strötankar och sentenser

Svag som jag är för de buddhistiska traditionerna, såväl som för den frihetliga socialismen, så kunde jag inte låta bli att översätta beatnikpoeten och zenutövaren Gary Snyders text ”Buddhist Anarchism”, först publicerad 1961 (Den text jag översatt är emellertid en bearbetad version från 1969). Texten följer här i sin helhet (Återgiven i enlighet med upphovsmannens medgivande till all form av publicering utan vinstsyfte.)

Buddhismen håller för sant att universum och alla varelser i det väsentligen är i ett tillstånd av fullkomlig vishet, kärlek och medkänsla; och agerar i naturligt gensvar och ömsesidigt beroende. Det personliga förverkligandet av detta ursprungliga tillstånd kan inte nås för och av en ”själv” – eftersom det inte kan förverkligas helt och fullt om inte självet givits upp; och givits bort.

Enligt den buddhistiska uppfattningen är det som förhindrar den obesvärade manifestationen av detta Okunnighet, som projiceras in i fruktan och onödigt begär. Historiskt sett har buddhistiska filosofer misslyckats med att analysera i vilken utsträckning som okunnighet och lidande orsakats eller förvärrats av sociala faktorer, då de betraktat fruktan-och-lidande som givna realiteter i det mänskliga tillståndet. Som en konsekvens har den huvudsakliga angelägenheten för buddhistisk filosofi varit epistemologi och ”psykologi” utan någon uppmärksamhet på historiska eller sociologiska problem. Även om mahayanabuddhismen har en storslagen vision av universell befrielse, så har buddhismens faktiska bedrift varit utvecklandet av praktiska meditationssystem riktade mot målet att befria ett fåtal hängivna individer från prykologiska fixeringar och kulturella betingningar. Institutionell buddhism har varit iögonfallande benägen att acceptera eller ignorera den ojämlikhet och tyranni som funnits i vilket politiskt system den än befunnit sig. Detta kan bli buddhismens död, eftersom det är döden för vare meningsfull funktion av medkänsla. Vishet utan medkänsla känner ingen smärta.

Ingen kan idag kosta på sig att vara oskyldig, eller hänge sig åt okunnighet om beskaffenheten hos samtida regeringar, politik eller samhällsordningar. Den moderna världens nationella politik upprätthåller sin existens genom avsiktligt främjat begär och fruktan: monstruösa skyddande trick. Den ”fria världen” har blivit ekonomiskt beroende av ett fantastiskt system som stimulerar girighet som inte kan uppfyllas, sexuell åtrå som inte kan mättas och hat som inte har något annat utlopp än mot en själv, människorna man förväntas älska, eller de revolutionära strävandena hos beklagansvärda, fattigdomsansatta marginalsamhällen som Kuba eller Vietnam. Det Kalla krigets villkor har förvandlat alla samhällen – de kommunistiska inkluderade – till illvilliga förvrängare av människans sanna potential. De skapar befolkningar av ”preta” – hungriga vålnader, med ofantlig aptit och svalg inte större än nålar. Jorden, skogarna och allt djurliv förtärs av dessa cancerartade kollektiv; planetens luft och vatten besudlas av dem.

Det finns inget i den mänskliga naturen eller i förutsättningarna för mänsklig samhällsorganisering som i sig kräver att en kultur ska vara oförenlig, repressiv och frambringande våldsamma och frustrerade personligheter. Nya upptäckter inom antropologi och psykologi gör detta mer och mer uppenbart. Man kan bevisa det för sig själv genom att ta en ordentlig titt på sin egen natur genom meditation. När väl en person har så här mycket tillit och insikt, så måste han ledas till en djup omsorg för behovet av en radikal social förändring genom en mångfald av hoppfullt ickevåldsamma medel.

Buddhismens glada och frivilliga egendomslöshet blir en positiv kraft. Den traditionella harmlösheten och vägran att ta liv i någon form har nationsomskakande implikationer. Utövandet av meditation, för vilket man endast behöver ”marken under ens fötter”, tillintetgör berg av skräp som pumpas in i sinnet genom massmedia och stormarknadsuniversitet. Tron på ett fridfullt och generöst infriande av naturlig kärlekslängtan raserar ideologier som förblindar, stympar och förtrycker – och pekar ut vägen till ett slags gemenskap som skulle förvåna ”moralister” och omskapa arméer av män som slåss för att de inte kan älska. Den buddhistiska filosofi som kallas Avatamsaka (Kegon) ser världen som ett ofantligt interrelaterat nätverk i vilket alla objekt och varelser är nödvändiga och upplysta. Från en synvinkel är regeringar, krig, och allt som vi betraktar som ”ont” på ett icke komprometterande sätt inrymda i denna totalisktiska värld. Höken, nedslaget och haren är alla ett. Från den ”mänskliga” synvinkeln kan vi inte leva under de villkoren om inte alla varelser ser med samma upplysta öga. Bodhisattvan lever enligt den lidandes standard, och han måste vara verkningsfull i sin hjälp till dem som lider.

Välgärningen från Väst har varit den sociala revolutionen; välgärningen från Öst har varit den individuella insikten i det grundläggande självet/tomheten. Vi behöver båda. De inryms båda i de traditionella tre aspekterna av dharmavägen: vishet (prajna), meditation (dhyana) och moral (sila). Vishet är intuitiv kunskap om det kärleksfulla och klara sinnelag som ligger under ens egodrivna ängslan och agressioner. Meditation är att gå in i sinnet för att se detta själv – om och om igen, tills det blir det sinne man lever i. Moral är att ta med det tillbaka ut i ditt levnadssätt, genom personligt föredöme och ansvarsfull handling, ytterst gentemot den sanna gemenskapen (sangha) av ”alla varelser”.

Denna sista aspekt betyder, för mig, att stödja varje kulturell och ekonomisk revolution som utan tvivel rör sig mot en fri, internationell, klasslös värld. Det betyder att använda såna medel som civil olydnad, frispråkig kritik, protest, pacifism, frivillig egendomslöshet och till och med milt våld om det krävs för att hålla tillbaka någon impulsiv bondläpp. Det betyder att bekräfta det vidast möjliga spektrat av oskadligt individuellt beteende – försvara rätten för individer att röka hampa, äta peyote, vara polyamorös eller homosexuell. Hela världar av beteenden och vanor som sedan länge bannlysts av det judisk-kapitalistisk- kristet-marxistiska Väst. Det betyder att respektera intelligens och bildning, men inte som girighet eller medel att uppnå personlig makt. Att arbeta utifrån sin egen ansvarsfullhet, men med villighet att arbeta i grupp. ”Att bygga upp det nya samhället inom det gamlas skal” – IWW:s (International Workers of the World, amerikansk anarkosyndikalistisk fackförening grundad 1905, Övers anm) femtio år gamla slogan.

De traditionella kulturerna är i vilket fall dömda, och snarare än att hopplöst klamra sig fast vid deras goda sidor bör man erinra sig att vad som än finns eller någonsin fanns i någon kultur så kan det rekonstrueras från det omedvetna, genom meditation. Faktum är att den kommande revolutionen enligt min åsikt kommer att sluta cirkeln och på många sätt länka oss till de mest kreativa aspekterna av vårt uråldriga förflutna. Om vi har tur kan vi slutligen nå fram till en totalt integrerad världskultur med matrilinjär härstamning, äktenskap under fria former, naturakreditbaserad kommunistisk ekonomi, mindre industri, betydligt mindre befolkning och massor av naturreservat.

/Gary Snyder, 1961

”Buddhist Anarchism” publicerades ursprungligen i Journal for the Protection of All Beings nr. 1 (City Lights, 1961). En lätt reviderad version fanns med i Earth House Hold (New Directions, 1969) med rubriken ”Buddhism and the Coming Revolution”. Det är den sistnämnda versionen som översatts här ovan, tagen från Bureau of Public Secrets hemsida. Den har publicerats med medgivande av Gary Snyder som sade till BOP Secrets att all publicering utan vinstsyfte är OK med honom.

Inkommande söktermer

• buddhism civil olydnad
• buddhismen sociala faktorer

Attac:aren Sven Elander skriver tänkvärt om Folkpartiets ideologiska död.

Summan av dessa tre iaktagelser är en rätt obehaglig soppa. Allt utgår från nationen Sverige. Folkpartiet vill återupprätta den nationella identiteten och konstruera en ny svensk identitet, som bygger på flit, ordning och enhet, och detta i en tid då nationalstatens makt luckras upp alltmer och då allt fler människor över världen höjer blicken över de nationella gränserna.

Det pågår en ganska märklig utveckling inom partierna i allmänhet (möjligen undantaget Socialdemokraterna, som tyvärr inte verkar utvecklas alls) och allianspartierna i synnerhet. Tänker bl a på Folkpartiets danskinspirerade integrationspolitik, Centerpartiets vändning i kärnkraftsfrågan, och inte minst ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna.

Apropå det sistnämnda skrev P C Jersild för en månad sedan på DN Ledare om den f d nyliberalen Fredrik Reinfeldts förmenta helomvändning (den då 28-årige Reinfeldt skrev i sin bok Det sovande folket, s. 52, att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”). Liksom Jersild tycker jag det ska bli intressant att se vad som händer inom M när (låt oss hoppas) de förlorar valet. (En intressant rapport från LO-ekonomerna, ”Vad vill egentligen moderaterna?”, 2006-06-29, finns att ladda ner som pdf. Vill också passa på att tipsa om den här hemsidan från socialdemokraterna i Stockholm, där allting som M varit mot listas. T.ex. dödsstraffets avskaffande och kvinnlig rösträtt – även om det i ärlighetens namn var ett tag sedan.) Något som förstås gäller i lika hög grad för Fp. Kommer ”den gamla skolans” nyliberaler ta över i M och socialliberalerna i Fp? Eller går omstöpningarna på djupet?

Så till saken. Med tanke på att det finns folkpartister med en del vettiga idéer (jag tänker exempelvis på Birgitta Ohlsson, Staffan Werme och Martin Andreasson), att Centern (innan man försökte bli det nya Högerpartiet) stått för en del riktigt vettiga saker, och att det till och med finns en del vettiga kristdemokrater (när det gäller Moderaterna är jag tveksam till det… nåja, det skulle vara det här då), så har jag lekt med tanken på ett annat slags omstöpning av de borgerliga partierna än den som pågår.

Jag menar så här: Vi tar Fp:s mer skogstokiga utspel (som Mauricio Rojas‘ rent antiliberala syn på invandrare, kravet på språktest för medborgarskap, Johan Pehrsons med Big Brother Bodström gemensamma förkärlek för övervakning av medborgarna, major Björklunds vilja att vrida klockan tillbaka och återinrätta den auktoritära korvstoppningsskolan, och kanske en del saker till som jag inte kommer på just nu), så tar vi Kd:s homofobiska och könsrollstraditionalistiska familjepolitik (sänkningen av bensinskatten och slopandet av fastighetsskatten är jag i och för sig inte så tilltalad av heller), C:s fientlighet mot arbetsrätt och fackföreningar – och en hel del av M:s till synes nedtonade nyliberalism, som miljö- och biståndspolitiken.

Allt detta samlar vi ihop till ett enda parti, Högerpartiet, vars ideologi baseras på nyliberalism i ekonomiska frågor och högerkristet inspirerad konservatism i värdefrågor. Organisatoriskt kan det vara en sammanslagning av M och Kd. Ordförande för Högerpartiets ungdomsförbund skulle kunna vara nyliberalen Fredrick Federley, vice ordförande kreationisten Ella Bohlin (som också återupptar sitt medlemskap i Livets ord). En positiv konsekvens av denna omstöpning är att Fp hittar tillbaka till socialliberalismen och C till sin ”ekohumanism”.Tyvärr tror jag inte att det nya Högerpartiet skulle åka ur riksdagen, men man kan ju alltid hoppas. Frågan är också om partipolitiken skulle bli mer intressant – en del talar för det, en del emot. Och frågan är om socialdemokratin skulle gå ännu mer åt höger, eller om hotet från högerspöket skulle leda till mer visioner och en mer radikal politik.

Tillägg torsdag, 7 september, 2006:

Ingen har väl kunnat undgå dataintrångsskandalen inom Folkpartiet, det s.k. ”Leijongate”, och partisekreteraren Johan Jakobssons avgång. Jag tror inte det här har någon större betydelse för valresultatet, utan göder nog snarare politikerföraktet och gynnar högerpopulistiska partier. Men med tanke på att Jakobsson varit en av arkitekterna bakom de senaste årens omstöpning av Fp, så kan man hoppas att en konsekvens på sikt kan bli att Bo Ekman och min vän Thomas till slut får sin önskan uppfylld.

Sist ut under fredagens förmiddagspass på Mp:s internationella sommarläger var EU-parlamentarikern Carl Schlyter, som talade på ämnet ”Visst går det att gynna lokala ekonomier!” Mycket utgick från intressanta New Economics Foundation och deras idéer om att stimulera lokala ekonomier – och i synnerhet räknemetoden Local Multiplier 3 (lm3). Jag citerar från NEF:s hemsida.

The Local Multiplier 3 (lm3) tool enables you – whether you are a community organisation, business leader, or government official – to measure how much your organisation or initiative impacts on the local economy. And more importantly, lm3 helps you work out where you need to make changes to improve that impact.

lm3 takes its name from the Keynesian multiplier, which has been used since the early 20th century to measure how income entering an economy then circulates within it. The theory is that a change in income has a multiplied impact on that economy. We’ve adapted it for use at the local level, and we only measure three ‘rounds’ of spending: that’s how it came to be named local multiplier 3.

Multiplikatorn är alltså ett keynesianskt påfund, men i likhet med den institution George Monbiot föreslår i sin bok Samtyckets tidsålder (2004) är det en klok idé (liberalen Keynes idéer har ju fått renässans bland en del vänstermänniskor på sistone, ibland kanske lite väl okritiskt). Jag har skrivit om den globala keynesianismen i en debattartikel jag aldrig skickade iväg.

Ett inslag är en internationell clearingunion av det slag John Maynard Keynes lanserade inför Bretton Woodskonferensen 1944, men fick skrotas till förmån för IMF. Den bygger på begränsandet av såväl överskott som underskott: Med utgång från en internationell valuta istället för dollarn beräknar man länders underskott eller överskott i handelsbalansen; de med överskott får betala ränta, vilken används till tillfällig finansiering för dem med underskott. Det skulle motivera länder med överskott att köpa mer av länder med underskott, medan fattiga länders överproduktion för att få upp exporten motverkas. Efterfrågan hålls uppe och därmed också sysselsättningen. Också den s.k. Tobinskatten kunde kopplas till en sådan bank. Istället för att begära skuldavskrivning, något som alltid villkoras med fortsatta strukturanpassningar, kunde gäldenärerna gå samman för att binda sina valutor till den nya internationella. Sedan skulle de göra som de rika länderna brukar: ställa villkor. Om inte IMF och Världsbanken avskaffas och ersätts av den föreslagna clearingunionen fryser de inne sina betalningar. Med ca 250 000 miljarder dollar i ryggen är det ett krav som de rika inte kan ignorera, och de s.k. IMF-upplopp som redan rasat på flera håll visar att det finns folkligt tryck på de skuldsatta ländernas regeringar.

Nåja, tillbaka till Schlyter och lm3. Som jag påpekade vid seminariet är det en mycket klok princip att utgå från. Småskalighet är en dygd och jag tror det kan vara bra för både lokalsamhällen som den ekologiska hållbarheten att tillämpa lm3 som en riktlinje i social ekonomi. Men det är inte invändningsfritt. En poäng är att de avlönade för kommunalt finansierade projekt i högsta möjliga utsträckning ska förmås att investera sina löner i den lokala ekonomin. Men detta kan lätt användas av högerpopulistiska krafter för att argumentera mot anställning av människor med sociala nätverk i andra länder. En stor del av den globala omfördelningen – avsevärt högre än det totala biståndet från i- till u-länder (jag kan tyvärr inga siffror på rak arm, men det borde vara ganska lätt att kolla upp) – utgörs av transfereringar från förvärvsarbetande i ett land till släktingar i ett annat. T.ex. att den lokale pizzabagaren skickar en del av sina pengar till sina gamla föräldrar på Turkiets landsbygd. Där ger lm3-metoden missvisande indikationer.

Carl hade också en idé om att med politiska medel gynna rättvis handel. Jag vet inte hur utarbetad idén är, men den bygger på att – på EU-nivå (hm… finns det alltså nåt bra med EU också?) – lägga någon form av extra moms på importprodukter från övriga länder som inte uppfyller kraven på rättvis handel. Pengarna som detta genererar ska inte gå in i EU:s budget, utan gå tillbaka till ursprungslandet och fördelas där. Exakt vem pengarna ska gå till verkade inte helt klart, men några kandidater var företag som uppfyller kraven för rättvis handel, fackföreningar eller NGO:s som arbetar med miljö- eller sociala rättvisefrågor. Idén är kanske inte så dum, men den behöver vidareutvecklas. Kanske inom ramen för de sociala forumen (WSF eller ESF).

Apropå detta finns det två punkter i Mp:s valmanifest som jag vill flagga lite extra för:

11. Mer ekologisk mat
Vi vill ha slopad moms på ekologisk mat och ställa om det svenska lantbruket till ekologisk produktion. Vi vill öka upphandlingen av ekologiska och närproducerade varor och underlätta för lokala matmarknader. Svenska åkrar och butikshyllor ska vara fria från genmodifierade grödor.

35. En rättvisare värld
Vi vill ha rättvis handel i världen. Fattiga länders skulder ska skrivas av. Det offentliga på alla nivåer ska gå före och ställa etiska krav i upphandlingar. En skatt på valutatransaktioner, internationella flygresor och vapenhandel ska införas och användas till att bekämpa extrem fattigdom och hunger. Vi vill ha ett globalt mål om nollsvält. Biståndet ska främja hållbar utveckling. Vi vill ha sänkt moms på rättvisemärkta produkter.

Inkommande söktermer

• lokal ekonomi

På Mp:s internationella läger i Alingsås presenterade riksdagsledamoten Gustav Fridolin, en av dem som arbetat mycket med EU-frågor, det förslag till principförklaring (”The Charter of European Greens”, finns här som pdf) för European Federation of Green Parties som ska beslutas om vid en kongress i Genève den 13-14 oktober. Rubriken var – säkert överraskande för en del – ”Visst kan vi samarbeta i Europa!” (Det har ju sagts och skrivits en del om Mp:s syn på EU. Själv sympatiserar jag mycket med Attacs kampanj för ett annat Europa.)

Läs mer om The Charter of European Greens