Andreas Malm, liberalerna och islamofobin

Och större delen av debatten handlade trots allt om ”tokhöger”. I alla fall sett ur min horisont.

—
Fast jag tror att debatten skulle ha kunnat bli betydligt mer intressant om bara Malm avhållit sig från att klanta till det. Min teori är att han ogillar Johan Norberg så mycket att han inte kunde låta bli att nämna den där referensen. Men det var synd. Nu blev det hela en metadebatt istället för att handla om strukturella samband mellan privatiseringar och högerpopulism. /Jimmy

Intressant inlägg, men knepig rubrik…?

Håller med dig i det mesta, det liberala tankegodset har smittat av sig på fleralet partier, även vänsterpartiet som för några år sedan avsade sig kravet på revolution. Och Sverigedemokraterna som förutom flyktingfrågan närmast är att betrakta som ett mittenparti (centrumradikaler, tror jag de brukar kallas utomlands).

Mycket av de goda kommer från liberala källor. Utan liberala element vore socialdemokraterna kommunister, och moderaterna feodalkonservativa.

Vi glömmer ibland att det oftast är personer med antidemokratisk umgängeskrets som smutskastar liberalismen – att de får utrymme i stora medier gör dem inte till sanningssägare.

—
Jag uppfattar liberalerna som den första vänstern, som tyvärr ingick allians med högern (de konservativa) för att möta utmaningen från den andra vänstern (arbetarrörelsen, socialismen). Men liberalismen har, som jag tolkar dig (och instämmer), blivit något av en överideologi i det moderna, västerländska samhället. I och med att medelklassen blivit den dominerande klassen, kunde en marxist uttrycka det (fast med ordet borgarklassen istället för medelklassen).

Har svårt att hålla med dig vad gäller Sverigedemokraterna. Det är möjligt att de i viss mån är ”liberaler” på det ekonomiska området (fast med betydande inslag av protektionism), men i övrigt är de ett klart konservativt parti ”med fokus på familj, hembygd och nation” (citerar Ulf Bjereld). /Jimmy

Ah, frisk luft i bloggosfären, det var på tiden. Det är skönt att läsa någon som nyanserar och konkretiserar istället för att ständigt polarisera och polemisera. Jag håller med om att det behövs fler liberaler i Sverige som ställer sig upp och säger: Hej, jag är liberal, det betyder att jag tror på en stat som lämnar individen fri men samtidigt tillgodoser medborgarens grundläggande materiella trygghet, för utan en sådan trygghet finns det nämligen ingen frihet.

Sådant fattar inte de rikemansbarn och asociala strebers som kallar sig nyliberaler. Och jag tror att även islamofobin hos många ”liberaler” grundar sig i den arrogans som medfödda privilegier medför. Varför blanda ihop slöjor med sharia? Jo, det blir ju så mycket mer arrogant och härligt distanserande.

Jag lyckades få med min blogg i en lista som Expo sammanställde över Sveriges 20 mest islamofoba bloggar, så jag vet en del om islamofobi: Jag är född fattig men hatade min fattigdom och ville spela rik; så jag apade efter tokhögerns stereotypa budskap. Det är skrämmande, förmodligen var jag även rädd för det främmande, som skrikande gäng av unga ”invandrarkillar”. Jag är ju inte dum, så uppenbarligen är inte intelligens något skydd mot ond propaganda. Det är skitviktigt att nyansera som du gör. Sanningen om islam och invandringen samt integrationen av muslimer är lika brokig som en gammal trasmatta. Jag slår vad om att rikingarna inte har sett en sådan, men det borde bli litet mer jordnära, det tycker jag.

Det som fick mig att skärpa blicken och göra hjärtat mer ödmjukt, var att jag under en tid arbetade på samma arbetsplats som många invandrade muslimer. Visst såg jag fundamentalism hos en del, men de flesta var liberala, alltså på det bra sättet: De hade en grundläggande respekt för andra individers frid och frihet. Jag är inte rädd för utomeuropeisk invandring längre. Tiden kommer att visa oss på vägar och broar. Inget kan stoppa modernitetens humanistiska kraft. Många tar USA som exempel på hur illa det kan gå i en mångkultur, men jag ser tvärtom USA som varande i en mycket dynamisk fas just nu, där hela landet verkar ha vaknat upp och där de senaste åren med Bush är som att fascismens sjukdom har nått ytan och nu kan lämna samhället.

—
Tack för din kommentar! Jag blev väldigt glad och hoppfull av att läsa den. /Jimmy

Ja, det var inte meningen att läsa Attila på något sätt alls egentligen, utan att problematisera ingången i diskussionen från båda hållen, på det sätt som du tydliggör i svaret på kommentaren. Liberalism, socialism och konservatism utgår ju från tre olika sätt att tänka om samhället och dess förhållande till individen. Det är inte tre olika slutsatser dragna utifrån samma premisser (”verkligheten”). Detta måste man förstå om man ska kunna hålla den ideologiska debatten på en vettig nivå.

Att guilt-by-associationera alla som förespråkar minskad statlig inblandning i ekonomin till liberalismen är ju bara retorik – centrumradikaler och nyliberaler blir inte mer lika för det. Dock öppnar det upp en kanal för samarbete på i alla fall detta område.

På samma sätt har vänsterpartiets icke-revolutionära partiprogram inte något med en liberalisering att göra. Revolutionen har väl aldrig varit ett självändamål utan betraktats som antingen en historisk eller en strategisk nödvändighet. Om man inte tror på de deterministiska uttolkningarna av historiematerialismen (vilket få gör och har gjort) och om man inte längre anser att revolutionen är en fruktbar strategi för att införa det socialistiska samhället, ja då måste man inte framhärda i ett sådant krav för att kalla sig fullt ut socialist. Att vänsterpartiet blir mindre revolutionärt öppnar dock upp en kanal för samarbete åt andra håll.

Bara som exempel.

Jag skall bara förtydliga: Nyliberalers övertro på en ”fri marknad” och deras motstånd till allt vad statlig omfördelning av pengar gäller, resulterar i ett samhälle med så stora materiella klyftor mellan människor, att de rikaste kan avända de fattigaste som de vill, oavsett juridiken. De fattiga kan ju säga att de vill och är med på det, men vem vill exploateras, som har ett val?

Socialisternas övetro på kollektiva lösningar leder till ett samhälle där individens egen kreativa kraft drunknar i den mediokra mobbens skrän.

Sanjay. Det finns ett slags liberalism, som varken är antinationalistisk eller socialkonservativt nationalistisk. Folkpartiet börjar närma sig detta slags civila liberala nationalism, som jag förespråkade långt innan Folkpartiet gjorde det så starkt som nu. Vi som skulle kunna kallas liberala civila nationalister (men nuförtiden föredrar jag att kalla mig endast socialliberal) baserar inte vår nationalism på etnicitet eller identitär kulturarvstraditionalism, utan på liberala ideal: Det är liberala ideal som vi vill basera landets sammanhållande patos på. Jag försökte länge att förklara detta slags nationalism på internet, men det var fullkomligt hopplöst: Jag var före min tid och bara ordet ”nationalism” förkippades omedelbart med nazism och Sverigedemokraterna (det kallas memkrig; människan är hälften apa och hälften kulturell robot), trots att sådana liberaler som jag egentligen är Sverigedemokraternas raka motsats. Vi kan snacka om Frihetens tradition mot Sverigedemokraternas antimoderna tradition, som ju nazismen är en annan gren på.

Vi har våra rötter i judisk rationalism med anor ända tillbaka till orientalisk gnosis från 500 år före Kristus. Vi har dväljts i hemliga sällskap till skydd från Katolska kyrkan, pöbeln och hoven ända fram till Amerikanska och Franska revolutionerna och ämnar göra hela världen till ett modernt nationsförbund spridande frihet och jämlikhet förenat med social och materiell trygghet, fred och framsteg.

Sanjay. Hej, robot. Det går utmärkt att vara socialistisk libetarian: Det kallas att vara anarkosyndikalist. Och mitt slags liberala nationalism är inte konservativ. Tänk så här: Jag vill att ideal om individens frihet och jämlikhet skall råda i kulturen, därför tror jag på ett nationalistiskt patos kring detta (alltså INTE etnicitet och kulturarv som sammanlänkande nationalistiskt patos!!!) – men rent politiskt är jag helt enkelt socialliberal och gillar exempelvis den nuvarande regeringen. Det där patoset som jag snackar om vill jag sprida i ideella föreningar helt fritt – utanför stat och politik. Försök att bara ta ned pulsen och grubbla som tusan nu, så kanske, kanske du kan avkoda detta meddelande utan att dina fördomar fuckar upp det totalt för dig Jag är modern och rationell, jag tror på jämställdhet, sexuellt likaberättigande, gudlöshet, pussande och kramande! Jag är inte konservativ.

Det blir lite lätt förvirrande när man talar om liberalism ibland med och ibland utan citationstecken – detta för att anknyta till Karl Palmås inlägg som du länkar till. För den ”liberalism” Palmås velat förse med citationstecken kan man väl säga att äganderätten blivit av allt större vikt, man har talat om ett ”ägarsamhälle” som vi förhoppningsvis ska vara på väg mot och man har i konsekvens därmed ställt sig positiv till privatiseringar. Jag har under senare tid ofta undrat över hur en Karl Popper, han som skrev om ”Det öppna samhällets fiender” och väl får betraktas som en tämligen citationsteckenfri liberal, skulle ha ställt sig till denna privatiseringsiver.

Det är väl svårt att se något direkt samband mellan nyliberalers privatiseringsprojekt och framväxten av högerpopulistiska rörelser, men mellan det nyliberala projektet i stort och denna framväxt tror jag det finns ett samband. I ett samhälle där klyftorna ökar, där den offentliga arenan mer och mer styckas upp av privata intressen, där samhällsprojektet mindre och mindre upplevs som en gemensam angelägenhet, tror jag att grogrunden för högerpopulism och rasism växer sig starkare.

”I ett samhälle där klyftorna ökar, där den offentliga arenan mer och mer styckas upp av privata intressen, där samhällsprojektet mindre och mindre upplevs som en gemensam angelägenhet, tror jag att grogrunden för högerpopulism och rasism växer sig starkare.”

Framväxandet av högerpopulistiska partier skulle jag vilja påstå har väldigt lite med ökande rasism att göra, snarare tvärtom. Högerpopulistiska partier växer fram när den nationella homogeniteten inte ses som självklar eller ens önskvärd längre i samhället i stort. De som röstar på högerpopulistiska partier är de som inte accepterar denna förändring, som tidigare inte behövt en politisk röst. De som röstar på högerpopulistiska partier är de som tycker att det är viktigt att Volvo är svenskt, de som är med i facket för att de ska främja svenska arbetares intressen osv. Så visst kommer högerpopulism (dock ej rasism) som svar på nyliberalism, men då för att man önskade att behålla den gamla rasistiska ordningen.

Sanjay. Konservatismens historia är ganska motsägelsefull och det mest motsägelsefulla är att det finns konservativa radikaler, som Hitler. Men en konservativ tror i vilket fall på att samhällsutvecklingen i viss mån behöver styras för att inte förändringar skall ske för fort. Det är inte det som jag är ute efter. Jag är liberal eftersom mitt tänkande lever i samma tradition som Amerikanska och Franska revolutionerna. Det är inte viktigt för mig att försöka styra samhällets utveckling, utan att ena dess människor kring ett liberalt patos. Syftet är inte något slags allmän ordning för ordningens skull, utan individens frid och frihet. Förstår du nu varför jag verkar i det som Marcus förknippar med liberalismen: Individualismens sak? Jag vill inte försvara min moral för moralens skull, utan för människans frid och frihet. Det är det som gör mig till liberal.

Ang. Sverigedemokraterna, så tror jag att svenskar i allmänhet skiter i partiets dammiga socialkonservatism och att en överväldigande majoritet av svenska folket har sett så mycket amerikanska filmer med asiater och negrer, att de struntar blankt i om deras partner/arbetskamrat etc. är av en annan etnicitet än de själva. Det som driver svenskar att rösta på Sveriges enda invandringskritiska parti är att integrationen har misslyckats och att både invandrare och infödda får lida av detta på olika sätt: Ökad kriminalitet, fler stökiga grabbgäng, hedersvåld etc. Folkpartiet tar tag i detta utan att döma invandrarna eller etniciteter. Folkpartiet vill skydda individens frid och frihet i Sverige och är beredda att vara politiskt inkorrekta nog för att ställa krav på integration istället för att bara förvänta sig den, som andra partier. Folkpartiet kommer att rädda Sverige undan Sverigedemokraternas unkna Nazism Light. Och vi är liberaler. Men vi råkar leva med fötterna på jorden och örat mot detta lands verklighet. Det kommer väljarna att inse och välja oss istället för SD.

Sanjay. Så vad skall vi göra om vi vill inskärpa respekt för individens frid och frihet i svenska folket med alla dess invandrade patriarker? Och vad skall vi göra för att inföddas missnöje med integrationsmisslyckandet inte skall föra ett traditionalistiskt, homofobiskt och rasistiskt parti in i maktens korridorer? Vad skall vi erbjuda för alternativ till att stänga gränserna för utomeuropeér? I Irak har de religiösa fundamentlisterna tagit makten i parlamnetet och i hemmen och på gatan råder våldet som korrektur av kvinnor som tar sig ton. Demokarti är ingen garanti för humanism. Det krävs något slags upplysning och förenande idealism också. Hur skall du modernisera tänkandet hos bakåtsträvarna?

Vad gäller hur infödda ser på invandrare, så är min erfarenhet att de oftast är positiva om invandrarna själva är positiva och skötsamma. Jag tror att det är en ytterst marginell grupp av svenskar som föraktar någon för hudfärgens skull.

Hitler var radikalkonservativ. Du kan läsa om det här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Radikalkonservatism

Sanjay. ”Det finns folk som är traditionalister(vad man nu kan ha för problem med det), rasister och homofober, för en del är dessa frågor mycket viktiga, de väljer att rösta på SD eftersom inget annat parti företräder deras frågor.”

Så du menar att denna grupp har fördubblats sedan förra valet? Enligt opinionsmätningarna har den det. Det var ju egendomligt. Har du inte märkt att det finns vissa problem med integrationen av somliga invandrare från Nordafrika och Mellanöstern och att 50 % av svenska folket enligt en undersökning vill minska invandringen? Jag sätter inte längre tonvikten vid att minska invandringen, men invandrare liksom infödda behöver få tydligare ramar vad gäller att respektera andra individers frid och frihet, som exempelvis att det inte är OK att gapa på ett bibliotek, knuffa elever och lärare på sin skola, gifta bort sina barn, låsa in eller hota sina döttrar för att de vill leva som svenskar etc.

SD är ett traditionalistiskt, homofobiskt och rasistiskt parti, men långtifrån alla deras väljare stämmer in på den beskrivningen. Om det var mer fritt att tala om vad antimodernism egentligen är och det inte hela tiden skyfflades under mattan, så skulle fler förstå att det vore bättre för Sverige att lösa integrationen på Folkpartiets sätt – och inte genom ett slags Nazism Light.

Högerpopulistiska partier växer möjligen fram som ett svar på att många inte längre upplever samhället som en nationell homogenitet, men knappast som ett svar på att kanske ännu fler inte längre upplever det som ett gemensamt projekt; visst finns det en viktig skillnad däremellan. Man behöver inte vara försvuren åt ”nationell homogenitet” för att se faror i ett samhälle som inte längre upplevs som ett någorlunda gemensamt projekt. Och nog har högerpopulistiska partier lite med rasism att göra, när just invandringspolitiken i alla de fall jag har sett är deras kärnfråga?

Sanjay. Det finns ett växande missnöje med nationens upplösning, som projiceras mot stökiga invandrare. De skötsamma invandrarna och konstigt nog de stökiga infödda klarar sig i hög grad undan missnöjet, tycker jag. Jag tycker inte som SD att det är invandringen som är problemet i sig, utan att landet saknar ledare som kan erbjuda folket en sammanlänkande etisk och social föredömlighet. Lärare knuffas runt i skolorna, politiker hånas och utsätts för tårtattacker. Har de kanske förminskat sig och gjort sig till måltavlor för detta? Det är inget fel på sunda auktoriteter, som står upp för individens frid och frihet.

Jag tycker att du skall se dokumentär-serien Sverige 100 år, som nu finns på dvd. Svenskarna har blivit alltmer oroliga: De ”… Har det bra men är inte trygga.” Möjligtvis hindrar något slags Ayn Rand-feber dig från att känna med i detta. Naturligtvis skall vi inte sträva bakåt, men litet empati med folket och litet alternativ till deras inre kaos skulle inte skada, istället för att var och en lämnas till sig själv och sin konsumtion… Men det är alltså inget fel på lagarna och globaliseringen i stort, utan mer en fråga om brist på föredömen och sociala former i den frivilliga dimensionen.

