulturkonservatism, kulturell frihet, Sverigedemokraterna, kvinnorörelsen, feminism, Frantz Fanon, motstånd, civil olydnad, Henry David Thoreau, Thoreau, Gandhi, Per Herngren, Immanuel Wallerstein, Meera Nanda, Richard Rorty, Jürgen Habermas, Habermas, Louis Althusser, strukturalism, Zenit, Johan Lönnroth, autonomism, autonom marxism, autonoma, Antonio Negri, Michael Hardt, Imperiet, Mikael Nyberg, Andreas Malm, Antonio Gramsci, Ernest Mandel, senkapitalism, kultur, bas och överbyggnad, marxism, hegemoni, Fredric Jameson, Jean-Francois Lyotard, metaberättelser, informationsteknologi, kapitalism, industrialism, Mona Sahlin, Socialdemokraterna

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

11 reaktioner på ”Angående pomovänstern, del 2

  1. Pingback: “Kom och ge mig sanningen serverad på ett fat” « dialektiken

  2. Anders Svensson (9 comments)

    Bra inlägg, Jimmy. När du skrivit ditt andra inlägg ska jag skriva en längre kommnetar i ämnet igen. Främst kanske kring strukturalismen och postmodernismen. Hur de hänger ihop. Samt kanske en liten studie kring Foucault.

    Skriv gärna också om de andra artiklarna i Axess. Jag har lite problem med den sista av dem. Kritiken av relativismen. Problemet är att jag anser att det finns snaninagr, vetenskapliga sanningar. Dvs ett positivistiskt ställningstagande. Samtidigt omformuleras sanningar med nya upptäckter (egentligen inget problem, även med en positivistisk inställning) eller när makthavare tar vid. Inom socialvetenskapen och ekonomi är det senare speciellt tydligt. Så en blandning kanske vore det bästa. Varken total relativism eller total positivism.

    ---
    Tack. Jag ska läsa in mig på Axess-artiklarna och återkommer sedan. /Jimmy

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    "Jag skulle gärna kommentera dessa artiklar mer specifikt, men det får vänta."

    Jag väntar gärna. 🙂

    "För det andra är det ett faktum att människor diskrimineras på grund av vad som uppfattas, med rätta eller inte, som identitetskategorier."

    Är det så enkelt att man kan förklara det du räknar upp med en medveten diskriminering? Vad stödjer du i så fall det på?

    "Den bästa integrationspolitiken, för att ta ett exempel, är en generell välfärdspolitik där alla - oavsett klass, kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning - har lika tillgång till samhällets sociala tjänster (som utbildning, sjukvård eller föräldraförsäkring)."

    Ska jag tolka detta som att du tar avstånd från positiv särbehandling?

    ---
    Jag menade inte att diskrimineringen är medveten. Allra oftast är den inte det. Men den finns, och det var det jag menade.

    Angående positiv särbehandling och kvotering ber jag att få återkomma, men jag tar inte principiellt avstånd från det. Diskussionen är naturligtvis (som jag ser det) inte så enkel. /Jimmy

    Svara
  4. Anders (36 comments)

    Intressant och uttömmande! Det var en bra läsning.

    ---
    Tack. Jag har tagit bort länken du fyllde i när du postade din kommentar, eftersom jag misstänker att du är en spammare. Hör av dig till mig om du har invändningar (http://jimpan.wordpress.com/om-mig/). /Jimmy

    Svara
  5. Katarina (4 comments)

    Det är ett intressant inlägg. Man börjar tänka i alla fall...

    ---
    Tack. Jag har tagit bort länken du fyllde i när du postade din kommentar, eftersom jag misstänker att du är en spammare. Hör av dig till mig om du har invändningar (http://jimpan.wordpress.com/om-mig/). /Jimmy

    Svara
  6. Erik Svensson (11 comments)

    Jimmy:

    Det här var nog något av det bästa och mest problematiserande jag läst kring postmodernismen. Jag ogillar starkt den vetenskaps- och kunskapsrelativistiska delen av postmodernismen, och anser att den faktiskt spelar högern i händerna, t. ex. i de kunskapsrelativistiska strömningar som nu finns ifrågan om förnekandet av växthuseffekten från högerhåll. Vidare ogillar jag starkt Karolina Ramqvists förakt för traditionella klassbaserade vänsterperspektiv. Jag har skrivit om båda dessa fenomen här:

    http://biologyandpolitics.blogspot.com/2007/07/roligt-elakt-och-trffande-om-postmodern.html

    Men ska man "rädda" något av postmodernismen så är det nog maktanalysen, och användandet av vetenskapliga "sanningar" i maktens tjänst. Å andra sidan har jag lite svårt att se vad nytt postmodernismen har bidragit med här, som inte den traditinonella sociologin eller marxismen redan kommit med? Att den ekonomiska basen påverkar samhällets ideologiska överbyggnad (Marx) och att det finns ideologiska hegemonier (Gramsci) visste vi väl redan? Behövs postmodernismen då?

    Svara
  7. Pingback: Kritik av det vetenskapliga förnuftet « strötankar och sentenser

  8. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  9. Pingback: De nycanderska väderkvarnarna « strötankar och sentenser

  10. Pingback: Efter den tredje vägen - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera