Av den 22 maj, 2006

Artikeln är skriven tillsammans med Maria Hagberg, styrelseledamot och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ. Den är publicerad i Dala-Demokraten den 17 maj, Vägval Vänsters hemsida den 22 maj och Dagens ETC den 26 maj.

Några ämnen saknas i valdebatten. Vi anser att dessa måste föras i valdebatten, likväl som vid andra tillfällen. Här kommer några av dem.

Rättvis handel är ett utmärkt sätt att utveckla den sociala ekonomin och ekonomiska demokratin världen över. Det är viktigt att som konsument i påverka världen i en mer demokratisk riktning och det kan man göra genom att välja rättvisemärkta varor. Genom att betala några tior mer kan barnens skolgång i ett annat land bli en självklarhet, småföretagarna få skäliga löner i sina verksamheter, ge större utrymme för mänskliga rättigheter och ge möjligheter för länder att höja sin levnadsstandard.

Vi måste verka för att rättvisemärkta varor gynnas så att vi mer solidariskt betalar vad den faktiska kostnaden är för att framställa den. Idag har rättvisemärkta varor oskäligt höga kostnader samtidigt som vi ger bistånd som ibland går till suspekta ändamål och korrupta regeringar. Här kan vi som konsumenter påverka utvecklingen till en jämnare fördelning av de ekonomiska resurserna och motverka osund beroendeställning länder emellan.

Genom den rättvisa handeln verkar man för fackliga framsteg i länder där sådan aktivitet är starkt begränsad eller kraftigt motarbetad. Genom uppmuntran av kooperativt ägande fråntas företag med mer kapitalistiska intressen sina verktyg. Gemensamt ägande innebär också ett gemensamt ansvar. Profiten går tillbaka till verksamheten, vilken kan utvecklas till allas nytta och glädje. Direkt handel mellan mindre och medelstora företag, med rättvis handel som motto, skapar ekonomisk och social utjämning länder emellan. Oavhängigt nationsgränser.

I Argentina finns det kanske främsta exemplet både på misslyckandet för det som brukar kallas The Washington Consensus, och på framväxten av en alternativ ordning. Valutan knöts till dollarn. Sedan kom kraschen. När storföretagens ägare insåg att spekulation blivit mer lukrativt än den gamla sortens kapitalism, lade de ner sina fabriker. Vad som därefter hänt är att de gamla löntagarna börjat driva fabriker, sjukhus och bussbolag där de varit anställda, eftersom de gamla ägarna lämnat dem i sticket. Progressiva jurister har hjälpt till att legalisera denna egenmakt.

I Brasilien har de jordlösas rörelse MST redan tidigare bedrivit en liknande strategi när det gäller mark. Båda dessa är exempel på en vänstervåg, mobiliserad underifrån, som sveper fram över den latinamerikanska kontinenten. Den bör vara ett föredöme för oss i Europa. De nya vänsterregeringarna i Argentina, Brasilien och Chile har till skillnad från den gamla vänstern insett att vägen framåt inte går via importsubstitution och nationell planhushållning. Snarare gäller det att gemensamt driva sina intressen gentemot de ekonomiska stormakterna inom G8, och inte minst de multinationella företagen.

Var finns den internationella solidaritet som Sverige, inte minst genom socialdemokratin, gjort sig känt för?

En ny sorts klasskamp blir alltmer betydelsefull: Den mellan ägarna av pengar och ägarna av kunskap. I USA har William Greider skrivit om hur pensionsfonder som CalPERS (180 miljarder dollar) och New York State Common Retirement Fund (121 miljarder dollar) använder sig av sina enorma resurser för att påverka företagen i progressiv riktning.

Naturligtvis möter det motstånd från högern bland republikanerna, varför det är något märkligt att man knappt hör talas om det i vårt Bushkritiska land.

Näringslivets tankesmedja Timbro släppte i höstas en rapport som skildrar hur de tror det skulle se ut idag om Meidnerfonderna blivit verklighet. Trots att Rudolf Meidners förslag var långt mer radikalt än det som sker i USA, var den svenska vänstern alltför fast i ett statssocialistiskt tänkande för att kunna stödja det. Fonderna blev den gången offer för 1980-talets nyliberala segertåg.

Men nu har vi åter en gryende debatt kring denna fråga, bland annat som en följd av de växande pensionsfonderna i det nya svenska premiereservsystemet. Ännu avvaktar den svenska fackföreningsrörelsen, kanske rädda efter det gamla misslyckandet med fonderna. Vad säger man inom Attac som eftertryckligt drivit frågan om global skatt och vänt sig mot spekulation?

Av den 4 maj, 2006

Artikeln är skriven tillsammans med Maria Hagberg, styrelseledamot och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ. Den är publicerad i Göteborgs Fria Tidning den 29 april och på Vägval Vänsters hemsida den 2 maj.

I de flesta länder sätts kvinnors rättigheter på undantag. Deras politiska inflytande är minimalt inte minst i diktaturer – oavsett om de är av sekulär eller religiös natur. När den religiösa regimen tog över i Iran upplöstes ganska omgående de organisationer som kämpade för kvinnors rättigheter. Kvinnojourerna försvann. Trots det utmanar mängder av kvinnor regimen och utsätter sig för offentlig förnedring och piskrapp i sitt trots. Hundratals kvinnor varje månad visar sitt motstånd på detta sätt.

Den enda möjligheten att engagera sig, som Irans religiösa styre godtar, är att vara med i organisationer för mänskliga rättigheter. Här visar sig nu utsikterna att påverka det politiska innehållet – genom att hänvisa till FN:s konventioner. Eftersom de flesta stater skrivit under dessa har de också tyngd, och det kan innebära konsekvenser om man inte följer dem. När förslaget om ny konstitution förhandlades i Irak var det mycket knapphändig rapportering om de starka krafter som verkade för att, liksom i Iran, införa sharialagar. Detta skulle få katastrofala följder för kvinnors rättigheter. Att islam ändå fått stor inverkan i lagstiftningen är inget Bush Jr & Co kritiserar. Också de förespråkar religionens inflytande i samhällsutvecklingen – till men för kvinnokampen i USA, som idag enligt Susan Faludi för en tynande tillvaro. T.ex. är abortmotstånd en fjäder i hatten för den som vill bli domare i USA:s högsta domstol.

Under krigsrapporteringen från Balkan sades inte mycket om konsekvenserna för de muslimska kvinnor som utsattes för övergrepp. Många flydde landet eller begick självmord, då de annars riskerade att straffas av sina familjer. En del valde att sälja sina kroppar, då de redan var skändade – de var "horor", hur mycket de än försökte påvisa något annat. I krigets spår närs kriminalitet, inte minst slavhandel i form av trafficking. Dagligen kidnappas i Irak mängder av människor. I allt större omfattning är det kvinnor, för försäljning till bordeller bl.a. i Turkiet. I detta ansökarland till EU redovisades häromdagen ett stort stöd för hedersmord. Närmare 40 % av befolkningen i de östra delarna anser att en kvinna som är otrogen ska straffas.

Fattiga länder utanför EU får sin beskärda del. I Moldavien beräknar man att 20 % av landets unga flickor är "försvunna", troligen genom trafficking. I flera andra länder där kvinnor lever under starkt förtryck ser man samma tendenser. En människorättskommission sammansatt av medlemsstater i OAS (Organization of American States) rapporterade nyligen att tusentals kvinnomord begås i Sydamerika, med regeringarnas goda minne. Vissa av dem ignorerar det helt, medan andra uttrycker sexistiska omdömen som att "kvinnan hade för kort kjol" eller "hon gick ute ensam". På vilket sätt är det relevant?

I många länder där kvinnors demokratiska inflytande är obefintligt har FN.s konventioner för mänskliga rättigheter fått stor betydelse. De återkommande kvinnokonferenserna är oerhört värdefulla för kvinnor runt om i världen, för att knyta kontakter och bilda nätverk. Med hänvisning till FN:s konventioner har de flera gånger lyckats förbättra livsvillkoren och det innebär att för världens kvinnor har FN.s politiska och demokratiska kraft ökat. Det finns hopp om förändring.