Marcus. Ja, det ligger säkerligen något i det, men även om det inte finns en enda definitiv rasism, så finns det en enda definitiv antirasism – och det är jämlikhetstanken.

Marcus. Jag håller inte med dig… Ett liberalt samhälle kan viserligen existera på ett enbart abstrakt plan, som juridiskt jämlikt skydd för frid och frihet, utan att individerna i det respekterar varandra särskilt väl. En del blir straffade, majoriteten fortsätter att rösta liberalt – samtidigt som de fortsätter att behandla andra respektlöst. Men liknande förhållanden mellan statens ideal/struktur och den sociala verkligheten kan råda i ett socialistiskt samhälle: Staten omfördelar medel – men vissa medborgare gör pakter mot andra, har mer tur eller mer skicklighet – och hela familjer eller byar som kommer i underläge har svårt att resa sig, trots statlig omfördelning.

Lösningen ligger på en andlig nivår: Det måste finnas starka föredömen som vågar sätta gränser i vardagens performans, vågar visa och tala om vad som är rättvist, fritt och fridsamt, vara materialisationer av idealen. Denna andliga kraft kommer inte ur vilka materiella eller juridiska förutsättningar som råder för den kallade, utan det tror jag helt henkelt handlar om att intelligena och välvilliga som du och jag – även måste vara modiga som in i helvete. Och vi blir modiga bara om vi gör det som vi är rädda för, nämligen går ut i verkligheten och agerar som ledarfigurer, inte som ödmjuka vittnen. För det är som ödmjuka vår sort är som mest arroganta.

Marcus

Det är en väldigt teorisk diskussion du för, för mig som minoritet i ett vösterländskt samhälle undrar jag vilken relevans det har. Rasism för mig är hinder, hinder att förverkliga mig själv och hinder att känna frihet. Det må vara hänt att förutsättningarna för rasism har försämrats, snarare än att rasismen har minskat, men det känns från mitt perspektiv irrelevant.

Egentligen tror jag inte alls att det är så, men även om det skule vara så, sp förefaller det för mig irrelevant.

Tobias: Antingen missförstår jag dig eller du mig, för jag tycker att din kommentar bekräftar exakt det jag sa…

Sanjay: Naturligtvis är den diskussion jag för teoretisk och abstrakt, och av mycket liten relevans för den som faktiskt är drabbad av exempelvis rasism. Jag argumenterar dock fortfarande utifrån den tidigare frågeställningen om vad som skulle kunna betraktas som liberalt resp konservativt resp socialistiskt, och inte vad vi faktiskt bör göra åt rasismen (det sistnämnda är i praktiken hursomhelst en långt viktigare fråga, i kommentarsfältet på en blogg är teoretiska diskussioner av den här typen å andra sidan ungefär lika ”viktiga”, menar jag). Rasism är varken liberalt, socialistiskt eller ens konservativt per definition, lika lite som de konkreta åtgärder vi föreslår mot problemet. Islamofobin, som diskussionen ursprungligen handlade om, har en lång historisk bakgrund och eskalerar synligen idag på grund av en mängd olika i huvudsak kontingenta faktorer och händelser. Vems fel den är och vem man minst kan beskylla den för är den verkligt irrelevanta frågan…

Jag håller faktiskt med dig i ganska mycket, Kalle, även om det inte alltid verkar så i våra diskussioner…

Men jag vill ändå framhålla det ganska så uppenbara, att anglosaxisk liberalism är hållning, en attityd, en livsstil (som det ju faktiskt heter mer precist), och kanske inte egentligen en ideologi. Man kan ju på motsvarande sätt vara konservativ till sin hållning, utan att nödvändigtvis anamma den konservativa ideologin. Problem uppstår väl snarare då man försöker ange en socialistisk hållning eller livsstil – hur ser en sådan ut?

S-ordet tycks alltså vara mer synonym med sin ideologi, än l-ordet och k-ordet. Fuinkar det om man ser det så?

”Liberal” respektive ”konservativ” har alltså också livsstilshomonymer, som bara till vissa delar sammanfaller med respektive ideologi. ”Socialist” är inte på motsvarande sätt förknippat med någon livsstil. Snarare får väl olika varianter av ”vänster-” räknas till livsstilskategorin – en hållning som präglas av begreppen solidarisk/maktkritisk mer än något annat. En konservativ är motsvarande nostalgisk/reaktionär och en liberal är pluralistisk/kulturradikal. Typ.

Liberalismen som ideologi utgår däremot från en atomistisk syn på människan i samhället, konservatismen på en organismisk samhällssyn och socialismen från en materialistisk verklighetsuppfattning.

Det är mitt anspråkslösa förslag…

Ja! Jag håller med!

Men det är som sagt viktigt att skilja på de olika begreppsnivåerna. När jag har sagt att liberalism tycks mig svårförenligt med flödesontologi så menar jag liberalism som ideologi, Timbro-varianten, där människor är frigående subjekt. Livsstilsvaianten opererar på en annan nivå där ontologin så att säga spelar mindre roll…

Ideologier är ju för övrigt en modern kategori, en sån där typisering som vi älskar hata… Fuck’em!

—

(Om jag får korrigera min variant av vänster-livsstil till att innefatta solidaritet/imperialism-kritik istället så tror jag att det blir mer precist också…)

Och Heiti, för att rikta udden tillbaka mot mig själv: Debatten spårade ju ur i en helt annan riktning här också! Så… Finns det några strukturella samband mellan privatiseringar och högerpopulism?

En uppenbar möjlighet är naturligtvis att folk upplever en större otrygghet och ständiga försämringar av välfärden och kopplar detta till en samtidig ökande invandring och katastrofal integrationspolitik. Det faktiska sambandet mellan dessa båda tendenser är dock mycket skakigt, för att inte säga obefintligt. Men visst är det enkelt att här lyfta fram en syndabock, särskilt som otrygghet och rädsla för det främmande naturligt förstärker varandra.

Men för att bli mindre antropocentrisk: Jag tror att vi helt enkelt ser symptomen på att ett antal system i samhället inte har kunnat stabilisera sig (stort inflöde av människor, globalisering av kapitalismen, nya infrastrukturer och teknik, nationalstater i upplösning, överstatlighet under konstruktion etc). Politiker och näringslivsföreträdare talar mer om att möta denna så kallade strukturomvandling (och oftare om att mota de problem den medför än att dra nytta av de möjligheter den ger) än omvandlingen i sig. Det verkar vara mindre intressant att tänka sig hur vi får dessa nya strukturer att producera det vi vill att de ska producera (välfärd, integration etc), än hur vi ska få så små förändringar som möjligt jämfört med dagens samhälle. Vi väljer att antingen hålla emot eller offra det ena efter det andra av någon ”nödvändighet”.

Vad vi istället borde göra är— Nej, jag skulle kunna snacka om detta i timmar känner jag, men jag nöjer mig med att återföra tråden dit den började!

Marcus

Nu blir det väl lite vid sidan av diskussionen igen. Men det sägs katastrofal integrationspolitik som ett mantra, katastrofal jämfört med vad? Det var bättre förr? Det är bättre någon annanstans?

Alla former av förändringar som t.ex folkomflyttningar möter motreaktioner, att det i värsta fall innebär att en del obskyra partier ploppar upp bör väl egentligen betecknas som en rätt måttlig reaktion, både sett över tid och i jämförelse med andra delar av världen. Med lite perspektiv på det hela så bör man ju snarare se det som ett enormt framsteg att dessa missnöjesreaktioner numera kanaliseras en gång vart fjärdeår i ett val.

Marcus. Jag tycker inte att problemen i exempelvis skolorna verkar vara särskilt små: I Husby har tre lärare slagits på käften av elever på ett år och upprepade raketkrig har vandaliserat och stört ordningen. Det verkar som att vissa elever är vana vid fadersfigurer som slår dem i form och likt hundar biter de svenskt mesiga ledarna på ren instinkt.

Ambulanser har poliseskorter i förorterna, rånligor härjar, flickor flyr sina familjers heder, agan är betydligt mer utbredd bland invandrare än bland svenskar etc.

Och jo, man får härvidlag kalla mig relativist och apologet hur mycket man orkar. Jag har nämligen framför allt en sak på min sida: Metoderna som fungerar!